äfven en minskning af djurrikedomen. Bland däggdjuren äro särskildt anmärkningsvärda den i vildt tillstånd förekommande elefanten; tapiren i sumpskogarna i v. och s.; tigern och pantern, som förekomma öfver hela halfön; samt noshörningen, af hvilken i Burma fyra arter förekomma, såväl med ett som med två horn. Burmas hästar äro mycket värderade, men Annams äro små och svaga som dragare. I Tonkin, Annam och Kambodja hållas mycket fjäderfä -- höns, gäss och ankor -- samt svin. Insektvärlden är ofantligt rik, och vattendragen öfverflöda på fisk, som till väsentlig del ingår i befolkningens föda. -- På mineralskatter är Indo-Kina ovanligt rikt. Burma lämnar salt och på senare tid framför allt petroleum (Yenang-yang i Iravadi-dalen), dessutom ädelstenar och halfädelstenar (rubiner, bärnsten, jadeit) samt silfver. Guld och järn förekomma i Tonkin, men det viktigaste af mineralen är dock tennet, som brytes i Siam och Malakka i sådana mängder, att Indo-Kina med angränsande delar af malajiska övärlden blir jordens utan jämförelse främsta tennproducerande område. Befolkningen. De såväl mot norr som mot söder öppna dalgångarna ha gett väg åt folkströmmarna; halfön är därför i sällsynt grad uppfylld af skilda folkelement, hvarvid det indiska inflytandet är särskildt märkbart i n. v. och v., det kinesiska i n. och n. ö., det malajiska i s. Man kan sålunda ej tala om någon enhetlig befolkning; de s. k. indokineserna räknas visserligen till den mongoloida rasen, men ha dels fått en stark inblandning af indiska och malajiska folkelement, dels ej kunnat sammansmälta till en verklig blandras. Förutom de stora hufvudfolken, hvilka allt efter läget kommit antingen under indiskt kulturinflytande (burmaner och siameser) eller kinesiskt (tonkineser och annamiter), finnas flera isolerade folk, hvilka befinna sig på naturstadiet och äro undanträngda till bergländerna mellan floddalarna. Till denna "urbefolkning" höra i den annamitiska kustkedjan stammarna moï, kha, lamla och bhanar samt längre i n., delvis på kinesiskt område, yao, akkha, miautse, lolo och mosso. På ett något högre stadium stå taï- eller schan-folken i n., bland hvilka särskildt lao-stammarna böra nämnas (se Lao). Dessa hade i alla fall förmått bilda en egen stat, Laos (se d. o.), ett slags föregångare till det nuv. Siam. Det indiska inflytandet synes urspr. ha förhärskat på halfön, såsom man af ortnamnen kan förstå, och indiskt språk är ännu gängse i v. Storartade ruiner ge vid handen, att hög civilisation blomstrat äfven i områden, där nu kulturen gått starkt tillbaka. Under senaste årtusende har emellertid det indiska inflytandet alltmer gett vika för det kinesiska. De indokinesiska språken äro monosyllabiska liksom kinesiskan, som de likna, ehuru de upptagit en mängd sanskritrötter, utan att därför förlora sin ursprungliga karaktär. Annamiterna, som mottagit hela sin civilisation från Kina, skilja sig äfven från de öfriga folken därigenom, att de begagna sig af en fonetisk skrift, analog med kinesiskan, medan de andra folken använda alfabet af indiskt ursprung (pali). Malajerna ha med islam antagit arabisk skrift. Flertalet af befolkningen bekänner sig till buddismen; dock har äfven kristendomen (katolicismen) vunnit terräng, och islam räknar många anhängare. De vilda folken äro rena fetischdyrkare. I politiskt hänseende tillhör den större östligare delen af halfön Franska Indo-Kina (se d. o.) med sammanlagdt 802,000 kvkm. och en befolkning 1914 af 16,813,000 pers., däraf 22,282 européer. Den västliga delen upptas af engelska besittningar, främst Burma (se d. o.) med 664,000 kvkm. och 1911 en befolkning af 12,115,217 pers., samt Straits settlements (se d. o.) med malajiska förbundsstater på halfön Malakka, tillsammans en areal af omkr. 92,000 kvkm. och en befolkning 1911 af 2,651,000 pers. Midten af landet upptas af Siam (se d. o.) med en areal af omkr. 600,000 kvkm. och en befolkning, som 1919 uppskattades till 8,924,000 pers. -- Litt.: Clifford, "Further India" (1905), Lemire, "L'Indochine" (1883), och Russier och Brenier, "L'Indochine française" (1910). A. N-d. Historia. I de aflägsnaste tider, till hvilka traditionen sträcker sig tillbaka, voro dessa trakter bebodda af vilda stammar, som lefde i ett tillstånd af fullkomligt oberoende och delvis torde ha rönt påverkan af indisk kultur. Den i Kinas historia ryktbare kejsaren Schi-huang-ti (se Kina, sp. 56--57), upphofsmannen till den stora muren, sökte utsträcka sitt välde söderut genom att sända en väldig skara kinesiska kolonister till dessa länder. Därigenom fingo Tonkin och hvad som senare kallades Kochinkina en kinesisk befolkning, som till obygder undanträngde eller med sig sammansmälte urbefolkningen och blef stammen till den annamitiska gruppen, hvars språk bevarar spåren af sitt dubbla ursprung. Den kinesiska eröfringen skedde omkr. 214 f. Kr. En lifligare förbindelse mellan Indo-Kina och Kina började egentligen först med buddismens införande omkr. år 60 af vår tidräkning. Norra delarna af halfön voro då passage mellan Indien och Kina, och samma väg begagnades, jämte den genom Turkestan, för samfärdseln mellan Kina och Europa. Från 600-talet börjar man få verklig historisk och geografisk kännedom om Indo-Kina. Senare ingingo Kinas kejsare förbindelser med indiska sultaner, och det är en af dessa vi ha att tacka för Ibn Batutas resor (1342--49), som ge åtskilliga upplysningar om Indo-Kina. Efter korstågen slöto sig genueser och venezianer i handelssyfte till perser och araber och foro till halfön. Men det är portugisernas uppträdande i de indiska farvattnen, som inleder den nyare tiden i yttersta Asien, geografiskt såväl som politiskt. 1511 intog d'Albuquerque staden Malakka, anlade ett fäste och knöt politiska förbindelser med Siam. Efter portugiserna kommo holländarna 1596 och kort därefter engelsmännen. Täflan mellan de europeiska makterna och de barbariska handlingar, till hvilka de stundom gjorde sig skyldiga, förringade snart deras inflytande, och mot 1600-talets midt afbrötos alla officiella förbindelser mellan européerna och staterna på halfön. Emellertid hade äfven missionärer börjat arbeta i Indo-Kina och högst betydligt vidga kännedomen om detsamma (den första kartan öfver Annam och Kochinkina, af 1635, är af en missionär, franske jesuiten Alexandre de Rhodes). På 1700-talet medförde