Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Balkankrigen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bulgariska belägringsarmén. – Salonikis intagande.
De i södra delen af Macedonien befintliga turkiska
stridskrafterna (omkr. 14,000 man under Hassan
Tachsin pascha) sammandrogos genast efter
Greklands krigsförklaring (18 okt.) till trakten s. om
Serfidže. Där anföllos de 22 okt. af grekiska
tessaliska armén (85,000 man under kronprinsen) och
nödgades gå tillbaka dels, med hufvudkrafterna,
mot Saloniki, dels mot Monastir. Grekerna följde
med arméns hufvuddel efter den turkiska
hufvudstyrkan, som 1 och 2 nov. blef slagen vid Jenidze
Vardar, hvarefter Hassan Tachsin gick tillbaka
till Saloniki. Där fick hans armé visserligen
förstärkning af garnisonen, 2 landtvärnsfördelningar,
men då de staden omgifvande befästningarna voro
föga motståndskraftiga samt dessutom en serbisk
brigad var i framryckning mot densamma från n. och
em bulgarisk fördelning anryckte från n. ö. –
hvarigenom återtågsvägarna mot Tracien afskuros –,
ansåg turkiske arméchefen ett fortsatt motstånd
lönlöst, hvarför han 9 nov. kapitulerade, hvarpå
grekerna besatte staden, innan ännu någon del af de
allierades arméer hunnit dit. – Medan Macedonien
sålunda besattes af de allierade, tog serbiska
Ibargruppen jämte en montenegrinsk fördelning i slutet
af okt. sandjaket Novibazar i besittning. I början
af nov. inbröt 3:e serbiska armén (Jankovitj),
23,000 man, i Nord-Albanien och satte sig efter
hand i besittning af denna del af landet med Alezzo
och Durazzo. I Syd-Albanien (Epirus) inföll 18
okt. en grekisk arméafdelning, omkr. 10,000 man
stark, under general Zapundzakis från Arta i
Tessalien med det af Essad pascha med omkr. 13,000
man försvarade, befästa Janina som mål. I
afvaktan på förstärkningar (från Saloniki) intog
Zapundzakis 1 nov. den viktiga hamnstaden Prevesa
och åtnöjde sig tills vidare med att iakttaga Janina.
Först sedan grekiska armén under dec. 1912 och
jan. 1913 förstärkts till 45,000 man, hvarefter
densamma benämndes Epirusarmén och (23 jan.)
ställdes under befäl af kronprins Konstantin, skreds
till Janinas belägring. Under tiden hade dock
äfven Essad paschas armé, genom ankomsten af
(återstoden af) Vardararmén, ansenligt förstärkts –
till omkr. 30,000 man –, hvarförutom talrika
albanesiska friskaror i den för gerillakriget lämpliga
bergsterrängen beredde grekerna mycket afbräck.
– Skutaris belägring. Sedan Montenegro 8 okt.
1912 förklarat Turkiet krig, ryckte en
härafdelning (kronprins Danilos armé och "sydarmén")
om 22,000 man mot Nord-Albaniens befästa
hufvudort Skutari – försvarad af Hassan Riza pascha
med närmare 26,000 man –, som delvis omslöts.
Först med ankomsten af den 8,000 man räknande
montenegrinska "nordarmén" (från Novibazar) 19
nov., hvarefter konung Nikolaus själf tog befälet
öfver belägringsarmén, kunde dock belägringen börja
på allvar. Rörande dennas fortgång se Skutari.
– Operationerna efter vapenstilleståndets utgång.
Operationerna i Tracien. Efter den ungturkiska
statskuppen 23 jan. 1913, för hvilken Nazim pascha
föll ett offer och vapenstilleståndets uppsägande af
Bulgarien 29 s. m. togo fientligheterna åter sin
början. Till försvar af Gallipolihalfön hade under
tiden turkarna öfverfört en härafdelning om 25,000
man, som besatt den förut befästa ställningen vid
Bulaïr å halföns smalaste del, medan 3
landtvärnsfördelningar utgjorde Dardanellfortens besättning.
