ren G. Hansen var hans närmaste man. Hans plan var att först företaga studier i närheten af den magnetiska nordpolen, och han lyckades också finna en lämplig öfvervintringsplats på sydsidan af Kung Williamön under 96° v. lgd. Här tillbragte expeditionen nära två år, hvarvid omgifningarna utforskades under långa slädfärder, hvarjämte viktiga jordmagnetiska, meteorologiska och etnografiska forskningar utfördes. På sensommaren 1905 gick färden vidare. Det visade sig, att A. räknat rätt, när han valt ett så litet fartyg, som kunde komma fram, där ett större skulle ha fastnat. Dock lyckades han icke detta år nå Berings sund, utan måste öfvervintra nära King Point strax v. om Mackenziefloden. Under vintern afled en af expeditionsdeltagarna. Först 30 aug. 1906 passerade "Gjöa" Berings sund, och därmed var nordvästpassagen fullbordad. Hemkommen upptog A. planen att genom Berings sund efter Nansens gamla plan låta sig drifvas öfver Nordpolen. Stortinget ställde Nansens forna fartyg "Fram" och en del af de nödiga medlen till förfogande. Så kom emellertid 1909 underrättelsen, att Peary nått nordpolen. A. insåg nu, att det skulle bli svårt att utan vidare erhålla de ännu felande medlen för en nordpolsexpedition och beslöt att i stället gå till sydpolen. Han meddelade dock icke detta till någon, utan afseglade i aug. 1910 från Norge. Deltagarna i expeditionen voro 18; sekond ombord var löjtnant Th. Nielsen. Först efter att ha passerat Madeira meddelade A. sina kamrater, hvart resan gick, och nyheten telegraferades öfver världen. Den engelska expeditionen under R. Scott hade kort förut gått ut för att från Victoria land söka nå polen. A. beslöt att lägga sin utgångspunkt på själfva isbarriären betydligt längre i ö., och i jan. 1911 landade han i den s. k. Hvalbukten. Depåer utlades på hösten, och 15 dec. 1911 nådde A. med 4 kamrater efter en lycklig, med utomordentlig skicklighet genomförd färd med hundslädar sydpolen, där Scott 17 jan. träffade norska flaggan och resterna af hans läger. I midten af jan. återkom "Fram" till öfvervintringsplatsen, och i mars nådde expeditionen Hobart. A. mottogs i Europa och särskildt i Norge med storartade hedersbetygelser; i Sverige höll han föredrag i Stockholm och Göteborg och mottog af Geografiska sällskapet i Stockholm Vegamedaljen. -- Nu återstod frågan om en expedition till nordpolen. Dess utrustning vållade dock stora svårigheter, och först i juli 1918 kunde A. ombord på ett nytt, för expeditionen särskildt byggdt fartyg, "Maud", afsegla från Norge. Den ende vetenskapsmannen ombord var utom A. meteorologen Sverdrup. Färden gick längs A. E. Nordenskiölds och Nansens väg utefter Asiens kust. Redan vid Kap Tjeljuskin måste man öfvervintra och fortsatte i sept. 1919 färden. Men äfven nu mötte man ytterst svåra isförhållanden och måste efter ett misslyckadt försök att drifva norrut med isen snart söka nytt vinterkvarter. Motigheterna fortsatte: ett par man, som öfver land skulle söka sig väg hem, ha aldrig afhörts, och sommaren 1920 måste A. besluta sig för att gå till Nome vid Berings sund för att komplettera sin utrustning. Därmed hade han emellertid genomfört en ny nordöstpassage och nått en plats, som han tidigare besökt med "Gjöa". De fleste af deltagarna lämnade här expeditionen; att förhyra ny besättning visade sig omöjligt, och med endast 3 man och en äldre eskimåkvinna lämnade han i aug. åter Nome. Men icke heller nu lyckades han nå sitt mål att komma in i isen, svårigheter mötte af flera slag, och A. måste sommaren 1921 än en gång återvända till Nome. Trots allt fasthåller han dock sin plan och har i juni 1922 efter nyutrustning för medel, som stortinget ställt till hans förfogande, åter lämnat Norge på väg mot polen. Han åtföljes nu dels af svenske oceanografen F. Malmgren, dels af en norsk flygofficer och medför två aeroplan, hvarvid hans afsikt är att på någon plats i närheten af Point Barrow lämna fartyget och flyga öfver polen antingen till trakten af Kap Columbia eller till Spetsbergen. Enligt telegram från A. i Nome i slutet af juli s. å. måste han på grund af ogynnsamma isförhållanden troligen till juni 1923 uppskjuta flygningen öfver polen och öfvervintra i Point Barrow, hvaremot fartyget ("Maud") omedelbart går vidare till sin drift tvärs igenom polartrakten. -- A. har om sina tre hufvudexpeditioner utgett Nordvestpassagen (1907--08; svensk öfv. s. å.), Sydpolen (1912) och Nordostpassagen (1921). O. N-d. Amundsen, O l af, norsk politiker, f. 13 maj 1876 i Tromsö, blef juris kandidat 1898, over- retssagförer 1900, var under många år praktise- rande advokat i Bodö och blef 1918 sorenskriver i Fosen, Sör-Tröndelag fylke. Han valdes 1909, 1912 och 1915 till stortingsman för Söndre Salten, tillhörde i stortinget vänsterpartiet och var juni 1921-4 aug. 1922 justitieminister i Blehrs mini- stär samt utnämndes därefter till fylkesmann i Nord- land fylke. Amund Sigurdsson. Se B öl t. Suppl. *Amungen, sjö i Husby socken af Dalarna, belägen på 84 m. höjd ö. h. och endast af ett 100- 200 m. bredt näs skildt från Dalälfven. Den be- gränsas i n. af Löfåsen (283 m.) och i s. af Kyrk- berget (233 m.). Areal omkr. 5 kvkm. O. Sjn. *Amur. - 2. Generalguvernementet har upp- hört som sådant, och en del (Transbajkalien m. m.) af detsamma hör nu (1922) till Yttersta österns re- publik, medan Sachalins norra del besatts af Japan. - 3. Namn på prov. Ho-lung-kiang (Heilung- chiang), som omfattar nära hälften af Mand- sohuriet, omkr. 525,000 kvkm. med omkr. l,5 mill. in v. E. A-t. Amur, bot. SeMelilotus. Amyeli (af grek. nekande a och my'elos, märg). Se Missbildning, sp. 660. Amygdalondammen. Se Jerusalem, sp. 1369. Amylacetät, kem. Se Ljusenhet och Päron- olja. AmyläS (af grek. a'mylon, stärkelse), kem., det enzym (se d. o.), som nedbryter amylos (se d. o. Suppl.), så att dess karakteristiska jodreaktion för- svinner. Amylas är huvudbeståndsdelen i de en- zymblandningar, som förut betecknats som diastas (se d. o.). Diastas innehåller utom amylas äfven enzym, som angripa stärkelsens andra beståndsdel, amylopektin (se d. o. Suppl.) samt stärkelsens när- maste nedbrytningsprodukter, dextrinerna. H. E. Amylenhydrät. Se Sömnmedel, sp. 225.