kiselsyra i tillräcklig mängd utdrifves därvid svaflet fullständigt som svafveldioxid och tillvaratages för framställning af svafvelsyra (se d. o.), företrädesvis enligt kontaktmetoden. Vid rostningen öfverföres malmens svafvelbly i en blandning af blyoxid och basiskt blysilikat. Rostgodset nedsmältes, efter tillsats af kol och järnoxid (t. ex. i form af kisbränder, se d. o. i Suppl.), i en blästerschaktugn, hvarvid blyoxiden direkt, och blysilikatet efter omsättning med järnoxidul till järnsilikat + blyoxid, reduceras af kolet till metalliskt bly. I ugnens nedersta del, stället, samlas underst det utreducerade blyet som verkbly, därofvanpå mer eller mindre af kopparhaltig blysten (ifall malmen varit kopparhaltig) samt öfverst en hufvudsakligen af kalk- och järnoxidulsilikat bestående slagg. På sista tiden har Huntington-Heberleinmetoden ytterligare förbättrats genom den af Dwigt-Lloyd införda s. k. sinterrostningen. 1--2. K. A. V-g. Blyackumulator. Se Ackumulator. Suppl. Blyazid, kem. o. tekn., kväfvevätesyrans (se d. o.) blysalt. Se A z i d e r. Suppl. Blyfritt metallkitt, tekn. Se Kitt. Blygdfpgen, anat. Se Symfys. Blygdläpparna, anat. Se K ö n s o r g a n, sp. 647. *Blyhvitt. Se äfven Skifferhvitt. *Blykarbonat. Se äfven Bly h vi 11. Blykitt, tekn., en blandning af finpulveriserad blyoxid (100 dlr) med glycerin (16 dlr). Andra slag af blykitt äro blandningar af mönja eller af mönja och blyhvitt, med linolja. K. A. V-g. *Bliimner, H., dog 28 dec. 1918 i Zürich. Blysänke, mek. tekn. Se Filhuggning, sp. 202. *Bliithgen, V., dog 1920 i Berlin. *Bliithner, J. F., dog 1910 i Leipzig. Blytt-Sernanderska klimatperioderna, geol. I det i art. Blytt 2 omtalade arbetet "Den norske floras indvandring i afvexlende törre og regnfulde perioder" framställer Blytt som viktigaste faktor för florans invandring i Skandinavien efter istiden klimatet och särskildt växlingen mellan torrt (kontinentalt) och fuktigt (insulärt) klimat. Sernander (se denne) tillämpade sedermera denna teori på svenska förhållanden och gaf den en bestämdare form. Den senglaciala (se d. o. Suppl.) och postglaciala (se d. o.) tiden indelas sålunda i de arktiska, subarktiska, boreala, atlantiska, subboreala och subatlantiska skedena. Parallella indelningar af samma tidrymd ha uppgjorts af andra forskare på andra grunder. H. V. Munthe tar förhållandena i Baltiska hafvet som måttstock och indelar denna tidsafdelning i Yoldia-, Ancylus-, Litorina-, Limnæa- och Myatid (nutiden); Japetus Steenstrup och Gunnar Andersson indela densamma efter landflorans invandring i dryas-, asp-, tall-, ek- och gran-boktid. K. A. G. Blåbocken, zool. SeHippotragus. Blådrufva, bot., namn på Stilla amoena (se Se il l a). Blådufvor, bot., namn på Aconitum Napellus (se Aconitum). Blåfjället, berg beläget på gränsen mellan Undersåkers socken i Jämtland och Storsjö socken i Härjedalen, nående 1,492 m. ö. h., begränsas i ö. af Storån och skiljes i v. af en biflod till denna å från Bockhammaren (1,448 m. ö. h.). O. Sjn. Blåfoten, zool. Se Falksläktet, sp. 1315. Blågran, Picea pungens, bot., en från Klippiga bergen härstammande gran med blågrå styfva barr, hvilken allmänt odlas i trädgårdarna som prydnadsträd. En liknande gran med mjuka barr är Picea Engelmanni från västra Nord-Amerikas bergstrakter. Båda dessa utmärkt vackra granar äro fullt härdiga i Sverige. G. L-m. Blåhammarfjället, berg i Undersåkers och Åre socknar, Jämtland, begränsas i v. och n. af Ena älf, i s. af Storulfån samt skiljes i ö. från Snasahögarna af Tvärån. Högsta toppen, Blåhammarskläppen, belägen i n. v., når 1,164 m. ö. h. O. Sjn. *Blähufva, Diloba (ej Noctua) coeruleocephala. Se Trädgårdens skadeinsekter, pl. I, fig. 6. *Blåhvalen, zool. Se Fenhvalar. Blå Jungfrun, ö, annat namn på Jungfrun (se d. o. 4). Blåklintsaster, bot. Se Stokesia. Suppl. Blåklockfamiljen, bot., namn på fam. Campanu- laceæ. Blåknut. Se Knut, sp. 415. *Blåkulla. Namnet kommer säkerligen af den gamla föreställningen, att trollen bodde i de aflägsna, "blå" bergen. Se J. Sahlgren, "B. och B.-färderna" (1915). Blåkullen (Blån), bergshöjd nående 133 m. ö. h. på Stora Brattön i Solberga socken, Bohuslän, bekant som första landmärke för sjöfarande i södra Bohuslän. O. Sjn. Blåkål (se Brassica), kokk., kan anrättas som soppa, kokad med buljong, smör, mjöl, morötter, något rödbetor, socker, salt och peppar samt de i bitar skurna och stekta kålstockarna. Stufvad kan blåkålen användas som birätt. Blåljus, bot., namn på Polemonium coeruleum (se Polemoniaceæ). Blåmunta kungsfisken, zool. Se K u n g s f i s k- släktet, sp. 259. Blåmusseron, bot. Se Musseron och färg- plansch I till art. Svampar. Blån. Se Blåkullen. Suppl. Blå Nilen. Se Nilen. Blå Peter, sjöv. Se Blue Peter. *Blå porten är numera namn på ett annat utvärdshus (sommarrestaurang och -kafé jämte osteria) på Djurgården, 1916 af källarmästaren A. Meurling öppnadt vid allmänna vägen och nära anslutet till Liljevalens konsthalls ena, monumentala kortfasad samt anlagdt (på konsthallens trädgårdstomt) i samråd med konsthallens arkitekt K. Bergsten. Det är en rektangulär, muromgärdad anläggning, bestående af envånings verandor kring en trädgårdsplan med pergola och springbrunn. Blått, hvitt och tegelfärg äro bestämmande för dekoreringen. Stället bildar en intim, fridfull tillflykt undan Djurgårdsvimlet. Blåregn, bot., namn på Wistaria. Blåräf, zool. Se Räfsläktet. Blåsdragande medel. Se Epispastica. *Blåsfotingar, zool. Om uppkomsten af s. k. slökorn se Slökornflyet. Om karakteristik