riket, bd XXIII, vid sp. 724). Rikets hufvudstad var Konstantinopel l. Bysans, som Kon- stantin I:s snille utkorat till rikshufvudstad -- Julius Cæsar hade tänkt därpå -- och hvars läge var det bästa tänkbara; till staden ledde alla sjövägar (se kartan), liksom alla landvägar buro till Rom. Trots delningen betraktades Romerska riket ännu länge teoretiskt som ett (commune imperium divisis tantum sedibus), och efter Västromerska rikets fall, 476, ansågos kejsarna i Konstantinopel som legitima härskare öfver hela den gamla romersk-grekiska kulturvärlden. Detta betraktelsesätt var så djupt rotadt, att äfven de germanska folkvandringsmonarkiernas höfdingar i början uppträdde som kejsarens i Konstantinopel ställföreträdare. Idén om rikets universalitet och enhet utdog aldrig fullt i Västerlandet lika litet som hos hofvet i Bysans anspråket att representera detsamma, men efter förstörelsen af Justinianus' restaurationsarbete uti Italien och hela sydöstra riksdelens definitiva eröfring af muhammedanerna upphörde småningom de romerska världsrikestraditionerna att spela någon roll i de bysantinske statsmännens åtgöranden. I stället utvecklades Östromerska riket till en alltmer nationell grekisk medeltidsstat, som med omformning af de antika traditionerna utbildade ett egendomligt och rikt kulturlif (bysantinismen i konst och litteratur), en särskild grekisk-katolsk kyrka och en utomordentligt fast politisk organisation, som med strängt centraliserad ämbetsmannaförvaltning, väl ordnadt här- och finansväsen samt slug och seg diplomati i många århundraden blef vida öfverlägsen de västerländska folkens (de s. k. latinarnas) och förmådde återkasta alla slaviska, semitiska och turkiska folkstammars krigiska anlopp eller uppta och assimilera de främmande folkelement, som trängde in på Balkanhalfön och i Mindre Asien. Perioden 395--718 är tiden för Ö:s öfvergång till bysantinsk stat. De förste kejsarna efter Theodosius voro svaga och medelmåttigt begåfvade personer, hvilka egentligen tjänade som kejserlig sanktionsapparat åt de verklige regenterna, djärfva utländska krigarhöfdingar, sluga eunucker eller kejsarfamiljens härsklystna damer. Efter Theodosius' son Arcadius (395--408) följde dennes son Theodosius II (408--450), ledd af sin begåfvade syster Pulcheria, som efter hans död upphöjde till kejsare och gemål en gammal förtjänt krigare Marcianus (450--457). Den mäktige alanske generalen Aspar, hvilken, såsom arian, ej själf kunde bli kejsare, utropade efter Marcianus till kejsare sin f. d. intendent, en krigstribun af tracisk börd, Leo I (457--474), och härskade under dennes namn, till dess Leo befriade sig från sin herre genom Aspars mord, 471. Leo efterträddes af sin dotterson Leo II (474), hvilken efter några månader dog och lämnade tronen åt sin fader och medregent, gardeschefen, den råe isauriern Tarasikodissa, som kallade sig Zenon (474--491) och trots farliga uppror lyckades bibehålla sig. Slaver och bulgarer började infalla i riket. Zenons änka, Ariadne, upphöjde en underordnad hoftjänsteman, Anastasius (d. 518), till kejsare. Under hela denna tid behärskades rikets yttre ställning af förhållandet till Nypersiska riket i ö. och folkvandringens stormar i n. och v. Konstantinopels starka och skyddade läge, ytterligare stärkt genom den storartade skanskedja, som under Anastasius' regering började byggas några mil v. och n. om hufvudstaden till skydd mot härjningar från landsidan, samt hofvets guld och illistiga diplomati, som satte german mot german (denna gång Stiliko mot Alarik och hans västgoter), som ständigt visste att afleda de påträngande germanerna och hunnerna ät v., bevarade östromerska staten tämligen oskadd, under det Väst-Rom föll i spillror. Rikets inre politik uppgick väsentligen i fåfänga försök att göra slut på de häftiga teologiska tvister, som i vida högre grad än de rent politiska problemen upprörde såväl den stora massans som hofvets lidelser. Östromerska riket hade ju fått i arf såväl den grekiska fallenheten för dialektik och lärotvister som romerska juristeriet och kasuistiken. Då den eviga saligheten berodde på rättrogenheten, måste de religiösa formlerna väcka det största intresset. Emot nestorianer och monofysiter (se dessa ord) fastställde kyrkomötet i Chalkedon 451 den ortodoxa formuleringen af förhållandet mellan Kristi båda naturer, men striden fortfor och föranledde under de följande svaga regeringarna flera formliga uppror. -- En kraftigare hållning antog östromerska politiken med Justinus I (518--527), en illyrisk bonde, som genom begåfning och energi arbetat sig upp till senator och chef för kejserliga lifvakten och efter Anastasius' död utropades till kejsare af armén och folket. Han efterträddes af sin systerson, Justinianus I (527--565). Denne sökte återställa det gamla romerska kejsardömet i dess fulla omfång och möttes i denna sträfvan af den underkufvade katolska befolkningens hat mot sina arianska herrar, östgoter, västgoter och vandaler. Den skicklige fältherren Belisarius störtade vandalernas rike i norra Afrika 533--534 och började eröfringen af östgotariket i Italien, fullbordad af Narses 553. Äfven sydöstra och södra Spaniens kuststäder föllo i Justinianus' händer genom hans inblandning i västgoternas inre strider. Justinianus' storartade politik var emellertid en öfverspänning af rikets militära och finansiella krafter, ty samtidigt måste han köpa fred genom tribut åt persernas konung, och under hans tid började på allvar de slaviska, bulgariska och avariska folkens anlopp mot Donaugränsen och ständiga infall under vilda härjningar ända till Konstantinopels murar och långt ned på Peloponnesos. Utarbetandet genom Tribonianus af det stora lagverket Corpus juris (se Romersk rätt, sp. 794--795) bevarade åt eftervärlden den romerska rätten. Silkesodlingens införande lade grunden till en rik sidenindustri, särskildt i det egentliga Grekland. Hufvudstadens smyckande med kyrkor (särskildt Sofiakyrkan) och palats utbildade den bysantinska arkitekturen. Justinus och Justinianus gjorde ortodoxien till statsreligion; sekterna förföljdes strängt, kvarlefvorna af hedendomen utrotades, och den antika bildningen fick en svår stöt genom universitetets i Aten stängning. Redan under Justinianus' systerson och efterträdare, Justinus II (565--578), började förstörelsen af hans politiska restaureringsverk, då langobarderna inbröto i Italien, 568. Såväl