Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ackumulator ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och har äfven vunnit en särdeles stor spridning
för sagda ändamål. För s. k. traktionära
ändamål, d. v. s. drift af lokomotiv, spårvagnar,
automobiler och motorbåtar, egnar den sig mindre
väl och ej heller för belysning på tåg, fordon och
båtar, dels på grund af sin tyngd, dels emedan
den far illa af skakning, enär den aktiva massan
då affaller från blygittren. På senare tid har man
emellertid lyckats utarbeta ackumulatorer af ny
typ, som passar för sistberörda ändamål.
Härvid har det inträffat, att två uppfinnare, svensken
E. V. Jungner (se denne) och amerikanen
Th. A. Edison (se denne), oberoende af
hvarandra och praktiskt taget samtidigt (1901),
kommit fram till praktiskt samma typ, hvilken ofta
benämnes järnnickelackumulatorn. Den aktiva
massan utgöres där på den negativa elektroden af
finfördeladt järn (järnsvamp) och på den positiva
elektroden af finfördelad nickeloxid (Ni2O3), under
det att elektrolyten utgöres af omkr. 20-procentig
kalilut (lösning af kaliumhydrat, KOH). Vid
urladdning öfvergår järnsvampen till järnoxidul
(FeO), under det att nickeloxiden reduceras till
nickeloxidul (NiO). Vid uppladdning återföres
ackumulatorn till sitt ursprungliga tillstånd, så att
förloppen vid urladdning och uppladdning kunna
åskådliggöras genom följande formel:
urladdning –>
Fe + Ni2O3 <–> FeO + 2 NiO.
<– uppladdning
Enligt denna tolkning deltar hvarken vattnet eller
det däri lösta kaliumhydratet i omsättningarna, och
elektrolytens uppgift blir inskränkt till att
transportera elektriciteten. Troligt är emellertid, att i
första hand hydrat bildas, t. ex. ferrohydrat
(Fe(OH)2) vid järnelektroden, och omstridt är
ännu, huruvida själfva oxiderna eller hydrat af
dem äro att betrakta som slutprodukter vid
ur- och uppladdning. De aktiva massorna inpressas
i platta, rektangulära behållare ("fickor") af
förnicklad järnplåt, hvilkas sidor äro tätt
perforerade med fina hål, för att möjliggöra strömmens
tillträde (se fig.). På så sätt hindras ock massans
affallande vid skakning, och man kan säga, att
järnnickelackumulatorn är, praktiskt taget, okänslig
för skakning. Den blir äfven lätt i jämförelse med
blyackumulatorn, emedan järn- och
nickelpreparaten ha lägre ekvivalentvikt än bly och dess
föreningar, hvartill kommer, att "fickorna" jämte de
galler, hvari de insättas, bli lättare än blygittren.
Försök att vid blyackumulatorn innesluta de aktiva
massorna i perforerade behållare af blyplåt och
därigenom uppnå okänslighet för skakning ha icke
ledt till något tillfredsställande resultat, emedan
bly ej kan utvalsas till på en gång tillräckligt
tunn och tillräckligt hållbar plåt. Ackumulatorns
spänning vid urladdning uppgår till omkr. 1,2
volt och dess motspänning vid i praktiken
förekommande, hastig uppladdning till 1,6-l,7 volt.
Skillnaden är betydlig, antagligen beroende på, att
större koncentrationsändringar hos lösningen i
omedelbar närhet af de aktiva massorna kunna
uppträda, då dessa äro inneslutna i "fickor".
Härtill kommer ännu en omständighet. Då laddningen
är färdig, utvecklas äfven här vätgas vid negativa
och syrgas vid positiva elektroden. Då emellertid
järnnickelackumulatorn är afsedd att uthärda
skakning, så används ej som behållare för elektroder
och vätska ett glaskärl, utan ett kärl af
förnicklad järnplåt, som är ogenomskinligt, så att
man ej kan iakttaga, när gasutvecklingen börjar.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