Emot nämnda härafdelning framgick bulgariska
4:e (reserv-)armén (50,000 man) från trakten s. om
Adrianopel, dock tills vidare åtnöjande sig med att
iakttaga turkarna. De turkiska operationerna,
hvilkas verklige ledare var den energiske Enver bej,
som varit själen i statshvälfningen, gingo ut på
Adrianopels undsättning. Härför skulle såväl
hufvudarmén vid Tschataldscha som härafdelningen
vid Bulaïr gripa till offensiven, medan en vid Sarköj
(å Marmarasjöns kust n. ö. om Bulaïr) landsatt
armékår om 35,000 man skulle framgå mot 4:e
bulgariska arméns vänstra flank och rygg. Intet
af dessa företag kunde dock fullföljas, utan
ställningskriget fortsattes äfven på nämnda fronter.
Sedan Janina fallit 6 mars, Adrianopel 26 s. m.
och Skutari 23 april, var turkarnas motståndskraft
fullständigt bruten. Redan 16 april hade ett
vapenstillestånd på hufvudfronten afslutits, hvilket efter
långvariga förhandlingar öfvergick till
preliminärfreden i London 30 maj (se Turkiet, sp. 426).
– Krigshändelserna till sjöss. Oaktadt den
turkiska flottan med afseende på fartygens antal och
storlek – dess kärna utgjordes af 2 f. d. tyska
slagskepp af relativt högt stridsvärde – var
öfverlägsen den grekiska, spelade den förra en
fullkomligt passiv roll under kriget, i det att den
hufvudsakligen användes till att hindra grekiska flottans
forcering af Dardanellerna, hvilket emellertid icke
ingått i de allierades planer. Den grekiska flottan
kom sålunda att behärska Egeiska hafvet,
hvarigenom grekerna sattes i stånd att ostördt utföra sina
trupptransporter, att hindra turkiska sjötransporter
och att ockupera de Turkiet ännu tillhörande öarna
i nämnda haf.
Andra Balkankriget. Medan ännu Första
Balkankriget pågick, uppstod spändt förhållande dels
mellan Bulgarien och Serbien på grund af den
ringaktning, som bulgariska krigsledningen enligt
serbisk uppfattning skulle ha visat den serbiska
armén, dels mellan Bulgarien och Grekland med
anledning af detta senares vägran att utrymma
Saloniki, som Bulgarien eftertraktade. Efter
fredsslutet gaf krigsbytets, och främst Macedoniens,
delning anledning till nya slitningar, som till sist,
i slutet af juni 1913, öfvergingo till öppen
brytning, utan att dock någon formlig krigsförklaring
utfärdades. Den bulgariska i 5 arméer delade
hären, omkr. 250,000 man under general Savov,
stod vid denna tid uppmarscherad från Donau vid
Vidin längs serbiska gränsen till i höjd med
Küstendil samt vidare in i Macedonien längs floderna
Zleta (Zletovska), Bregalnica och Vardar till
Dojran (n. om Saloniki), där fronten böjde af österut
mot Seres och Kavala. Emot budgariska armén
stod den serbiska, inräknadt den vid pass 12,000
man starka montenegrinska kontingenten omkr.
190,000 man under konung Peter, med general
Putnik som generalstabschef, med hufvudkrafterna
ö. om Skoplje samt längst i s. framför Saloniki
grekiska armén, omkr. 80,000 man, under konung
Konstantin. Fientligheterna började därmed, att
4:e bulgariska armén (Kovatjev), 92,000 man,
29 juni öfverraskande framryckte öfver Zleta och
Bregalnica mot Skoplje, undankastande den
motstående serbiska armégruppen, 130,000 man, under
kronprins Alexander. Denne senare öfvergick dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
