Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Balkanisera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
europeiska område med undantag af Konstantinopel
med närmaste omnejd, har efter sin stora seger i
Mindre Asien öfver grekiska armén (aug.–sept.
1922) återfått östra Tracien (med Adrianopel) intill
floden Maritza (se vidare
Orientaliska frågan, äfven i Suppl.). – F. n. (okt. 1922) är B.,
som omfattar 464,543 kvkm. med (enligt beräkningar
år 1921) 19,376,177 inv. (folkmängdstäthet 42 på 1
kvkm.), fördelad på följande stater: Turkiet,
Serbisk-kroatisk-slovenska staten, Grekland, Rumänien,
Bulgarien och Albanien, af hvilka blott de två
sistnämnda helt ligga inom B.
V. S-g.
Balkanisera, skapa eller upprätthålla ett antal
små stater, som stå i oförsonlig motsats till
hvarandra, såsom förhållandet varit på Balkanhalfön.
Balkankrigen, den vanliga benämningen på de
krig, som 1912–13 fördes på Balkanhalfön först
mellan Turkiet på ena sidan samt Bulgarien, Serbien,
Grekland och Montenegro på den andra (Första
Balkankriget) och sedan mellan Bulgarien på ena sidan
samt Serbien, Grekland, Montenegro, Rumänien
och Turkiet på den andra (Andra Balkankriget).
Första Balkankriget. Om krigets förhistoria se
Turkiet, sp. 425. Den omedelbara
anledningen till kriget gaf Turkiets afvisande svar (17
okt. 1912) på Balkanförbundets fordringar om
omedelbart utförande af de i Berlintraktaten (af
1880) utlofvade reformerna m. m. Turkiska arméns
disponibla krigsstyrka torde vid krigsutbrottet ha
uppgått till omkr. 300,000 man, till en stor del
bestående af landtvärn (redif) med ringa
utbildning. Högste befälhafvaren var krigsministern
Nazim pascha. Å de allierades sida räknade
bulgariska armén, under konung Ferdinand, med general
Savov som ställföreträdare, 230,000 man, serbiska
armén, under konung Peter, med general Putnik
som generalstabschef, 140,000 man, grekiska
armén, under kronprins Konstantin, 75,000 man, och
montenegrinska armén, under konung Nikolaus,
30,000 man (allt i runda tal), således tillsammans
omkr. 475,000 man jämförelsevis väl utbildade
trupper. – Fälttåget i Tracien. Turkiska
krigsplanen afsåg offensiv mot Bulgarien och defensiv
på öfriga fronter. I öfverensstämmelse härmed
uppmarscherade den mot bulgarerna afsedda
"östarmén" (Abd-ul-lah pascha), 110,000 man, från 18
okt. i linjen Kirk-Kilise–Adrianopel, nära
bulgariska gränsen. Bulgariska operationsplanen afsåg
att slå turkiska hufvudarmén, innan denna hunnit
få förstärkningar från Mindre Asien. Härens
hufvudkrafter delades i 3 arméer, af hvilka 2:a armén
(Ivanov), 60,000 man, skulle på högra flygeln å
ömse sidor om Maritza framrycka mot Adrianopel,
medan 1:a armén (Kutinsjev), 80,000 man, i
midten och 3:e armén (Radko Dmitrijev), 90,000 man,
på vänstra flygeln från linjen Kavakli–Straldja
skulle framgå mot linjen Adrianopel–Kirk-Kilise.
