branta sluttning, som följer norra stranden af Bråviken väster ut förbi Glan. På en topografisk karta kunna dessa nivåförhållanden tydligt iakttagas. -- Urkalksten (marmor) förekommer på flera ställen inom urbergsområdet, där omgifven af gnejs och leptit. Mest känd är förekomsten af den genom inlagring af serpentin grönflammiga marmor, som brytes vid Kolmårdens marmorbruk (se Kalksten, sp. 642--643), men f. ö. må nämnas

Fig. 2. Östgötaslätten vid Alvastra (åskväder).

fyndorterna vid västra sidan af Glan (stort kalkbrott), vid Gistad järnvägsstation s. v. om Norsholm samt inom Hällestads, Tjällmo och Godegårds socknar. Vid Grafversfors stensliperi, n. om Norrköping, bearbetas åtskilliga där uppträdande, utmärkt vackra varieteter granit. -- Af malmtillgångar inom Ö. torde de i koppargrufvorna vid Åtvidaberg tillgodogjorda vara att i främsta rummet anföra. Järnmalm har fordom i ganska stor utsträckning brutits ur numera ödelagda grufvor inom Godegårds och Hällestads socknar samt v. om sjön Glan. -- Vid stranden af Vättern finns flerstädes, inom Motala och Nykyrka socknar, en så ren kvartssand, att den används för glastillverkning. -- I fråga om de lösa jordlagren, de kvartära bildningarna, hvilka här i hufvudsak äro desamma som inom mellersta Sveriges öfriga provinser, må nämnas, att såväl moränleran som den senglaciala ishafsleran eger en för jordbruket afsevärd halt af kolsyrad kalk, hufvudsakligen inom västra delen af slättbygdsområdet (Vadstena och sjön Tåkern); åt ö. liksom också söderut aftar denna kalkhalt. -- I bergs- och skogstrakterna är jordmånen i dalgångarna flerstädes mager och sandig, hvaremot den stora och breda Östgötaslätten från Vättern till Östersjön har en djup, ofta kalk- eller märgelhaltig lerjord af särdeles bördig beskaffenhet. Det väl odlade och väl bebyggda slättlandskapet (jfr fig. 2) med en i allmänhet burgen och själfständig befolkning har äfven i regel en vacker och leende natur; men då i begreppet naturskönhet vanligen innefattas mera omväxling af sjö, skog och berg, torde Stångåns dalgång, Sommens stränder och Kolmårdens sluttningar nämnas bland de trakter af landskapet, som förete mera sammanhängande taflor af naturfägring och åtnjuta rykte härför. K. A. G. Förvaltning. Landskapet tillhör Östergötlands län (se vidare d. o.). I vissa trakter nyttjas ännu folkdräkter (se d. o. pl. I). Landskapets vapen (fig. 1) är i röd sköld en upprätt grip med drakvinge och draksvans (guld); i hvart och ett af sköldens hörn en fembladig ros (silfver); hertiglig krona. Ö:s folkmål. Till de östgötska folkmålen brukar man räkna dialekterna inom Ö., angränsande härad af Jönköpings och Kalmar län ned till Kalmartrakten. Målen v. om en ungefärlig linje Vadstena--Oskarshamn, de s. k. a-målen (gata), tillhöra den götiska dialektgruppen, målen ö. om linjen, ä- och e-målen (gatä, gate), den mellansvenska. Viktiga götiska drag uppträda dock äfven ö. om gränsen, särskildt i Kalmar län och på det mellan a- och e-mål belägna 20--30 km. breda ä-målsbältet i Ö. Gränsen sammanfaller nära med en demografisk-antropologisk gräns (se Flodström i "Sveriges folk", s. 47 ff.). -- Götiska, mer eller mindre genomgående drag på Ö:s a-målsområde, äro bl. a. e för i: betet, bitit, fesk, fisk; ö för y: möcke, möe, mycket, bötta, bytta; öppna u eller å för u: ståva, stuga, skåtet, skjutit (äfven pret. skåt, sköt), båent, bundit, båske, buske; o för u: glogg, glugg, socka, sucka, bonke, bunke; vokalförkortning framför konsonantgrupp: finnt, fint, och i gammal förbindelse lång vokal + lång kons.: trätta, träta; bevaradt tl i nättla, nässla; öfvergång af mp till pp och nt till tt: kröppling, krympling, bratt, brant; "bindevokal" i sammansättningar: hånnalo, handlofve, vealass, vedlass ("bindevokal" äfven i ä-målen och enstaka ex. i e-mål); böjningsformer som årt, året, jult, hjulet, bent, benet, koa, kon, träa, träden, bryggeria, bryggerierna, mia, dia, sia, mina o. s. v.; adj. fem. på -a: gala, galen; de omljudda pluralerna vängner, vagnar, är, åar, hyer, hudar m. fl.; gen. mask. och fem.: Emilas, Emils, Tildes, Tildas. -- Uppsvenska, mer eller mindre genomgående, drag på Ö:s e-målsområde äro bl. a. i typen bitit