735 Bonnières Bonthron 736 G. de Layens) större och mindre floristiska hand- böcker, hvaribland den förnämsta är Flore complète illustrée de France, Suisse et Belgique (1911, under utgifning). B. är led. af Institutet (1897). C. Lmn. Bonnières [bandar], Guillaume Francois Robert, fransk författare, f. 1850, d. 1905, var tidningsman, skref i "Le Figaro" under märket Janus, i "Le gaulois" som Robert-Estienne, författade satiriska romaner (Les monach, 1884, Le baiser de Moina, 1886, Jeanne Avril, 1887, Lord Hyland, 1895, m. fl.), Mémoires d'aujourd' hui (1883-88) m. m. R-n B. Bonomi [bånåmi], Ivanoe, italiensk politiker och publicist, förvärfvade naturvetenskaplig och juris doktorsgrad, var 1898-1903 hufvudredaktör för det socialdemokratiska partiets hufvudorgan "Avanti!"samt därefter hufvudredaktör för Milano- tidningen "Tempo" och för tidskriften "La cri- tica sociale". B. tillhörde den moderna reform- socialistiska riktningen, understödde som en bland denna grupps ledare i deputeradekammaren ifirigt Italiens deltagande i Världskriget samt var minister för offentliga arbeten i kabinettet Bcselli (juni 1916 -okt. 1917). Han var sedermera krigsminister i Nittis rekonstruerade ministär (mars-juni 1920), tillhörde som sådan äfven ministären Giolitti (juni 1920-juni 1921) och bildade efter Giolittis afgång en ny koalitionsministär, i hvilken han utom pre- sidiet äfven öfvertog inrikesportföljen. Dennas ställ- ning inom parlamentet var aldrig stark, och ute i landet bekrigade fascister och kommunister hvar- andra, utan att regeringen med tillbörlig kraft för- mådde trygga ordningens upprätthållande. Som konseljpresident efterträddes B. febr. 1922 af Facta. Bland hans skrifter märkas Movimento proletario nel Mantovano (1901), La finanza locale e i suoi problemi (1903), Questioni urgenti (s. å.). Le me nuove del socialismo (1907) och Le entrate e le spese dei comuni e delle provincie (1915). V. S-g. *Bonsdorff. - 6. A. E. B. dog 25 juli 1919 i Helsingfors. - 7. K. G. von B. blef ord. pro- fessor i finsk och skandinavisk historia i Helsing- fors 1915. Bland hans senare arbeten må nämnas Å bo akademi och dess män 1808-1828 (i Finska vet. soc:s "Bidrag" 1912) och Statsmän och digni- tärer. Interiörer ur ämbetsmannavärlden i Finland vid ryska tidens början (i "Skr. utg. af Sv. litt.-sällsk. i Finland", CLIX, 1921). Han är led. af Finska vet. soc. (1905) och korresp. led. af Yitt. hist. o. ant. akad. (1915). - 8. Jakob B., broder till B. l (sp. 1131), teolog, författare, f. 6 sept. 1763 i Borgå, d. 13 mars 1831 i Åbo, vardt student 1779, ma- gister 1785 i Uppsala, 1786 docent i orienta- liska litteraturen i Åbo och 1807 teol. pro- fessor, fick 1829 afsked som emeritus. B. var en verksam filolog, som skref för sin tid förtjänstfulla undersökningar om Septuagintatexten till Esaias (1786-1807) och den finska bibelöversättningen (1824-29), metriska öfv. af Davids psalmer (1825) och Job (1830) m. m. B. skref äfven latinsk och grekisk vers samt de filosoferande Christi död (1787) och Sommarresan (1799). - 9. Hjalmar Gabriel von B., friherre, sonson till B. 4, kirurg, f. 12 juli 1858 i Helsingfors, blef student 1876, med. och kir. doktor 1889. B. var underläkare vid kirurgiska sjukhuset i Helsingfors 1888-96, ut- nämndes till docent i kirurgi 1891 samt till e. o. professor 1902. Han var föreståndare för Diakoni- sjukhusets kirurgiska afd. 1897-1918 samt sjuk- husets öfverläkare 1908-18. Han har därjämte varit läkare vid ortopediska afd. vid hemmet för de lytta 1900-04 samt öfverläkare vid flera olycks- fallsförsäkringsanstalter. B. är framstående klini- ker. Under turkisk-grekiska kriget 1897 studerade han krigskirurgien. 1918 blef B. chef för sanitets- afd. vid krigsministeriet och öfverläkare vid finska militären. Han utnämndes 1919 till sanitetsgeneral- major. B. har, mestadels i Finska läkaresällsk:s handl., publicerat en mängd uppsatser från kirur- giens område: om den tuberkulösa höftledsinflamma- tionen (äfven såsom dissertation), appendiciten, operation af bråck m. m. 8. B,-n B. 9. T. C. Bonsels, Waldemar, tysk författare, f. 21 febr. 1881 i Ahrensburg, Holstein, har företagit vidsträckta resor och sedan bosatt sig i Bajern. Hans roman- och novellalstring är ojämn, men i hög grad populär genom liffullhet och lätt form, bl. a. Av e vita, 1905, Blut, 1908, Der ti e j st e traum, 1911, Die toten des ewigen kriegs, s. å., Das Anjekind, 1913 ("Älvan", 1919), Menschen- wege, 1918, Eros und die evangelien, 1920. Mest spridd är hans "roman för barn", Die biene Maja und ihre abenteuer (1912, 340 uppl. 1922; "Biet Majas äfventyr", 1918, 2:a uppl. 1921). Han har äfven skrifvit dikter och reseskildringen Indienfahrt (1916; "Indiska dagar och nätter", 1921). Se arbeten om B. af Eheinforth (1919) och Stange (1921). Il-nB. Bon SOir [båswar], fr. ("god afton"), signatur. SeSeldener 2. Bonthron [bå'ntrån], Alice Charlotte, banbryterska inom den svenska vanförevården, f. 28 sept. 1851 i Dufveskog, Röstånga socken, Malmöhus län, tillhör en 1802 från Skottland in- flyttad släkt, gifte sig 1872 med patron Per Johans- son, blef änka 1877 och återtog då sitt flicknamn. Hon var doktor 0. Carlanders medhjälparinna, då 1885 efter danskt mönster i Göteborg inrättades Sveriges första skola och hem för lytta och vanföra, och hon blef denna anstalts första föreståndarinna. Då fru B. 1917 öfverlämnade anstaltens ledning i yngre händer, kunde hon se tillbaka på en lång period af storartad utveckling af Göteborgs van- föreanstalt; denna utveckling från mycket små för- hållanden ända till dess anstalten 1912 kunde flytta in i sina nuv. ståtliga byggnader vid Änggården i Göteborg, kan sägas ha möjliggjorts hufvudsakligen genom fru B:s enastående entusiasm, osparda möda och moderliga hängifvenhet för uppgiften att på mångsidigaste sätt bringa vanföra behöflig hjälp. Framhållas bör särskildt, att på initiativ af fru B. redan 1890 anordnades ortopedisk poliklinik och 1902 klinik på Göteborgs då ännu rätt obetydliga vanföreanstalt, således rätt lång tid, innan man på andra håll insett nödvändigheten häraf. Fru B:s betydelse sträcker sig långt utanför anstalten i Göteborg. Hon blef sålunda en af initiativtagarna vid samorganisationen af de spridda anstalterna och arbetskrafterna till en central vanförevårds- organisation. Då denna, Svenska vanföreanstalter- nas centralkommitté (S. V. C. K.), 1911 kom till stånd, låg ett synnerligen energiskt förarbete af