Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakteriologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bakteriologi
430
demi i Japan 1898 och 10 år senare af Kruse i
en epidemi i Westfalen. Flexner fann en liknande
bakterie på Filippinerna, Hiss och Eussel en annan
och slutligen Strong en tredje dysenteribacill under
en epidemi i Nord-Amerika. De tre sistnämnda
bacillerna äro giftfattiga, kallas allmänt para-
dysenteribaciller Grupp I och II och förhålla sig
till Shiga-Kruses dysenteribacill ungefär som para-
tyfusbacillerna till tyfusbacillen. Af ven i Sverige
och Norge har nian under rödsotsepidemier funnit
paradysenteribaciller Grupp III (öbnell, Thjötta).
Shiga-Kruses dysenteribacill liknar tyfusbacillen,
men är orörlig. Den finnes icke, såsom tyfusbacil-
len, i den sjukes blod. Den agglutineras starkt af
den sjukes serum (se Eödsot). Paradysenteribacil-
lerna framkalla en sjukdom med liknande symtom
som dysenteri, men lindrigare. De skilja sig från
Shiga-Kruses bacill genom olika växtsätt och ag-
glutination i specifikt serum.
Pseudodifteribakterien har fått detta namn till
följd af en viss yttre likhet med difteribakterien.
Man har funnit den i hals och näsa liksom dif-
teribacillen. Den skiljer sig från denna genom att
icke innehålla färgbara korn (Neisser), genom att
icke vara patogen för marsvin och genom att bilda
endast ringa mängd syra ur drufsocker. En annan
difteribacill-liknande mikrob, Xerosbacillen, har
anträffats i ögonens bindehinnor i friskt och sjukt
tillstånd. Den skiljes från difteribacillen genom
samma egenskaper, som nämnts för pseudodifteri-
bacillen.
Man har äfven iakttagit koleraspirillen närstå-
ende spirillarter, som framkalla mildare epidemier,
likna till växtsätt och utseende kolerabakterier med
undantag vid kultur på biodagar och dessutom
skilja sig från dessa genom sitt förhållande till
specifikt serum. Man talar äfven här om para-
kolera, parakolerabacillen. Andra koleraspirillen
närstående spiriller, ehuru icke patogena för män-
niskor, äro vibrio Metschnikovi, Finklers och Priors
spirill samt Denekes spirill. Kolerabacillen dödas
ej genom f rysning vid -10°. Den dödas ögon-
blickligen genom kokning vid 100°, inom 5 minu-
ter vid 80° och inom l timme vid 56°. Den
dödas lätt äfven genom solljus och de vanliga
desinfektionsmedlen. I flod- och brunnsvatten lef-
ver bacillen månader och år; i vin och öl dödas
den däremot rätt snart. I mjölk, på grönsaker,
frukter och andra lifsmedel håller den sig vid lif
några dagar. I exkrementer och i smutsigt linne
kan den hålla sig månader. Bacillen diagnosticeras
i uttömningarna 1) genom direkt mikroskopisk un-
dersökning af en slemflocka från de risvattenlik-
nande exkrementerna, 2) genom odling i pepton-
vatten, hvari kolera bakteriens växt särskildt gyn-
nas, 3) genom odling på starkt alkalisk agar,
4) geinom agglutination i starkt specifikt serum, och
5) genom Pfeiffers reaktion (se d. o. Suppl.).
Aknebacillen, en kort smal staf, ofta i stort
antal funnen i akneutslag och i komedoner, för-
modas förorsaka varbildning af dessa.
Koch-Weeks bacill, en mycket kort staf, anses
vara en af de vanligaste orsakerna till akut kon-
junktivit. En annan mikrob, som äfven anses för-
orsaka samma sjukdom, är Morax’ diplobacill.
Syfilismikroben (Spirochæte pallida, Treponema
pallidum} har formen af en korkskruf med tättlig-
gande, regelbundna skrufgängor, i allmänhet 6-12
till antalet. Den utför rörelser af olika art: rota-
tion, rörelse fram och tillbaka och pendelrörelser.
Den färgas svart med anilinfärger, skiljes lätt från
flertalet andra spirochætearter, men är svår att
skilja från några i munhålan förekommande, sär-
skildt spirochæte dentium. Den förekommer i färska
syfilitiska sår och utslag; om dessa skrapas med
en skarp slef, utsipprar en droppe serum, i hvilken
mikroben efter intorkning och färgning kan stu-
deras under mikroskopet. Den kan odlas medelst
samma metod, som används för barnförlamningens
mikrob (se nedan).
Om öfverförande genom vissa insekter af Typhus
recurrens’ smittämne (Spirochæte Obermeieri) se
Typhus recurrens. Spirochæten skall kunna
gå genom oskadd hud, h vilket skulle förklara öfver-
föring af smitta vid obduktioner, utan närvaro af
klädlöss eller andra parasiter. Andra sjukdomar,
som öfverföras genom olika spirochætearter, äro:
Frambæsia och Weilska sjukdomen (se dessa ord)
och Rät bite fever (se d. o. Suppl.). Se äfven
Spirochæte.
Om protozoer se Coccidiaria, Infu-
sionsdjur; rörande tropisk dysenteri se Röd-
sot, sp. 136; vidare bl. a. ock Trypanoso-
miasis, Flagellata, Frossa, Malaria,
Piroplasmos, Protozoer. Se äfven K a l a-
a z a r. Suppl.
I flera af våra viktigaste smittsjukdomar känna
vi ännu icke smittämnet, t. ex. i scharlakansfeber,
mässling, koppor, fläcktyfus, gula febern, skytte-
grafsfebern m. fl. Man har lyckats öfverföra vissa
af dessa sjukdomar på djur och därvid funnit, att
smittämnena äro så små, att de passera porerna
i vanliga porslinsfilter. Man har därför antagit,
att mikroberna skulle vara så små, att de icke
kunna ses i våra nu använda mikroskop, och har
betecknat dem som ultravisibla, invisibla eller
ultramikroskopiska smittämnen. Detta namn kan i
någon mån vara vilseledande. På senare år har
man funnit, att åtminstone vissa utvecklingsformer
af de ultravisibla virus kunna påvisas mikroskopiskt
och i kultur. Barnförlamningens (poliomyelitens)
mikrob, som tidigare har räknats bland de invi-
sibla, har det lyckats Flexner och Noguchi att odla
i ascites, försatt med ett stycke färsk steril kanin-
njure. Mikroorganismerna äro så små, att de pas-
sera porerna i ett Berkefelds filter (0,oooi-0,ooos
mm.). Mikroben är rund till formen, förekommer
i kedja, då den växer i flytande medier.
Smittämnens öfverförande genom stick eller bett
af insekter har särskildt under senare åren varit
föremål för forskningar. Smittämnet kan händelse-
vis häfta vid insekternas mundelar och mekaniskt
följa med och inympas i blodet nästa gång in-
sekten biter. Af större epidemiologisk betydelse
äro de fall, då mikroben utvecklar sig i insektens
inre. Sådant är förhållandet, då loppor öfverföra
pest, och kanske äfven, då löss öfverföra den
europeiska återfallsfebern och fläcktyfus. Den
afrikanska återfallsfebern öfverföres genom en
fästing (Ornithodorus monbata). Vägglusen (Cimex
lectularius) öfverför den tropiska sjukdomen kala-
azar. Löss öfverföra äfven skyttegrafsfeber och
Rocky-mountain-feber. Myggor öfverföra phlebo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