Sedan de i Maritzas dalgång framskjutna turkiska
trupperna vid Mustafa pascha och Kadiköi
tillbakakastats (18–22 okt.) af 2:a armén och äfven ett
utfall med större delen af Adrianopels garnison –
utgörande omkr. 60,000 man – under
kommendanten Schukri pascha hejdats (vid och v. om Kajpa)
af 1:a armén, omslöts fästningens front v. om
Tundža af Ivanovs armé den 24. Rörande
belägringens fortgång se Adrianopel (Suppl.). 3:e
bulgariska armén tillfogade under sin framryckning
den motstående delen (3:e armékåren, omkr. 30,000
man) af turkiska östarmén under Mahmud Mukhtar
pascha 22 och 23 okt. vid Kirk-Kilise ett
afgörande nederlag. Samtidigt trängdes turkiska
arméns hufvuddel v. om Kirk-Kilise i en rad af
strider tillbaka i sydöstlig riktning af 1:a bulgariska
armén. 27 okt. var sistnämnda del af turkiska
armén, nu kallad "1:a östarmén", omkr. 60,000
man stark, samlad i linjen Karagatsch-Lyle Burgas,
där den intog en befäst ställning. Mot denna gingo
29 okt. 3:e och 1:a bulgariska arméerna under
Radhko Dmitrijev till anfall och tvingade efter tre
dagars strider turkarna till återtåg, i hvilket äfven
indrogs turkiska arméns högra flygel, nu kallad
"2:a östarmén", som efter nederlaget vid
Kirk-Kilise gått tillbaka till Viza, hvarifrån den, till
en början icke utan framgång, den 31 vid Bunar
Hissar ingripit i striden på turkiska hufvudarméns
högra flygel. 7–10 nov. samlades de båda
turkiska östarméerna i Tschataldscha-linjen v. om
Konstantinopel, där de sammanslogos till en armé,
hvars styrka uppbragtes till 90,000 man. Mot
turkarnas starka ställning i nämnda linje gingo
bulgarerna, 130,000 man under Dmitrijev, 17 och
18 nov. till anfall, men detta tillbakaslogs med
stora förluster. Då någon utsikt att med till buds
stående krafter – särskildt var det tunga
artilleriet alltför fåtaligt – kunna betvinga den starka
turkiska ställningen icke fanns och koleran
skördade allt flera offer, afslöt 3 dec. bulgariska
krigsledningen med turkiske öfverbefälhafvaren ett
vapenstillestånd, som biträddes äfven af serbiska
härledningen. – I tracisk-macedoniska gränstrakterna
hade, under det att hufvudoperationerna pågingo,
en turkisk härafdelning om 15,000 man under
Javer pascha sökt söderifrån framtränga till och
afbryta järnvägen Filippopel–Adrianopel, men 26
nov. vid Merhumli (10 km. n. ö. om Feredeschik)
inneslutits af en ungefär jämstark bulgarisk
härafdelning under general Genev jämte
kavalleribrigaden Tanev och tvungits att kapitulera. – Fälttåget
i Macedonien. Den turkiska till Macedoniens och
Albaniens försvar afsedda "västarmén" (Ali Riza
pascha), omkr. 100,000 man fälttrupper, var vid
krigsutbrottet delad i flera grupper.
Hufvudgruppen utgjordes af "Vardararmén" (Zekki pascha),
84,000 man, som vid krigsutbrottet sammandrogs
mellan Istip och Skoplje (Üsküb). Serbiska hären
delades i 3 arméer och en arméafdelning, benämnd
Ibargruppen. Enligt operationsplanen skulle midt-
(1:a) armén från linjen Lescovac–Vranja
framrycka mot Kumanova (n. ö. om Skoplje) för att
fasthålla turkarnas hufvudstyrka i fronten, medan
de båda flygelarméerna framgingo till ett dubbelt
omfattande anfall mot den senare.
Framryckningen, som började 18 okt., ledde den 23 till ett två
dagars fältslag vid Kumanova, som slöt med, att
den där stående delen af Vardararmén (7:e
armékåren) blef fullständigt slagen och måste utrymma
Skoplje. Vardararmén intog nu med en styrka af
47,000 man en försvarsställning vid Monastir.
Denna anfölls 15 nov. af den med en del af 3:e
armén till 85,000 man förstärkta 1:a serbiska
armén. Efter tre dagars strider tillfogades
turkarna ett afgörande nederlag, och Vardararmén
sprängdes. 2:a serbiska armén (Stepanovitj)
afgick därefter till Adrianopel för att förstärka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
