utskottet för författningsfrågan (ordf.). Han har varit ordf. i socialdemokratiska riksdagsgruppen alltifrån dess bildande (1913). 1918--20 var han riksbanksfullmäktig. Han har ock varit led. af flera kommittéer, främst att nämna den s. k. ålderdoms- och invaliditetskommittén (1907--15), hvartill slöt sig uppdraget att vara sakkunnig i pensionsstyrelsen (från 1913). Efter Andrakammarvalen 1917 inträdde B. som finansminister 19 okt. i den då bildade liberal-socialistiska regeringen, men lämnade af hälsoskäl denna post redan 5 Jan. 1918. Sedan en närmast af kommunalskattefrågan förorsakad schism uppstått mellan regeringens liberala och socialdemokratiska ledamöter, bildades 10 mars 1920 den första socialdemokratiska regeringen i Sverige med B. som statsminister. Denna regering saknade redan vid sitt tillträde parlamentariskt underlag och hoppades vinna sådant genom de ord. valen till Andra kammaren s. å., men vid dem minskades i stället dess eget parti, och den afgick 27 okt. s. å. Efter nya val till Andra kammaren, sedan denna upplösts för att bereda kvinnorna tillfälle att begagna sin nyvunna politiska rösträtt, mottog B. 13 okt. 1921 åter uppdraget att bilda regering, ehuru äfven då i saknad af fast majoritet. Denna gång åtog han sig dessutom chefskapet för Utrikesdepartementet och blef sålunda på en gång stats- och utrikesminister. 11 april 1919 utsågs dåv. bankofullmäktigen B. att, jämte grefvarna H. Wrangel och A. Ehrensvärd samt f. d. justitierådet frih. E. T. Marks von Würtemberg, vara Sveriges delegerad vid fredskonferensen i Versailles med afseende pä Ålands- och Spetsbergsfrågorna. Genom K. M:ts beslut af 13 juni s. å. utvidgades uppdraget till att hos fredskonferensen företräda Sveriges intressen äfven i andra frågor. Vid Genuakonferensen 1922 var B. chef för den svenska delegationen. Vid Nationernas förbunds delegerademöten 1920, 1921 och 1922 har han varit delegerad för Sverige och utsågs 1921 till led. af Nationernas förbunds kommission för minskning af rustningarna, i hvars sammanträde 1922 han deltagit. Sedan Sverige af Nationernas förbunds delegeradeförsamling 1922 tilldelats en af de icke ständiga platserna i förbundsrådet, förordnades B. i dec. s. å. att utföra detta uppdrag, hvars varaktighet kommer att bestämmas af 1923 års förbundsförsamling. Som politiker har B. utöfvat betydande inflytande på Sveriges utveckling under 1900-talets första årtionden. Vid sidan af den liberala politikens ledande män och delvis i samarbete med dem har han kraftigt bidragit att förbereda och slutligen äfven att genomföra den politiska demokratien. Därvid har hans intresse också varit starkt inriktadt på vidgade medborgerliga fri- och rättigheter, särskildt med hänsyn till industriarbetarna. Bekämpande lagförslag och åtgärder, som han ansett vara hinderliga för de organiserade arbetarnas rörelsefrihet i fackligt och politiskt afseende, har han positivt arbetat för sociala reformer. Inom socialpolitiken har B:s intresse från början varit särskildt knutet till socialförsäkringsfrågorna. Både som kommittéledamot, riksdagsman och tidningsman har han, trogen anhängare till A. Lindstedts olika förslag, energiskt arbetat för den allmänna pensionsförsäkring, som infördes genom lag 30 juni 1913, samt för den obligatoriska försäkringen mot olycksfall i arbete, hvarom lag utfärdades 17 juni 1916. Den 1919 antagna, 1921 reviderade och till utgången af 1923 gällande lagen om arbetstidens begränsning ("åttatimmarsdagen") torde af B. ha betraktats icke blott ur politisk synpunkt såsom uppfyllelsen af ett socialdemokratiskt kraf, utan också som en af socialpolitiska skäl motiverad utbyggnad af det lagstadgade arbetarskyddet. Som statsminister gaf B. själf motiveringen i statsrådet 22 juni 1920 till det då fattade beslutet om företagande af en officiell utredning "ang. lämpligheten af och betingelserna för ett öfverförande i samhällets ego eller under samhällelig kontroll af naturtillgångar och produktionsmedel, som äro för landets ekonomi och befolkningens välstånd af större vikt eller eljest pröfvas böra omhänderhafvas af samhälleliga organ". I sammanhang med denna socialiseringsutredning beslöts också på af statsministern anförda skäl en utredning om den "industriella demokratiens" problem. Dessa anföranden till statsrådsprotokollet äro hållna i moderat ton och framhålla starkt de svårigheter, som måste möta lösningen af dessa frågor. Den andra socialdemokratiska regeringen under B:s ledning har i främsta rummet haft att syssla med frågan om arbetslösheten under den efter Världskriget inträdda depressionen och om samhälleliga åtgärder till mildrande af dess verkningar. Genom offentlig förklaring 10 mars 1922 tillkännagaf B., att regeringen icke komme att lämna sin medverkan till en arbetslöshetspolitik, som medelst arbetsanvisningen "skulle innebära påbjudande, vid risk af arbetslöshetsunderstödets indragande, af klart dokumenteradt strejkbryteri". Riksdagen, af hvilken regeringen begärt 90 mill. kr. till arbetslöshetens bekämpande, anslöt sig till en inom arbetslöshetskommissionen delvis redan pröfvad praxis, enligt hvilken alla arbetare, som under en konflikt kunde anses solidariska med de i denna deltagande, utan anlitande af arbetsförmedlingen direkt afstängas från understöd och nödhjälpsarbeten. Sedan regeringen under B:s ledning accepterat denna lösning och fått anslaget beviljadt, har den ansett sig kunna fortfarande uppbära regeringsansvaret, ehuru den rönt motgångar bl. a. i två frågor, för hvilka B. som utrikesminister haft särskild anledning att intressera sig, förslagen om åtgärder mot utländsk "valutadumping" samt om ett handelsaftal mellan Sverige och Ryssland. B:s stora popularitet inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen och det förtroende, som han där åtnjuter, ha gjort det möjligt för honom att bidraga till utvecklingen af en parlamentarisk och laglikmätig hufvudriktning inom denna rörelse. Liksom B. 1906 trädde i bräschen vid den principiella brytningen mellan det socialdemokratiska partiet och den anarkistiskt färgade ungsocialistiska rörelsen, har han sedermera bekämpat den s. k. vänstersocialistiska riktningen, hvilken från 1917 uppträdt som själfständigt parti och sedermera med sin hufvudfalang anslutit sig till den genom det kommunistiska väldet i Ryssland upprättade "tredje internationalen". Som socialist har B. icke i främsta rummet sysslat med de rent teoretiska problemen, men hela hans läggning har redan på ett tidigt stadium hänvisat honom till den