befolkningen voro 1,416,000 (66 proc.) kristna, 670,000 (31 proc.) muhammedaner och 73,000 (3 proc.) tillhörde andra skilda trosbekännelser. I etnologiskt hänseende voro 1,293,000 (60 proc.) armenier, 588,000 (27 proc.) tatarer, turkar, turkmener och karakalpaker (se Turkar, sp. 375), 110,000 (5 proc.) ryssar och greker, 82,000 (4 proc.) kurder, 73,000 jezider (se Kurderna, sp. 308; 3 proc.) och 13,000 (1 proc.) georgier. Sedan 1917 har en del af den muhammedanska befolkningen lämnat landet på grund af kriget, men å andra sidan ha omkr. 310,000 armenier återvändt dit. Förutom ofvannämnda område göra armenierna anspråk på de turkiska vilajeten Diarbekr, Mamuret-ul-Aziz, Mosul, Sivas, Trabezon och Adana såsom till stor del bebodda af deras stamförvanter, hvilket skulle ge A. ett ytinnehåll af omkr. 440,000 kvkm. Näringar. Omkr. 2,228,000 har äro åker och betesmarker, 113,900 har skogar och 34,600 har vingårdar och trädgårdar. 1914 skördades i A. omkr. 15,000 ton säd. De viktigaste produkterna äro ris (10,000 ton årl.), bomull (8,100 ton) och vindrufvor (69,OCO ton). Årsproduktionen af vin är omkr. 315,000 hl. och af brännvin 168,000 hl. 1914 funnos 106,700 hästar, 42,800 åsnor och mulåsnor, 1,243,000 nötkreatur och 1,859,000 får. Landet är mycket rikt på mineral. Årligen brytas omkr. 6,500 ton kopparmalm, 20,000 ton salt, och 1917 brötos 57,000 ton järnkis. A. är rikt på vattenfall, nästan alla outnyttjade, hvilkas användbara styrka beräknas till 9 mill. hkr. Utförseln består hufvudsakligen af ris, bomull, koppar, vindrufvor, vin och brännvin; införselns hufvudpost är mjöl. Samfärdsmedlen äro 564 km. järnvägar och 1,463 km. landsvägar. Sedan den ryska revolutionen 1917 ha alla statsskolor nationaliserats, och undervisningen sker på armeniska. Obligatorisk folkundervisning är införd för barn mellan 8 och 13 år. 6-årig elementarundervisning meddelas, och för den högre undervisningen sörja en 1874 i Etjmiadzin grundlagd akademi samt ett i jan. 1920 upprättadt universitet i Erivan. Finanser. Statens inkomster, väsentligen direkta och indirekta skatter samt monopol, utgjorde 1,95 mill. frcs pr månad första halfåret 1919, hvarmed de ord. utgifterna täcktes. För extraordinarie utgifter utgåfvos samtidigt månatligen 4,65 mill. frcs, garanterade af de tre kaukasiska republikerna A., Georgien och Aserbeidjan. Statsutgifterna stå under uppsikt af en statskommission med af parlamentet vald ordf. Armén, som hvilar på allmän värnplikt utom för muhammedanerna efter gammal rysk förebild, omfattade 19,000 man af alla vapenslag (1919), men anses kunna minst fördubblas, om blott utrustning kan skaffas. Mynt, mått och vikt äro desamma som i Ryssland. De största städerna äro: Erivan, hufvudstad, med omkr. 110,000, Alexandropol, med omkr. 70,000, samt Kars, Erzerum och Nachitjevan med omkr. 60,000 inv. hvardera. Nationalfärgerna äro rödt, blått och gult. Författning. Sedan i Transkaukasien sept. 1917 bildats en af den ryska regeringen oberoende stat med en transkaukasisk kommitté, som öfvertog styrelsen, valde en till Tiflis sammankallad representantförsamling (seim) febr. 1918 en provisorisk regering och förklarade Transkaukasiska förbundsrepublikens oberoende af Ryssland 22 april s. å. Denna omfattade väsentligen de områden, som bebos af de kaukasiske armenierna, georgierna och aserbeidjanske tatarerna och egde bestånd till 26 maj 1918, då de tre folken förklarade sig oberoende af hvarandra, hvarefter de faktiskt, ehuru ej rättsligt, erkändes af de allierade och associerade makterna jan. 1920. Landet skulle, till dess statsområdet hunnit bli bestämdt, styras af en efter allmän rösträtt för män och kvinnor juni 1919 vald riksförsamling på 80 medl. genom en af denna vald ministär på 8 medl., hvars ordf. tillika är utrikesminister. Denna regering måste i slutet af 1920 emigrera, och faktiskt är A. f. n. en sovjetstyrd stat. E. A-t. Historia. Massakrer på armenier, om ock i liten skala, förekommo tid efter annan, t. ex. 1904 i trakten af Musch och 1908 i trakten af Van och de 1908 till makten komne ungturkarna voro armenierna föga bättre bevågna än den gamla regimens män. I hög grad förvärrades läget i A., sedan landet under Världskriget blifvit krigsskådeplats. Om krigshändelserna i A. se Världskriget, sp. 181--182, 201, 215--216, 232 och 249. Redan i mars 1915 började de turkiska myndigheterna deportera hela armeniska ortsbefolkningar (i trakten af Zeitun) till det inre af Mindre Asien eller till Mesopotamien, och i april s. å. förekom i Van den första större massakern. Den framställdes af myndigheterna med orätt som ett undertryckt armeniskt upprorsförsök och gaf förevändning till en provisorisk lag af 27 maj s. å., som bemyndigade militärbefälet att till andra orter deportera "stads- och bybefolkningar, hvilka misstänkas för förräderi eller spioneri". Deportationerna verkställdes juni--aug. 1915 och beräknas ha drabbat 1,400,000 armenier (hela den armeniska stads- och landtbefolkningen i Anatolien, Cilicien och Mesopotamien). Massakrer och våldsdåd af alla slag kännetecknade deportationerna, hvilka måste anses ha åsyftat ett systematiskt förintande af den armeniska nationen, hunger och farsoter rasade i koncentrationslägren vid kanten af den arabiska öknen, tvångsomvändelse till islam förekom i stor skala, och den första stora deportationen följdes senare af nya massakrer och deportationer ända till hösten 1918, då i Baku 15--17 sept. inemot 30,000 armenier bragtes om lifvet. De i samband med massakrer och deportationer omkomne armeniernas antal beräknas af tysken J. Lepsius till i rundt tal 1 million, af W. J. Child i "Encyclopedia britanmica" till 750,000 (af en till 1,845,450 beräknad armenisk befolkning i Turkiet). Officiellt motiverades våldsåtgärderna med spioneri, uppror och upprorsförberedelser samt massakrer på muhammedaner från armenisk sida, men dessa beskyllningar voro i de allra flesta fall ogrundade eller obevisliga. På ententehåll beskylldes tyskarna för att ha uppmuntrat turkiska regeringen till våldspolitiken mot armenierna eller åtminstone tyst tolererat den; det har emellertid uppvisats, att de tyska myndigheterna gjorde ständiga föreställningar med anledning af de våldsdåd, som kommo till deras kännedom, men att all tysk inblandning bryskt afvisades af turkiska