folkmängdstäthet det åttonde af Sveriges och det sjätte af Götalands landskap. -- Utanför Ö:s östra kust ligger en rikt utbildad skärgård (öar och holmar omfatta 118,2 kvkm.), och därifrån intränga djupt i landet Bråviken, längst i n., samt, s. därom, Slätbaken, Gröpviken och, på gränsen till Småland, Valdemarsviken. Bland öarna märkas, från n. till s., Korsö, Gränsö, Arkö, med Arkösund i v., Aspö, Djursö, Yxnö, som genom Lagnöström skiljes från halfön Torö (fordom en ö), i v., N. Finnö, S. Finnö, Emtö, Fångö och Stora Ålö, utanför Valdemarsviken. Innanför ligga stora fjärdar: Bosöfjärden, vid inloppet till Bråviken; Svan-, Lönshufvud- och Aspöfjärdarna, v. om Aspöja; Tränöfjärden, som genom Ettersundet, i n., och Pålsundet, i s., på hvar sin sida om Eknön, förbinds med Slätbaken; Lindes-, Kors- och Finnfjärdarna, utanför Gröpviken, som i s. genom ett smalt sund förbinds med den insjölika Orrfjärden, med Getteröströmmen, s. om S. Finnö, in. ö., och med Dalvåmmen i s. ö. Längst i s. gå Häfverösundet samt, mellan Stora Ålö och fastlandet, Löfsunden. Mellan Bråviken och Slätbaken ligger den 597 kvkm. stora halfön Vikbolandet och mellan Orrfjärden, i n., och Valdemarsviken, i s., en stor halfö (Gryts socken). Kusten vid Vättern är hög och brant i s., men blir norrut flackare och långgrund samt saknar strandöar. Längre ut i sjön ligga småöarna Jungfrun, Illegrundet, Fjuk, Erkerna, Risön, Sandön och Åholmen, och innanför dem inskjuta Vadstena-, Var- och Sandvikarna åt s. och ö. Längst i n. ligger ön Röknehufvud, genom ett smalt sund skild från den Närke tillhöriga ön Stora Röknen. Ytbildning. Ö. är i n. ett skogsland, 50--100 m. ö. h., med några få högländta partier: vid Godegård (226 m.), i n. v.; n. om Motala, samt vid Grafversfors, n. om Norrköping. S. därom vidtar ett bredt slättland med den i v., vid Vättern, omkr. 30 km. breda Östgötaslätten, endast bruten af det isolerade Omberg (262,8 m. ö. h., 174,7 m. öfver Vättern), vid Vätterns strand, den kuperade Vångaslätten, n. om östra Roxen, och höjdsträckningen Ludden (70 m.), n. om Slätbaken, samt åt ö. fortsatt af Vikbolandet. S. om slätten vidtar ett skogs- och bergsområde, som stiger åt s., med trånga, i n. och s. gående erosionsdalar och platålika höjder. Längst i s. v. höjer sig landet, i Holaveden, till 327 m. ö. h. Ö. är rikt på sjöar och vattendrag. Förutom de nämnda gränssjöarna märkas i n. v. Lilla och Stora Salstern (103 m. ö. h.), längre åt ö. Ansjön (77 m.), Lien (55,5 m.) samt de med hvarandra förbundna Björksjön (49,3 m.), Väst-Tjutten (49,3 m.), Mellan-Tjutten (51 m.) och Öst-Tjutten (53,7 m.), Regnaren (50 m.) och Hunn (46 m.), hvilka afbörda sitt vatten genom Nyköpingsån. S. om dessa för Finspångsälfven vattnet från de nämnda Salsternsjöarna, Stråken (74 m.), Stor-Tron (52 m.) och Bönern (37 m.) till Dofvern (21 m.), en vik af Glan, som i en östligare vik mottar afloppet för Afvern (66 m.) och några mindre sjöar och från s. den från Vättern genom sjöarna Boren (72,5 m.), Norrbysjön (65 m.) och Roxen (33,2 m.) rinnande Motala ström, som från Glan går åt ö. till Bråviken och jämte den i Slätbaken utfallande Göta kanal latitudinellt tudelar landskapet. Längre söderut märkas, strax ö. om Omberg, Tåkern med Dagsmosse, i s. v., och