435 Balfour-Balingsta 436 har sedan början af 1900-talet framträdt inter- nationellt (på turnéer) som den äldre stilens för- nyare i afseende på smidighet, behag och uttryck, men skattar mycket åt berusande sinnlighet och utstyrselprakt. Den har företrädts af sådana för- mågor som Anna Pavlova (se denna) och paret Fokin (se d. o. Suppl.), som verkat lifvande äfven på den svenska operabaletten, vidare Nijinskij, Lydia Lopokova m. fl. Kyske balettmästaren Sergej Diaghilevs premiärdansör Leonid Massin inriktade balettkonsten på samarbete med det nyfranska ex- pressionistiska måleriet. Amerikanskan I. Duncan (se denna) har med omtvistlig framgång sökt för- ädla konstdansen genom att i barfotadans ge lif åt den klassiska bildande konstens framställningar af danser och att i rörlig plastik tolka berömda musik- styckens innebörd, i hvilket senare fack hon fått flera efterföljerskor (bl. a. Konny Johansson och Lillebil Ibsen). Turnégruppen Svenska ba- letten, bildad 1920 af J. Hébertot och svensken Rolf de Maré och ledd af den begåfvade balett- mästaren Jean Börlin, med mestadels svensk per- sonal från K. teatern, har i två års tid uppträdt och vunnit rätt mycket beaktande i Frankrike, men äfven i England, Spanien, Belgien, Tysklamd, Österrike, Ungern och (försommaren 1922) Sverige. Den har bl. a. sökt ge balettkonsten ett delvis nytt innehåll genom nära anknytning till nyaste moder- nismer inom musik och måleri. Dess bästa träff har varit balettfantasien öfver den gamle målaren el Grecos (Theotokopulis) visionära skapelser. E. F-t. *Balfour. 1. Arthur James B., sedan 1922 earl af B., fick 1904 och 1905 allt svårare att sammanhålla sin ministär och dess aftagande underhusmajoritet (se Storbritannien, sp. 197--198), och i dec. 1905 af gick han hellre än att enligt oppositionens önskan vädja till valmännen. Vid nyvalen jan. 1906 erhöll den liberala ministären Campbell-Bannerman öfverväldigande majoritet, och B. själf föll igenom i Manchester. Efter att ha nödtorftigt återställt unionistpartiets yttre enighet genom en brefväxling med Chamberlain i tariffreformfrågan valdes B. till underhusledamot för Londons City och återtog den formella ledningen af partiet, där dock Chamberlain, tills han nedbröts af sjukdom, förblef den inflytelserikaste bland dess ledande män. Med stor energi ledde B. underhusoppositionen under striderna mot Lloyd Georges socialradikala budgetförslag 1909 och, efter nyvalen jan. 1910, i den långvariga kampen om öfverhusets vetorätt i finansfrågor 1910--11 (se Storbritannien, sp. 198--200). Unionisterna hade vid nyvalen dec. 1910 vunnit lika många mandat som liberalerna, men den liberala ministären Asquith hade likväl, genom det stöd den i regel fick af arbetarpartiet och de irländske nationalisterna, en fullt betryggande underhusmajoritet, som dock måste köpas med upptagandet af irländsk home rule på regeringsprogrammet. B:s ledarställning försvårades väsentligt 1911, då han genomdref, att öfverhusets unionistmajoritet skulle uppge sitt motstånd mot billen om inskränkning af dess vetorätt, och 8 nov. s. å. nedlade han posten som partiets ledare, hvilken öfvertogs af Bonar Law. B. tog dock fortfarande tidtals rätt liflig del i de politiska debatterna, särskildt i den irländska frågan, men egnade sig i öfrigt mest åt vetenskapliga och litterära studier. Vid Världskrigets utbrott 1914 stödde han den nationella samlingen kring ministären Asquith, och i maj 1915 inträdde han som sjöminister i den då bildade koalitionsministären. När denna i dec. 1916 följdes af Lloyd Georges koalitionsministär, blef B. utrikesminister och bibehöll denna post till fredskonferensens slut 1919, då han (okt.) öfverlämnade den till lord Curzon, men kvarstod i kabinettet som lordpresident. Han ledde april--maj 1917 en utomordentlig brittisk mission till Förenta staterna för att ordna samverkan mellan de båda länderna efter Amerikas inträde i kriget, och i nov. 1917 föregrep han på en viktig punkt de kommande fredsvillkoren genom en högtidlig löftesförklaring om upprättande i Palestina af ett "nationellt hem" åt judarna. På fredskonferensen i Paris 1919 var B. andre brittisk delegerad, men utöfvade ej något större inflytande på fredsvillkorens bestämmande. B. var förste brittisk delegerad vid Nationernas förbunds delegeradeförsamlings möten i Genève 1920, 1921 och 1922 samt företrädde dessa år i regel Storbritannien vid Nationernas förbunds råds sammanträden. Förste brittisk delegerad var han äfven vid Washingtonkonferensen för rustningsminskning nov. 1921--mars 1922, och det lysande sätt, hvarpå han där företrädde de brittiska intressena och främjade intimt samförstånd med Förenta staterna, betecknar höjdpunkten af hans långa politiska bana. Han blef efter hemkomsten utnämnd till riddare af Strumpebandsorden och bar därför några veckor titeln sir Arthur B.; i april 1922 upphöjdes han till peer med titeln earl B. of Whittinghame. Kansler för Cambridges universitet hade han blifvit 1919. Under lord Curzons sjukdom var B. maj--aug. 1922 t. f. utrikesminister och knöt därvid sitt namn till den omstridda "Balfour-noten" om Storbritanniens politik i fråga om de interallierade skulderna (1 aug. 1922). Han afgick med ministären Lloyd George okt. 1922. -- Bland B:s senare skrifter märkas Speeches (1880--1905) on fiscal reform (1906), Criticism and beauty (1909), Theism and humanism (1915) och Essays speculative and political (1920). -- B:s dialektiskt formfulländade vältalighet, höga bildning och varma patriotism ha med åren stärkt den aktning och popularitet han nu, oberoende af partiåtskillnad, åtnjuter bland sina landsmän. -- 3. Gerald B. utbytte 1905 handelsministerportföljen i broderns ministär mot presidentskapet i Local government board, afgick dec. s. å. och drog sig då med pension tillbaka från det politiska lifvet. 1 o. 3. V. S-g. Balgonie [bälgáu'ni], lord. Se Leslie 1. Balhari [bälhä^ri]. Se B el lar y. Balholmen, mycket besökt sommarvistelseort i Balestrands härad på Sognefjordens norra sida. Ångbåtstrafik, många stora hotell, telegrafstation. Där aftäcktes l aug. 1913 en af kejsar Vilhelm II bekostad staty af Fritiof i närvaro af kejsaren och norske konungen. Balingsholm, herrgård i Huddinge socken, Stock- holms län (Södertörn), med ©n areal af 150 har, tax.-v. 160,000 kr. Egendomen, som af söndrats från Balingsta säteri, har tillhört prins Erik och eges sedan 1916 af ingenjör Frank Hirsch. O. S.jn.