561 Bergerac-Bergh Iran Amerika; Där ute, som gjorde effekt både genom ämnenas ovanlighet i vår novellistik och den exakta, kraftiga behandlingen. Hans följande alstring omfattar dels kortare, dels längre novel- ler: Ridå (1903), Ysail (1905), Drömmen om hel- vetet (1906), Ur en ensams dagbok (1908), Aska (1909), Drömlandet (s. å.), Bendel & C:o (1910), Fata morgana (1911), Paus (s. å.), Johan Claudius' äfventyr Q912), Livets blommor (s. å.), Ur larmet (1913), Films (1914), Den andra sidan (1915), Hörnfelt (s. å.), Gulaschbaronerna (1916), Noveller i pastell (1917), Järntrappan (1918), Svarvstolen (1919), De fördömda (s. å.), Hjärtat på väggen (1920), Spöksekretären (s. å.), Vem vet? (1921) och Pedanten (1922), dels ett skådespel, Synda- floden (uppf. 1908 i Stockholm). B. har framför allt vunnit namn som skildrare af den yttre verk- ligheten, af sinnesintrycken, som han återger med en utomordentlig rikedom på detaljer, ett hetsigt modernt, impressionistiskt sätt. Han sammanför serier af utförligt och skarpt återgifna iakttagel- ser, och särskildt är gatan hans stora skissbok. Scenen för hans berättelser är ofta Stockholm, Chicago, Paris; han har med mycken skicklighet tecknat situationer och tilldragelser från såväl lyxens som nödens regioner i våra dagar. Den förhärskande stämningen i hans verk är ett resig- neradt, känslofullt vemod. 1922 började utges hans Skrifter i urval. Se S. Söderman, "Böcker och för- fattare" (1914), och 0. Hornen, "I marginalem" (1917). B-DB. *Bergerac, S. C. de. B:s "L'autre monde" utgafs i kritisk uppl. af Leo Jordan 1910. En svensk biogr. utgafs af T. Nerman 1919. Bergeström, Hans, präst, författare, f. 23 juli 1735 på Ettarps gård, Halland, d. 19 juli 1784, vardt 1754 student och 1757 filos. magister, prästvigdes 1758 och utnämndes 1762 till lektor vid katedralskolan i Karlskrona, vardt teol. doktor i Biitzow och 1774 pastor i Hälsingborg. B., som hindrades och förföljdes af Amiralitetskollegiet och Lundakonsistoriet för sin pietistiskt färgade reli- giositet och sin aggressiva nitälskans skull, var en flitig författare. Utom tidskriften "Achates och Sostratus" (i förening med K. F. Broomé) skref han Försök till den rätta christliga upfostrans kännedom (1766; 2:a uppl. 1856), en predikan om äktenskapet 1780 (angripen i "Stockholmsposten"), Samling af poetiske arbeten (2 dir, 1784) m. m. och två tendensskrifter i romanform, Indianiske bref, som utkom arkvis i Karlskrona under senare hälften af 1770, och Om Nahkhanahamahhem eller dumhetens och dårskapens land (1771). Den förra är en ganska torr efterbildning efter Swift, där han ifrar mot adelskapet och partiväsendet samt skildrar ett utopiskt land med allmän jämlikhet och starkt religiöst tvång. Den senare, också en fam- tastisk resebeskrifning, är betydligt mera roande och fantasifull. Jfr E. Follin, "Helsingborgs historia" (1851), och F. Book, "Komanens och prosaberät- telsens historia i Sverige" (1907). B-n B. 'Berggren, S., dog 28 juni 1917 i Lund. Sedan 1870 var han led. af Fysiogr. sällsk. i Lund. *Berggren, J. E., dog 12 dec. 1918. Han upp- fördes 1907 på förslaget till biskop i Karlstad och tog af sked från professuren 1909. Han var led. af kyrkomötet äfven 1908. *Bergh. 1. L. S. K. B. (sp. 1460) dog 20 juiii 1909 i Köpenhamn. *Bergh. - 2. B i k a r d B. (sp. 1462) dog i Salt- sjö-Storängen 29 jan. 1919 och ligger begrafven på Tyresö kyrkogård. Hans verksamhet under hans lefnads sista skede är närmast förenad med Na- tionalmuseets omgestaltning. Han blef (febr. 1913) af ecklesiastikministern förordnad att inträda i den nämnd af 5 sakkunniga, som hade att utarbeta plan för nyordnande af konstsamlingarna och för därmed sammanhängande eventuella om- eller till- byggnader af museet. B. hade uppgjort ett för- slag, som inlämnades jämte kommittéutlåtande till K. M:t l april 1913. Kommitterade anslöto sig till detta förslag, och ombyggnadsarbetet tog sin början 1914. l april 1915 tillträdde B. be- fattningen som öfverintendent och chef för Natio- nalmuseum. Han egnade sig under de år, som återstodo för honom, med osviklig hängifvenhet, med oförtröttad ifver och reformatorisk handlings- lust åt lokalernas ombyggnad och samlingarnas systematiska omordnande. De ökades under dessa år genom stora och betydande nyförvärf. Det första af dessa, hvilket på B:s initiativ genom- fördes, redan innan han blef museets styresman, bestod i omkr. 80 svenska målningar från 1870- och 1880-talen - flertalet utfördt af medlemmar af Konstnärsförbundet -, som egarna öfverläto till museet som gåfva eller som köp för till detta ända- mål på privat håll samlade medel (se katalogen of ver utställningen af dessa konstverk okt. 1914. Om B:s ombyggnadsplan, om dess genomförande och om museets nyförvärf under hans chefstid se Nationalmuseum. Suppl.). - B:s medi- terande läggning hade tidigt lockat honom att i skrift klargöra och framlägga sina tankar om konstutöfning och om - till en början - den samtida konstens uppgifter. Hans första uppsats (1886) gällde Öfverdrifternas nödvändighet i kon- sten. Sedan följde analyser af några hans kamra- ters konstnärskap. 1905 utgaf han stridskriften H vad vår kamp gällt, stämningsbilder från opponen- ternas 20-åriga verksamhet, öfriga essayer och artiklar Om konst och annat utkommo 1908, däri en analys af Rembrandts färger och en studie Det skönas problem från naturalistisk synpunkt. Grund- dragen i sin museireformatoriska sträfvan uppdrog han i uppsatsen Konstmuseet som skönhetsvärld (1914, tr. i "Ord och bild" 1915). Efter hans död utkommo studien Stilproblemet (1919; öfv. till da.) och Efterlämnade skrifter (Om konst och annat, II, 1921), som innehåller såväl konsthistoriska som konstfilosofiska uppsatser och äfven anteckningar till ofullbordade skrifter. - Bland B:s målningar fr. o. m. 1904 märkas porträtt af Per Hallström och hans hustru, Ej. öhrvall (båda 1904; det först- nämnda i K. 0. Bonniers samling af författar- porträtt), K. Warburg, A. Strindberg (båda 1905, det senare i K. 0. Bonniers samling), Ellen (konst- närens dotter, 1909, Nationalmuseum), G. Fröding (monumentalt hållet, 1910, Bonniers samling), Sv. Arrhenius (1911) och Ej. Branting (1912). Till hans senare skede höra några latndskap i modernt bredt och summariskt sammaniattande behandlings- sätt (ett på Nationalmuseum). En af hans största målningar, Hypnotisk seans