bulgariska belägringsarmén. -- Salonikis intagande. De i södra delen af Macedonien befintliga turkiska stridskrafterna (omkr. 14,000 man under Hassan Tachsin pascha) sammandrogos genast efter Greklands krigsförklaring (18 okt.) till trakten s. om Serfidže. Där anföllos de 22 okt. af grekiska tessaliska armén (85,000 man under kronprinsen) och nödgades gå tillbaka dels, med hufvudkrafterna, mot Saloniki, dels mot Monastir. Grekerna följde med arméns hufvuddel efter den turkiska hufvudstyrkan, som 1 och 2 nov. blef slagen vid Jenidze Vardar, hvarefter Hassan Tachsin gick tillbaka till Saloniki. Där fick hans armé visserligen förstärkning af garnisonen, 2 landtvärnsfördelningar, men då de staden omgifvande befästningarna voro föga motståndskraftiga samt dessutom en serbisk brigad var i framryckning mot densamma från n. och em bulgarisk fördelning anryckte från n. ö. -- hvarigenom återtågsvägarna mot Tracien afskuros --, ansåg turkiske arméchefen ett fortsatt motstånd lönlöst, hvarför han 9 nov. kapitulerade, hvarpå grekerna besatte staden, innan ännu någon del af de allierades arméer hunnit dit. -- Medan Macedonien sålunda besattes af de allierade, tog serbiska Ibargruppen jämte en montenegrinsk fördelning i slutet af okt. sandjaket Novibazar i besittning. I början af nov. inbröt 3:e serbiska armén (Jankovitj), 23,000 man, i Nord-Albanien och satte sig efter hand i besittning af denna del af landet med Alezzo och Durazzo. I Syd-Albanien (Epirus) inföll 18 okt. en grekisk arméafdelning, omkr. 10,000 man stark, under general Zapundzakis från Arta i Tessalien med det af Essad pascha med omkr. 13,000 man försvarade, befästa Janina som mål. I afvaktan på förstärkningar (från Saloniki) intog Zapundzakis 1 nov. den viktiga hamnstaden Prevesa och åtnöjde sig tills vidare med att iakttaga Janina. Först sedan grekiska armén under dec. 1912 och jan. 1913 förstärkts till 45,000 man, hvarefter densamma benämndes Epirusarmén och (23 jan.) ställdes under befäl af kronprins Konstantin, skreds till Janinas belägring. Under tiden hade dock äfven Essad paschas armé, genom ankomsten af (återstoden af) Vardararmén, ansenligt förstärkts -- till omkr. 30,000 man --, hvarförutom talrika albanesiska friskaror i den för gerillakriget lämpliga bergsterrängen beredde grekerna mycket afbräck. -- Skutaris belägring. Sedan Montenegro 8 okt. 1912 förklarat Turkiet krig, ryckte en härafdelning (kronprins Danilos armé och "sydarmén") om 22,000 man mot Nord-Albaniens befästa hufvudort Skutari -- försvarad af Hassan Riza pascha med närmare 26,000 man --, som delvis omslöts. Först med ankomsten af den 8,000 man räknande montenegrinska "nordarmén" (från Novibazar) 19 nov., hvarefter konung Nikolaus själf tog befälet öfver belägringsarmén, kunde dock belägringen börja på allvar. Rörande dennas fortgång se Skutari. -- Operationerna efter vapenstilleståndets utgång. Operationerna i Tracien. Efter den ungturkiska statskuppen 23 jan. 1913, för hvilken Nazim pascha föll ett offer och vapenstilleståndets uppsägande af Bulgarien 29 s. m. togo fientligheterna åter sin början. Till försvar af Gallipolihalfön hade under tiden turkarna öfverfört en härafdelning om 25,000 man, som besatt den förut befästa ställningen vid Bulaïr å halföns smalaste del, medan 3 landtvärnsfördelningar utgjorde Dardanellfortens besättning. Emot nämnda härafdelning framgick bulgariska 4:e (reserv-)armén (50,000 man) från trakten s. om Adrianopel, dock tills vidare åtnöjande sig med att iakttaga turkarna. De turkiska operationerna, hvilkas verklige ledare var den energiske Enver bej, som varit själen i statshvälfningen, gingo ut på Adrianopels undsättning. Härför skulle såväl hufvudarmén vid Tschataldscha som härafdelningen vid Bulaïr gripa till offensiven, medan en vid Sarköj (å Marmarasjöns kust n. ö. om Bulaïr) landsatt armékår om 35,000 man skulle framgå mot 4:e bulgariska arméns vänstra flank och rygg. Intet af dessa företag kunde dock fullföljas, utan ställningskriget fortsattes äfven på nämnda fronter. Sedan Janina fallit 6 mars, Adrianopel 26 s. m. och Skutari 23 april, var turkarnas motståndskraft fullständigt bruten. Redan 16 april hade ett vapenstillestånd på hufvudfronten afslutits, hvilket efter långvariga förhandlingar öfvergick till preliminärfreden i London 30 maj (se Turkiet, sp. 426). -- Krigshändelserna till sjöss. Oaktadt den turkiska flottan med afseende på fartygens antal och storlek -- dess kärna utgjordes af 2 f. d. tyska slagskepp af relativt högt stridsvärde -- var öfverlägsen den grekiska, spelade den förra en fullkomligt passiv roll under kriget, i det att den hufvudsakligen användes till att hindra grekiska flottans forcering af Dardanellerna, hvilket emellertid icke ingått i de allierades planer. Den grekiska flottan kom sålunda att behärska Egeiska hafvet, hvarigenom grekerna sattes i stånd att ostördt utföra sina trupptransporter, att hindra turkiska sjötransporter och att ockupera de Turkiet ännu tillhörande öarna i nämnda haf. Andra Balkankriget. Medan ännu Första Balkankriget pågick, uppstod spändt förhållande dels mellan Bulgarien och Serbien på grund af den ringaktning, som bulgariska krigsledningen enligt serbisk uppfattning skulle ha visat den serbiska armén, dels mellan Bulgarien och Grekland med anledning af detta senares vägran att utrymma Saloniki, som Bulgarien eftertraktade. Efter fredsslutet gaf krigsbytets, och främst Macedoniens, delning anledning till nya slitningar, som till sist, i slutet af juni 1913, öfvergingo till öppen brytning, utan att dock någon formlig krigsförklaring utfärdades. Den bulgariska i 5 arméer delade hären, omkr. 250,000 man under general Savov, stod vid denna tid uppmarscherad från Donau vid Vidin längs serbiska gränsen till i höjd med Küstendil samt vidare in i Macedonien längs floderna Zleta (Zletovska), Bregalnica och Vardar till Dojran (n. om Saloniki), där fronten böjde af österut mot Seres och Kavala. Emot budgariska armén stod den serbiska, inräknadt den vid pass 12,000 man starka montenegrinska kontingenten omkr. 190,000 man under konung Peter, med general Putnik som generalstabschef, med hufvudkrafterna ö. om Skoplje samt längst i s. framför Saloniki grekiska armén, omkr. 80,000 man, under konung Konstantin. Fientligheterna började därmed, att 4:e bulgariska armén (Kovatjev), 92,000 man, 29 juni öfverraskande framryckte öfver Zleta och Bregalnica mot Skoplje, undankastande den motstående serbiska armégruppen, 130,000 man, under kronprins Alexander. Denne senare öfvergick dock