de fust, hans längsta dikt, på omkr. 20,000 verser), som på sin tid voro mycket populära. R-n B. Adenoropium, bot. Se Iatropha. Adephaga, zool. Se Sandjägarfamiljen. *Adeps. -- A. benzoatus. Se Ister. Ad hæc Forbesius nihil, lat. Se Forbes 1, sp. 829. Adhémar af Chabannes [-Jaba'nn], fransk medeltida historieskrifvare, f. omkr. 988 i byn Chabannes i dep. Haute-Vienne, uppfostrades i klostret S:t Martial i Limoges, blef munk och afled omkr. 1030, sannolikt i Jerusalem på en pilgrimsfärd. A:s förnämsta krönikearbete är Chronicon aquitanicum et francicum, äfven kalladt Historia francorum, som i tre böcker skildrar frankiska historien från äldsta tider fram till år 1028. Tredje boken, behandlande tiden 814-1028, har själfständigt värde (den är tryckt i "Monumenta Germaniæ historica, scriptores", bd IV). Jfr F. Arbellot, "Étude historique et littéraire sur Adémar de Chabannes" (1873). V. S-g. Ad hoc (negotium), lat., "till denna (uppgift)", t. ex. minister ad hoc, minister med detta bestämda uppdrag; för tillfället. Adi Abbas. Se Addis Abeba. Suppl. Adierna, G. B. Se Hodierna. Adi-Granth, sikhernas heliga skrift. Se Govind Singh och Sikher. Adi Grat, handelsplats i Abessinien, landskapet Agame, prov. Tigre, ö. om Adua. Omkr. 8,000 inv. A. belägrades af engelsmännen 1868 under det abessiniska fälttåget. Adimonia tanaceti, zool. Se Renfanebaggen. *Adipocire. Om en ny åsikt ang. dess uppkomst se Fettvax. Adis Harrar. Se Hárar. Aditi, ind. myt. Se Laksmi. Adi-Ugri, missionsstation. Se Mission, sp. 675. *Adjunkt. Titeln adjunkt på lärare vid universiteten är afskaffad och ersatt med professor. I Danmark är adjunkt titel på ord. lärare eller lärarinna vid såväl stats- som privatskolor. Adjunkt i högre lönegrad bär titel overlærer. Detta ord bör således ej, som ofta sker, öfversättas med lektor. *Adler, Fr., dog 15 sept. 1908 i Berlin. *Adler, B. V., dog 12 jan. 1910. Adler. 1. Viktor A., österrikisk socialdemokratisk politiker af judisk börd, f. 24 juni 1852 i Prag, d. 12 nov. 1918 i Wien, studerade medicin i Wien och företog efter vunnen doktorsgrad och en tids praktik 1884 en resa till Tyskland, Schweiz och England för studium af fabriksinspektionen i dessa länder. 1885 inträdde han i Österrikes då af inre strider upprifna och politiskt fullständigt maktlösa socialdemokratiska parti. Han blef dess kloke och skicklige organisatör, uppsatte först (1886) den socialistiska veckotidskriften "Gleichheit" och, sedan denna förbjudits att utkomma, den dagliga tidningen "Arbeiterzeitung", hvars egare och hufvudredaktör han var till sin död. A. var en kort tid medlem af Nedre Österrikes landtdag och tillhörde sedan 1907 österrikiska riksrådet, där han var den socialdemokratiska gruppens ledare. Som den österrikiska arbetarrörelsens ledare förstod han att afvärja dumdristiga äfventyr och vann småningom åt partiet allt större politiskt inflytande. Hans ärliga öfvertygelse och sarkastiska humor gjorde honom till en verkningsfull folktalare, och de österrikiska byråkratministärerna underkastades i hans "Arbeiterzeitung" en skoningslös, ofta öfverdrifven kritik. A. trädde under Världskrigets senare skede i samverkan med regeringen för att främja dess försök att få fredsunderhandlingar till stånd, och i detta syfte deltog han maj 1917 i de internationella socialistiska öfverläggningarna i Stockholm. Vid den österrikiska monarkiens störtande blef A. 1 nov. 1918 som utrikesminister ledamot af den nybildade provisoriska regeringen, men hans hälsa bröts fullständigt af öfveransträngning, och han afled redan 10 dagar därefter. A. utgaf förutom en öfversikt i "Conrads jahrbücher" öfver fabriksinspektionen i England och Schweiz en mängd politiska broschyrer. 2. Friedrich A., den föregåendes son, socialdemokratisk politiker, f. 9 juli 1879 i Wien, studerade fysik och var många år bosatt i Zürich. Återkommen till Wien 1911, tog han anställning i det socialdemokratiska partisekretariatet, men företrädde i partiet en mot ledningen skarpt oppositionell vänsterriktning, öfvertog vid Världskrigets utbrott efter den till krigstjänst inkallade O. Bauer ledningen af månadsskriften "Kampf" och förfäktade i denna ungefär samma åsikter om arbetarnas ställning till kriget som Liebknecht och Haase i Tyskland. Då ministerpresidenten Stürgkh envist vägrade att låta folkrepresentationen sammanträda och hösten 1916 förbjöd hållandet af en radikal kongress i Wien, nedsköt A. 21 okt. s. å. på en restaurang Stürgkh som en protest mot dennes hårdhändta inrikespolitiska tvångssystem. A. dömdes till döden, men benådades och blef efter en tid frigifven, deltog i monarkiens störtande i nov. 1918 och har under de senaste åren spelat en rätt framträdande roll inom den österrikiska socialdemokratien, genomdref dess utträde ur Andra internationalen och blef sekreterare i den febr. 1921 bildade "Internationella arbetarassociationen" ("2 1/2-Internationalen"). 1-2. V. S-g. Adler, Agnes Charlotta Dagmar, född Hansen, dansk pianist, f. 1865 i Köpenhamn, elev af Neupert och af E. Helsted vid konservatoriet, har konserterat sedan 1882 och med sitt säkra, klara och genommusikaliska spel gjort stora tjänster i synnerhet åt kammarmusiken. I denna egenskap har hon flera gånger uppträdt i Stockholm, f. g. 1897 vid Nordiska musikfesten, senast 1921. Hon blef 1892 gift med grosshandlaren Sigfrid Adler (d. 1910) och är sedan 1900 lärarinna vid konservatoriet i Köpenhamn. E. F-t. Adlerberg, svensk adlig ätt, härstammande från ärkebiskop Olof Svebilius, hvars söner 1684 adlades med namnet A. (om ättens ryska gren se art. Adlerberg i hufvudarbetet). Karl Gustaf A., friherre, sonsons sonson till Olof Svebilius, diplomat, f. 1 jan. 1763 i Stockholm, d. 22 juni 1814 på Mariannelund. Han blef 1772 fänrik och 1778 löjtnant vid Jämtlands regemente, ingick 1781 på diplomatbanan, blef 1784 kommissionssekreterare i Konstantinopel, förestod flera år som t. f. chargé d'affaires beskickningen där, från 1792 med fullmakt som "co-minister",