och har äfven vunnit en särdeles stor spridning för sagda ändamål. För s. k. traktionära ändamål, d. v. s. drift af lokomotiv, spårvagnar, automobiler och motorbåtar, egnar den sig mindre väl och ej heller för belysning på tåg, fordon och båtar, dels på grund af sin tyngd, dels emedan den far illa af skakning, enär den aktiva massan då affaller från blygittren. På senare tid har man emellertid lyckats utarbeta ackumulatorer af ny typ, som passar för sistberörda ändamål. Härvid har det inträffat, att två uppfinnare, svensken E. V. Jungner (se denne) och amerikanen Th. A. Edison (se denne), oberoende af hvarandra och praktiskt taget samtidigt (1901), kommit fram till praktiskt samma typ, hvilken ofta benämnes järnnickelackumulatorn. Den aktiva massan utgöres där på den negativa elektroden af finfördeladt järn (järnsvamp) och på den positiva elektroden af finfördelad nickeloxid (Ni₂O₃), under det att elektrolyten utgöres af omkr. 20-procentig kalilut (lösning af kaliumhydrat, KOH). Vid urladdning öfvergår järnsvampen till järnoxidul (FeO), under det att nickeloxiden reduceras till nickeloxidul (NiO). Vid uppladdning återföres ackumulatorn till sitt ursprungliga tillstånd, så att förloppen vid urladdning och uppladdning kunna åskådliggöras genom följande formel: urladdning --> Fe + Ni₂O₃ <--> FeO + 2 NiO. <-- uppladdning Enligt denna tolkning deltar hvarken vattnet eller det däri lösta kaliumhydratet i omsättningarna, och elektrolytens uppgift blir inskränkt till att transportera elektriciteten. Troligt är emellertid, att i första hand hydrat bildas, t. ex. ferrohydrat (Fe(OH)₂) vid järnelektroden, och omstridt är ännu, huruvida själfva oxiderna eller hydrat af dem äro att betrakta som slutprodukter vid ur- och uppladdning. De aktiva massorna inpressas i platta, rektangulära behållare ("fickor") af förnicklad järnplåt, hvilkas sidor äro tätt perforerade med fina hål, för att möjliggöra strömmens tillträde (se fig.). På så sätt hindras ock massans affallande vid skakning, och man kan säga, att järnnickelackumulatorn är, praktiskt taget, okänslig för skakning. Den blir äfven lätt i jämförelse med blyackumulatorn, emedan järn- och nickelpreparaten ha lägre ekvivalentvikt än bly och dess föreningar, hvartill kommer, att "fickorna" jämte de galler, hvari de insättas, bli lättare än blygittren. Försök att vid blyackumulatorn innesluta de aktiva massorna i perforerade behållare af blyplåt och därigenom uppnå okänslighet för skakning ha icke ledt till något tillfredsställande resultat, emedan bly ej kan utvalsas till på en gång tillräckligt tunn och tillräckligt hållbar plåt. Ackumulatorns spänning vid urladdning uppgår till omkr. 1,2 volt och dess motspänning vid i praktiken förekommande, hastig uppladdning till 1,6-l,7 volt. Skillnaden är betydlig, antagligen beroende på, att större koncentrationsändringar hos lösningen i omedelbar närhet af de aktiva massorna kunna uppträda, då dessa äro inneslutna i "fickor". Härtill kommer ännu en omständighet. Då laddningen är färdig, utvecklas äfven här vätgas vid negativa och syrgas vid positiva elektroden. Då emellertid järnnickelackumulatorn är afsedd att uthärda skakning, så används ej som behållare för elektroder och vätska ett glaskärl, utan ett kärl af förnicklad järnplåt, som är ogenomskinligt, så att man ej kan iakttaga, när gasutvecklingen börjar.

Edison-ackumulàtor. T. v. ytterkärl, t. h. lock med äckunmlatorplattorná ("fickorna"). Föreskriften ang. laddningen går därför ut på, att man skall ladda med en viss strömstyrka under en viss tid, och denna tid är rikligt beräknad, så att man skall vara säker på, att laddningen är färdig. Verkningsgraden blir därför vid brådskande behandling (t. ex. uppladdning af ett automobilbatteri) ej högre än omkr. 50 proc., och vid uppladdning i samma tempo som för belysningsbatterier omkr. 70 proc. -- alltså lägre än för blyackumulatorn. En stor fördel hos järnnickelackumulatorn är, att den, i motsats till blyackumulatorn, är okänslig för kortslutningar, hvarjämte den ej fördärfvas genom att förvaras längre tid utan laddning eller urladdning. Nickeloxiden och den därur vid urladdningen bildade nickeloxidulen (resp. motsvarande hydrat) äfvensom den vid urladdningen bildade järnoxidulen (resp. dess hydrat) ha icke någon särdeles god elektrisk ledningsförmåga, hvarför de aktiva massorna i denna ackumulator måste uppblandas med väl ledande ämnen. Som tillsats till nickeloxidelektroden används i detta syfte grafit. Som tillsats till järnelektroden använder Jungner