aflopp till Vättern genom Mjölnaån, Sommen (123,4 kvkm., 146 m. ö. h.), som till största delen tillhör Ö. och i s. mottar den genom Ö. Lägern (197 m.) rinnande Bulsjöån, samt V. Lägern (207 m.), förbunden med den förra. Längre åt ö. går Svartån från Sommen till Roxen, med bifloderna Skenån, fr. v., och Kapells- l. Slakaån, fr. s., samt Stångån, som rinner genom Juttern (104 m.) och Åsunden (85,5 m.; 55 kvkm.). Denna sjö mottager fr. ö. Björkens (98 m.) aflopp, fr. v. Kisaån och i n. afloppet från Åländern (92 m.) och Ämmern (85 m.). Stångån går därpå åt n. genom Järnlunden (85 m.), med tillflöde från Drögen (156 m.), i v., Lilla och Stora Rengen (82 m.) samt Erlången (56 m.) till Roxen, i n. v., till större delen gjord segelbar genom Kinda kanal. Äfven ö. om Stångån ligger en mängd småsjöar: Örn (79 m.), Vien (55 m.), Simstadsjön (55 m.), Teden (62 m.) m. fl. Längst i s. ö. går till Slätbaken Storån, som är aflopp för Asplången (27 m.) m. fl. sjöar och fr. s. mottar Tvärån från Risten (62 m.), Såken (62 m.), Borken (60 m.), Yxningen (39 m.), Strålången (27 m.), Tjen (50 m.) och Vispolen (39 m.). E. A-t. Geol. Berggrunden inom Ö. utgöres till allra största delen af urbergets bergarter; endast en mindre del bildas af kambrosiluriska aflagringar. I stort sedt består den västra hälften af granit, den östra och den nordvästra delen af gnejs. Större och mindre fält af leptit och glimmerskiffer träffas inom såväl granit- som gnejsområdena. -- Till Visingsöformationen hörande bergarter, företrädesvis sandsten, delvis öfverlagrad af en lerskiffer, gå i dagen vid stranden af Vättern, omkr. 10 km. n. v. om Motala, samt på öarna Åholmen, Fjuk och Jungfrun i samma sjö. Flera stenbrott, hvaraf Lemunda är det mest kända, äro på förstnämnda plats utmed stranden öppnade för sandstenens bearbetning till kvarnstenar, slipstenar och byggnadssten. Sandsten och skiffer finnas äfven på den mot Vättern vända sidan af Omberg (se d. o.). -- Den egentliga Östgötaslätten, s. om Göta kanal, mellan Vättern och Roxen, har kambrosiluriska bildningar till underlag. Ortocerkalken har den största utbredningen, och på flera ställen, såsom vid Bergs slussar, vid Husbyfjöl samt vid Borghamn s. v. om Vadstena, finnas betydande stenbrott för bergartens tillgodogörande. Linköpings domkyrka är till största delen uppförd af silurisk kalksten från trakten v. om Vreta kloster. Den under ortocerkalken liggande alunskiffern brytes i flera stora brott, viktigast Knifvinge, hufvudsakligen belägna inom Vreta klosters socken. Alunskiffern i Östergötland har en ganska hög halt af bitumen och torde kunna bilda grundlag för industri (se Alunskiffer. Suppl.). -- De trakter, inom hvilka kambrosilurbildningarna nu träffas, utgöra ett område, som en gång blifvit genom förkastningar nedsänkt i förhållande till de omgifvande trakterna, hvilka bestå af urberg. Det är just till följd af sitt sålunda erhållna, mera skyddade läge, som ifrågavarande bildningar där bevarats från förstöring. Gränsen för det nedsänkta området (Östgötaslätten) skönjes ganska tydligt i den i n. utmed Göta kanal, Boren och Roxen löpande bergafsats, som bildar södra sluttningen af det i n. vidtagande högre urbergsområdet. En annan liknande förkastningslinje antydes af den