europeiska område med undantag af Konstantinopel med närmaste omnejd, har efter sin stora seger i Mindre Asien öfver grekiska armén (aug.--sept. 1922) återfått östra Tracien (med Adrianopel) intill floden Maritza (se vidare Orientaliska frågan, äfven i Suppl.). -- F. n. (okt. 1922) är B., som omfattar 464,543 kvkm. med (enligt beräkningar år 1921) 19,376,177 inv. (folkmängdstäthet 42 på 1 kvkm.), fördelad på följande stater: Turkiet, Serbisk-kroatisk-slovenska staten, Grekland, Rumänien, Bulgarien och Albanien, af hvilka blott de två sistnämnda helt ligga inom B. V. S-g. Balkanisera, skapa eller upprätthålla ett antal små stater, som stå i oförsonlig motsats till hvarandra, såsom förhållandet varit på Balkanhalfön. Balkankrigen, den vanliga benämningen på de krig, som 1912--13 fördes på Balkanhalfön först mellan Turkiet på ena sidan samt Bulgarien, Serbien, Grekland och Montenegro på den andra (Första Balkankriget) och sedan mellan Bulgarien på ena sidan samt Serbien, Grekland, Montenegro, Rumänien och Turkiet på den andra (Andra Balkankriget). Första Balkankriget. Om krigets förhistoria se Turkiet, sp. 425. Den omedelbara anledningen till kriget gaf Turkiets afvisande svar (17 okt. 1912) på Balkanförbundets fordringar om omedelbart utförande af de i Berlintraktaten (af 1880) utlofvade reformerna m. m. Turkiska arméns disponibla krigsstyrka torde vid krigsutbrottet ha uppgått till omkr. 300,000 man, till en stor del bestående af landtvärn (redif) med ringa utbildning. Högste befälhafvaren var krigsministern Nazim pascha. Å de allierades sida räknade bulgariska armén, under konung Ferdinand, med general Savov som ställföreträdare, 230,000 man, serbiska armén, under konung Peter, med general Putnik som generalstabschef, 140,000 man, grekiska armén, under kronprins Konstantin, 75,000 man, och montenegrinska armén, under konung Nikolaus, 30,000 man (allt i runda tal), således tillsammans omkr. 475,000 man jämförelsevis väl utbildade trupper. -- Fälttåget i Tracien. Turkiska krigsplanen afsåg offensiv mot Bulgarien och defensiv på öfriga fronter. I öfverensstämmelse härmed uppmarscherade den mot bulgarerna afsedda "östarmén" (Abd-ul-lah pascha), 110,000 man, från 18 okt. i linjen Kirk-Kilise--Adrianopel, nära bulgariska gränsen. Bulgariska operationsplanen afsåg att slå turkiska hufvudarmén, innan denna hunnit få förstärkningar från Mindre Asien. Härens hufvudkrafter delades i 3 arméer, af hvilka 2:a armén (Ivanov), 60,000 man, skulle på högra flygeln å ömse sidor om Maritza framrycka mot Adrianopel, medan 1:a armén (Kutinsjev), 80,000 man, i midten och 3:e armén (Radko Dmitrijev), 90,000 man, på vänstra flygeln från linjen Kavakli--Straldja skulle framgå mot linjen Adrianopel--Kirk-Kilise. Sedan de i Maritzas dalgång framskjutna turkiska trupperna vid Mustafa pascha och Kadiköi tillbakakastats (18--22 okt.) af 2:a armén och äfven ett utfall med större delen af Adrianopels garnison -- utgörande omkr. 60,000 man -- under kommendanten Schukri pascha hejdats (vid och v. om Kajpa) af 1:a armén, omslöts fästningens front v. om Tundža af Ivanovs armé den 24. Rörande belägringens fortgång se Adrianopel (Suppl.). 3:e bulgariska armén tillfogade under sin framryckning den motstående delen (3:e armékåren, omkr. 30,000 man) af turkiska östarmén under Mahmud Mukhtar pascha 22 och 23 okt. vid Kirk-Kilise ett afgörande nederlag. Samtidigt trängdes turkiska arméns hufvuddel v. om Kirk-Kilise i en rad af strider tillbaka i sydöstlig riktning af 1:a bulgariska armén. 27 okt. var sistnämnda del af turkiska armén, nu kallad "1:a östarmén", omkr. 60,000 man stark, samlad i linjen Karagatsch-Lyle Burgas, där den intog en befäst ställning. Mot denna gingo 29 okt. 3:e och 1:a bulgariska arméerna under Radhko Dmitrijev till anfall och tvingade efter tre dagars strider turkarna till återtåg, i hvilket äfven indrogs turkiska arméns högra flygel, nu kallad "2:a östarmén", som efter nederlaget vid Kirk-Kilise gått tillbaka till Viza, hvarifrån den, till en början icke utan framgång, den 31 vid Bunar Hissar ingripit i striden på turkiska hufvudarméns högra flygel. 7--10 nov. samlades de båda turkiska östarméerna i Tschataldscha-linjen v. om Konstantinopel, där de sammanslogos till en armé, hvars styrka uppbragtes till 90,000 man. Mot turkarnas starka ställning i nämnda linje gingo bulgarerna, 130,000 man under Dmitrijev, 17 och 18 nov. till anfall, men detta tillbakaslogs med stora förluster. Då någon utsikt att med till buds stående krafter -- särskildt var det tunga artilleriet alltför fåtaligt -- kunna betvinga den starka turkiska ställningen icke fanns och koleran skördade allt flera offer, afslöt 3 dec. bulgariska krigsledningen med turkiske öfverbefälhafvaren ett vapenstillestånd, som biträddes äfven af serbiska härledningen. -- I tracisk-macedoniska gränstrakterna hade, under det att hufvudoperationerna pågingo, en turkisk härafdelning om 15,000 man under Javer pascha sökt söderifrån framtränga till och afbryta järnvägen Filippopel--Adrianopel, men 26 nov. vid Merhumli (10 km. n. ö. om Feredeschik) inneslutits af en ungefär jämstark bulgarisk härafdelning under general Genev jämte kavalleribrigaden Tanev och tvungits att kapitulera. -- Fälttåget i Macedonien. Den turkiska till Macedoniens och Albaniens försvar afsedda "västarmén" (Ali Riza pascha), omkr. 100,000 man fälttrupper, var vid krigsutbrottet delad i flera grupper. Hufvudgruppen utgjordes af "Vardararmén" (Zekki pascha), 84,000 man, som vid krigsutbrottet sammandrogs mellan Istip och Skoplje (Üsküb). Serbiska hären delades i 3 arméer och en arméafdelning, benämnd Ibargruppen. Enligt operationsplanen skulle midt- (1:a) armén från linjen Lescovac--Vranja framrycka mot Kumanova (n. ö. om Skoplje) för att fasthålla turkarnas hufvudstyrka i fronten, medan de båda flygelarméerna framgingo till ett dubbelt omfattande anfall mot den senare. Framryckningen, som började 18 okt., ledde den 23 till ett två dagars fältslag vid Kumanova, som slöt med, att den där stående delen af Vardararmén (7:e armékåren) blef fullständigt slagen och måste utrymma Skoplje. Vardararmén intog nu med en styrka af 47,000 man en försvarsställning vid Monastir. Denna anfölls 15 nov. af den med en del af 3:e armén till 85,000 man förstärkta 1:a serbiska armén. Efter tre dagars strider tillfogades turkarna ett afgörande nederlag, och Vardararmén sprängdes. 2:a serbiska armén (Stepanovitj) afgick därefter till Adrianopel för att förstärka