*Ackumulator. 1. Blyackumulatorn. För de kemiska förlopp, som ega rum inom blyackumulatorn vid urladdning och laddning, synes man numera ha vunnit en fullt tillfredsställande tolkning. Därvid bör man först och främst hålla i sikte, att blyackumulatorn arbetar, praktiskt taget, fullkomligt reversibelt, d. v. s. i det allra närmaste lika stor mängd elektricitet utvinnes vid ackumulatorns urladdning som den, som åtgått vid uppladdning, och den spänning, som ackumulatorn ger vid urladdning, är i det allra närmaste lika med den spänning, som behöfver anbringas vid uppladdningen. Dolezalek har nämligen visat (1901), att vid urladdning med svaga strömstyrkor ända till 99,9 proc. af den vid laddningen tillförda energimängden återvinnes. (Vid ackumulatorns användning i tekniken blir verkningsgraden gifvetvis ej så fullkomlig, då man måste arbeta fortare och bl. a. använder utvecklingen af vätgas och syrgas vid elektroderna som märke på, att laddningen är färdig; den utgör då 75-85 proc.). Man måste således anta, att de förlopp, som under uppladdningen inträda vid elektroderna, utgöra rena omvändningen af de förlopp, som ega rum vid urladdningen. Hos en uppladdad blyackumulator utgöres den aktiva massan på den negativa elektroden af ett poröst lager af blysvamp (uppburet af ett blygitter) och på den positiva af ett poröst lager af blysuperoxid (uppburet af ett blygitter). Elektrolyten utgöres af utspädd svafvelsyra af eg. v. 1,15-1,21 (20-30-procentig), som alltid är mättad med blysulfat, hvilket bildas vid urladdningen, men vid uppladdningen aldrig fullständigt omvandlas, utan städse finnes i öfverskott. Vid urladdningen öfverföres såväl blysvampen på den negativa elektroden som blysuperoxiden på den positiva elektroden till blysulfat, som stannar kvar i plattornas porer, under det att lösningen beröfvas svafvelsyra under nybildning af vatten. Vid uppladdning återföres blysulfatet till blysvamp resp. blysuperoxid på hvardera plattan, under det att syra tillföres lösningen, så att de kemiska förloppen vid urladdning och uppladdning kunna återges genom följande formel: urladdning --> Pb + PbO₂ + 2 H₂SO₄ <--> 2 PbSO₄ + 2 H₂O. <-- uppladdning Att det är dessa omsättningar, som inträda, är visadt genom experimentella undersökningar af Gladstone och Tribe, Streintz m. fl. Det är icke svårt att finna, hvilket omvändbart förlopp, som bör antas ega rum vid den negativa elektroden. Vid urladdningen utsändas blyioner, som med de i plattans porer befintliga svafvelsyreionerna sammanträda till bildning af blysulfat, som utfaller i porerna och sålunda kvarstannar där. Vid uppladdningen utfällas från löst blysulfat härrörande blyioner, och nya sådana efterlevereras därigenom, att blysulfat löser sig, allteftersom lösningen utarmas därpå. Förloppen vid negativa elektroden kunna således återges genom följande formel: urladdning --> Pb <--> Pb''. <-- uppladdning Den, som det synes, fullt riktiga tolkningen af förloppen vid den positiva elektroden är angifven af Liebenow (1896). Enligt densamma förmedlas elektricitetstransporten vid den positiva elektroden af med dubbel negativ laddning försedda blysuperoxidioner: urladdning --> PbO₂ <--> PbO₂''. <-- uppladdning Enligt denna tolkning tillskrifves alltså blysuperoxiden egenskapen att kunna bilda dubbelt negativt laddade ioner af samma kemiska sammansättning, som den själf har. Detta synes ock fullt antagligt, ty det är sedan länge kändt, att blysuperoxid, liksom andra mörkt färgade oxider och sulfider af tunga metaller, har ganska god metallisk ledningsförmåga, d. v. s. leder elektriciteten utan att själf sönderdelas, och det ligger då nära till hands att anta, att de äfven ha den egenskapen gemensam med metallerna, att kunna bilda ioner af samma kemiska sammansättning, som de själfva ega, låt vara med negativ laddning i motsats till metallionernas positiva laddning. Att blysuperoxidioner förekomma i en lösning af blysulfat, är fullt säkert. I följd af hydrolys förekommer nämligen i en dylik lösning blyhydrat, Pb(OH)₂, hvilket kan spaltas i ioner dels efter schemat Pb'' + 2 OH', dels efter schemat 2H + PbO₂''. Ackumulatorns spänning växer märkbart med stigande koncentration af syran, hvilket spelar en stor roll för förklaring af skillnaden i spänning vid laddning och urladdning i mera hastigt tempo. Äfven detta förklaras enligt den nu angifna tolkningen af förloppen vid laddning och urladdning, enär såväl blyionernas som blysuperoxidionernas koncentration i lösningen måste aftaga vid stigande syrekoncentration. Vid laddningen återföres det bildade blysulfatet till bly resp. blysuperoxid. Fortsätter man att drifva ström igenom, märker man, sedan det för strömmen åtkomliga blysulfatet omvandlats, att vätgas börjar bortgå vid blysvampplattan och syrgas vid blysuperoxidplattan, och detta används, som redan antydt, i praktiken som märke på, att laddningen är färdig. Motspänningen stiger vid gasutvecklingens början hastigt från förutvarande omkr. 2,2 volt till omkr. 2,6 volt. Vid elektrolys af svafvelsyra mellan platinaelektroder börjar utvecklingen af vätgas och syrgas, redan då den anlagda spänningen öfverskrider 1,7 volt. Skulle gasutvecklingen vid bly- och blysuperoxidelektroder inträda vid sistnämnda spänning, skulle det vara omöjligt att uppladda ackumulatorn. Att detta lyckas, beror på, att för utfällande af väte på bly erfordras omkr. 0,65 volt högre spänning än för utfällning af väte på platina, och på denna s. k. öfverspänning för väte hänger blyackumulatorns existens. Den för påfyllning af blyackumulatorer använda svafvelsyran måste vara synnerligen ren. Närvaron af järnsalter medför energiförluster, spår af platina i syran orsakar "själfurladdning", medan ackumulatorn står oanvänd, och klorväte oxideras vid laddningen till öfverklorsyra, som kan sönderfräta blygittret. 2. Den alkaliska ackumulatorn. Blyackumulatorn eger, som redan anförts, en mycket god verkningsgrad och kan för en acceptabel kostnad framställas med tillräckligt stor lifslängd för att finna användning för s. k. stationära ändamål, framför allt vid elektriska kraftcentraler,