regeringen, som under Enver paschas och Talaat paschas ledning i sin armeniska politik fogade sig efter de ungturkiska kommittéernas påtryckning. I Transkaukasien upprättades genom ett rådsbeslut i Tiflis 20 sept. 1917 en af den ryska centralregeringen i Petersburg oberoende republik, som 22 april 1918 formligen förklarade sig själfständig under namnet "Transkaukasiska federativa demokratiska republiken". Dit hörde armenier, georgier och tatarer. Redan 26 maj s. å. förklarades federationen dem emellan upplöst. Samtidigt hade i maj 1918 i Erivan på turkiskt område bildats en armenisk republik, och efter vapenstilleståndet 30 okt. s. å. kunde de öfverlefvande armenierna på bägge sidor om den forna rysk-turkiska gränsen sammansluta sig till en armenisk republik, hvilken de facto erkändes af de allierade stormakterna i jan. 1920 och fick sitt erkännande de jure genom Sèvres-traktaten 10 aug. s. å., som bl. a. åt president Wilson öfverlät att bestämma den nya statens gräns mot Turkiet. Enligt hans utslag (mars 1921) skulle gränsen gå från Treboli vid Svarta hafvet, 50 engelska mil v. om Trabezon, och sedermera v. om Erzingan, därpå i östlig båge öfver norra sluttningen af Armeniska Taurus och vidare s. om Musch, Bitlis och sjön Van till persiska gränsen. Högsta rådet försökte förgäfves förmå först Förenta staterna samt därpå Nationernas förbund eller någon af de under Världskriget neutrala staterna att åtaga sig ett mandat för A. Den i juni 1919 valda folkrepresentationen och ministären förmådde i längden ej på egen hand motstå de ryske bolsjevikernas expansionssträfvanden. Turkiska nationalister och ryska bolsjeviker företogo sept.--okt. 1920 ett gemensamt anfall mot den nya republiken A., och mot årets slut upphörde där faktiskt hvarje icke-bolsjevikisk statsmyndighet. I stället upprättades en bolsjevikisk republik Sovjet-Armenien i närmaste förbindelse med den ryska sovjetrepubliken, och den eger ännu (sept. 1922) bestånd, fastän icke erkänd af de europeiska makterna. De turkiske nationalisterna (under regeringen i Angora) togo 1921 enligt aftal med Moskvaregeringen i besittning de i freden i Brest-Litovski (1918) Turkiet tillerkända distrikten Kars och Ardahan. På Nationernas förbunds delegeradeförsamlings möten i Genève 1920 och 1921 har armeniska frågan lifligt diskuterats, men utan annat resultat än att platoniska resolutioner till armeniernas förmån antagits. Sovjet-A:s regering har våren 1921 till turkiska Angoraregeringen afträdt Kars med område. Jfr L. Haupt, "A. einst und jetzt" (1910), W. L. Williams, "Armenia past and present" (1916), "The treatment of armenianis in the ottoman empire 1915--16, documents presented to viscount Grey of Fallodon by viscount Bryce" (engelsk blå bok 1916), J. Lepsius, "Deutschland und A. 1914--1918. Sammlung diplomatischer aktenstücke" (1919), K. Aslan, "Armenia and the armenians" (1920), och F. G. La Chesnais, "Les peuples de la Transcaucasie pendant la guerre et devant la paix" (1921). V.S-g. *Armeniska kyrkan. Den å sp. 18 omnämnda sekten var thondrakiernas (ej tonorakiernas). Arméns kasernbyggnadsnämnd. Se Kasern- byggnadsnämnd (äfven i Suppl.). *Armentiéres. Under Världskriget voro A. och trakten däromkring så godt som ständigt från 16 dec. 1915 till 10 juni 1917 skådeplatsen för heta strider mellan tyskarna och de allierade, särskildt engelsmännen, och 27 maj 1918 bombarderades A. från luften af dessa senare, som 11 april utrymt staden, men åter togo den i besittning 2 okt. s. å. (jfr Världskriget, sp. 169, 236, 241 och 242). L. WrsonM. Armépolischef, krigsv. Se F alt polis. *Armerad betong l. Järnbetong (ty. eisenbeton, fr. béton armé) började användas under de sista årtiondena af 1800-talet. Genom utställningen i Paris 1900 ådagalades för första gången dess mera omfattande användning till broar och byggnadskonstruktioner af olika slag. Sedan dess ha dylika konstruktioner fått allt större användning inom olika områden på grund af sina framstående egenskaper. Man har nämligen konstaterat, att de båda i en dylik konstruktion ingående materialierna, betong och järn, adherera kraftigt vid hvarandra och samarbeta fullständigt på grund af sina elastiska egenskaper. Järnet, rikligt inplaceradt i betongen, skyddas af denna mot förrostning, och en dylik konstruktion eger hög grad af brandsäkerhet. Genom att rationellt och fullständigt utnyttja de båda hufvudämnenas egenskaper har man ock lyckats framställa allt smäckrare och mera ekonomiska konstruktioner i jämförelse med sådana af andra material. Sålunda utföras numera inom husbyggnadsområdet ofta nog hela byggnadsstommar, utgörande kolonner och balkar för bjälklag och tak, af armerad betong liksom pålar och grundplattor m. m., när sådana erfordras vid grundläggningsarbeten. Inom brobyggnadsområdet har det nya materialet likaledes fått allt större användning för såväl landsvägs- och gatubroar som järnvägsbroar, och vid dessa har man gjort allt större spännvidder, visande materialets konstruktiva utveckling. Som ex. på större dylika broar må nämnas: Franklin avenue bridge öfver Mississippi (1921) med ett spann af 126 m. och en båghöjd af 21 m., Langwiezer-viadukten i Schweiz (1914), en bågbro för järnvägstrafik af 96 m. spann och 42 m. båghöjd, Nya Skurubron (1915; se art. Skurusund med fig.) samt Öreälfsbron (se d. o. med fig.; 1919) med ett spann af 90,7 m. och omkr. 29 m. båghöjd. Ännu större broar med 130 ända till 170 m. spann ha projekterats och börjat utföras. Äfven takkonstruktioner med allt större spännvidder ha kommit till utförande (se därom Tak, sp. 303). Armerad betong har f. ö. vunnit användning för många olika ändamål såsom kajbyggnader, vattencisterner, höga fabriksskorstenar, större pråmar och båtar m. m. Af den rikhaltiga litteraturen se F. von Emperger, "Handbuch für eisenbetonbau" (2:a uppl. 1912) och tidskr. "Betong" (utg. sedan 1916). P. Ax. L. .Armfelt. 1. K. G. A. (sp. 26). Under åter- tåget från Norge funno mer än 2,200 man (inemot l/-ò af hela styrkan) l-4 jan. 1719 sin död bland fjällen mellan Aas i Tydalen och Handöl i Jämtland, och af de öfrige blefvo många hundra för sitt återstående lif lytta. (Katastrofen är effektfullt besjungen i Fr. Hegars manskör