Paribeni, "Ricerche nel luogo dell' antica Adulis" i "Monumenti antichi" (1908). J. C. Adurol [-ål] är en framkallare (se Fotografi, sp. 997), som består af klor- eller bromhydrokinon. Halogensubstitutionsprodukter af hydrokinon (se d. o.) verka som framkallare snabbare än hydrokinon själft. K. A. V-g. Advani [ädva'ni]. Se Adoni. Suppl. Adventi'tia, anat. Se Intima. *Adventiv. Om adventivknopp se Knopp. Adventivrötter, bot., rötter, som bildas på stammen eller bladen. G. L-m. Adventivväxter, bot., ruderatväxter, som ej tillhöra landets flora, men inkommit med handelsvaror, ballast m. m. De bruka vanligtvis snart försvinna. G. L-m. Adventsfastan. Se Fasta. *Advokat, jur. Rättigheten att föra annans talan inför svensk domstol har under senare tid utvidgats i två olika riktningar. Dels har genom lagar af 19 nov. 1897, 24 mars 1916 och 11 juni 1920 kvinna fullständigt likställts med man i fråga om rätten att uppträda som rättegångsombud. Vidare borttogs genom lag af 14 juni 1917 ur kap. 15 § 2 Rättegångsb. bestämmelsen, att kronans uppbördsmän ej finge föra andras talan inför rätta; landsfiskal har således äfven efter omorganisationen af fögderiförvaltningen behörighet att fungera som rättegångsfullmäktig. Hvad angår Finland, har lag af 31 dec. 1917 afskaffat det förut existerande monopolet för lagfarna sakförare att i landets öfverrätter föra andras talan. Rätten att uppträda som rättegångsombud tillkommer numera hvarje välfrejdad och redbar person, som ej står under målsman. I Finland har 1919 bildats Finlands advokatförbund, som från 1920 utger tidskr. "Defensor legis". Litt.: Tjerneld, "Advokatverksamheten" (1909), Stjernstedt, "Sveriges advokatsamfund de 25 första åren" (1912), och Hassler, "Om ställföreträdarskap i rättegång enligt svensk rätt" (1920). Å. H. Advokaten Knifving, komedi, bearb. efter ty. af Frans Hedberg, uppf. i Stockholm f. g. 1870 med Knut Almlöf i hufvudrollen. Pjäsen återgår på Terentius' "Phormio" som original. Advokaten Patelin [patlä'], omtyckt fransk fars från 1400-talet (om Maistre Pierre P., en lurad bedragare), bearb. till komedi af Brueys och Palaprat (L'avocat P., 1706), uppf. i Stockholm f. g. 1818, dessutom bearb. till operettlibrett af de Leuven och Langlé samt i Sverige komponerad af Foroni (se denne), uppf. i Stockholm f. g. 1858. Ady [a'di], András, ungersk skald, f. 22 nov. 1877 i Érmindszent, komitatet Szilágy, d. 21 jan. 1919, under åren 1896-1904 journalist i Grosswardein, efter 1904 boende i Budapest och Paris. Under inflytande af Paul Verlaine och de öfrige franske dekadenterna eller symbolisterna utvecklade sig A. tidigt till Ungerns förnämste lyriker bland det yngsta släktet och fann många efterföljare. Bland hans talrika diktsamlingar märkas särskildt Versek (Verser; 1898), Új versek (Nya verser; 1906), Vér és arany (Blod och guld; 1908), Az Illés szekerén (På Elias' vagn; 1909) och Szeretném ha szeretnének (Ack, jag skulle önska, att man tyckte om mig; 1910). A. uppträdde äfven som prosaförfattare. K. B. W. *Æcidium, bot. Se äfven Uredineæ. A E G, förk. för Allgemeine elektricitäts gesellschaft (se d. o. Suppl.). *Ægadiska öarna. Bör vara Ægatiska l. Egatiska öarna. Ægidius Menagius, fransk lärd. Se Ménage, G. *Ægopodium, bot. Æ. podagraria kallas äfven kvaller och skvallerkål. De unga bladen äro användbara i grönsoppa. G. L-m. Aehrenthal [ären-], Alois Lexa von, grefve, österrikisk statsman, f. 27 sept. 1854 i Gross-Skal i Böhmen, d. 17 febr. 1912 i Wien, härstammade från en rik katolsk godsegarsläkt Lexa, som adlats 1790 med Johann Anton Lexa, initiativtagare till brand-, vatten- och hagelskadeförsäkringsväsendet i Böhmen; A:s fader, baron Johann von A., var ledare för de bömiske storgodsegarnas konservativa partigrupp. Efter studier i Prag och Bonn inträdde A. 1877 på diplomatbanan, blef 1879 attaché och 1881 legationssekreterare i Petersburg, var 1883-88 anställd i österrikisk-ungerska utrikesministeriet, där han som Kalnokys sekreterare åtnjöt dennes synnerliga förtroende, samt var 1888-95 ambassadråd i Petersburg. A. var därefter 1895-99 österrikisk-ungersk minister i Bukarest, 1899-1900 chef för politiska sektionen i utrikesministeriet i Wien och 1900-06 ambassadör i Petersburg, där han egde utmärkta förbindelser och var synnerligen välsedd vid tsarhofvet. A. efterträdde 21 okt. 1906 grefve Goluchovski som österrikisk-ungersk utrikesminister och hade som sådan betydande andel i tillkomsten af 1907 års "ausgleich" mellan Österrike och Ungern. A:s utrikespolitik var själfständigare och djärfvare än Goluchovskis, men riktade sig, tvärt emot hvad många väntat på grund af hans långa vistelse i Petersburg, förnämligast mot Ryssland och dess sträfvanden att vinna hegemoni på Balkanhalfön. Han förvärfvade jan. 1908 af sultanen bemyndigande till anläggning af järnväg från Sarajevo i Bosnien genom sandjaket Novibazar till Mitrovica, d. v. s. i riktning mot Saloniki, en plan, som vållade mycken oro i Serbien och Ryssland samt inom fransk-engelska ententen och framkallade en rysk motplan på en tvärbana öfver Balkanhalfön från Svarta hafvet till Adriatiska hafvet. Än större oro väckte hans åtgärd att (okt. s. å.) förklara de 1878 af Österrike ockuperade provinserna Bosnien och Hercegovina införlifvade med Österrike-Ungern, ett motdrag mot den ottomanska samlingsrörelse, som i Turkiet inledts genom den ungturkiska statshvälfningen i juli s. å. (se Turkiet, sp. 422-423). A. fullföljde sin aktiva Balkanpolitik med stor kraft och smidighet, underströk fastheten i Österrikes afsikter genom