revisionistiska riktningen. Med en stundom framträdande kritisk hållning i fråga om de socialistiska doktrinerna har han emellertid kunnat förena en personligen helhjärtad samhörighetskänsla med den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Hans inflytande på denna har utöfvats i främsta rummet från talarstolen och i pressen. Som publicist eger han nyansrikedom i uttrycksmedlen och stor förmåga att beräkna deras effekt. Inom tidningsmannavärlden i Sverige räknas han som en af yrkets främsta utöfvare och åtnjuter, tämligen oberoende af politiska skiljaktigheter, inom denna krets utbredda personliga sympatier, hvilka emellertid sattes på ett hårdt, fast öfvergående prof vid storstrejken 1909, då han fann sig böra principiellt försvara den dock äfven enligt hans mening taktiskt okloka typografstrejken, hvarigenom hela pressen i landet, utom strejkledningens egen dagliga tidning, skulle ha nedtystats, om planen hade lyckats. 1917 lämnade han hufvudredaktörskapet för "Socialdemokraten" och tidskr. "Tiden". I de nationella frågorna har B. intagit en ståndpunkt, som i princip skulle kunna närmast jämföras med Jean Jaurès'. Fredsvän sedan ungdomen, har B. dock aldrig försvurit sig åt fredsutopism och försvarsnihilism. Betydelsen af hans insatser på detta område har mindre bestått i positiv medverkan till det svenska försvarets upprätthållande än i att hos arbetarklassen dock hålla nationalförsvarets idé i någon mån vid lif. Under unionskrisen 1905 yrkade B. i likhet med S. A. Hedin, men i motsats till K. Staaff afslag på regeringens framställning till riksdagen om en extra kredit å 100 mill. kr. Han deltog emellertid i upprätthållandet af de villkor, som Sverige uppställde för unionens upplösning. 1908 bidrog B. till det enhälliga uttalande, som Andra kammaren då gjorde emot de ryska planerna att upphäfva den i sammanhang med Parisfreden 1856 Ryssland ålagda förpliktelsen att icke befästa Ålandsöarna. Sedan Ålandsfrågan efter den ryska revolutionens utbrott 1917 hade inträdt i ett nytt läge genom Ålandsbefolkningens då och sedan gång på gång ådagalagda vilja till återförening med Sverige och sedan denna fråga också börjat väcka intresse här i landet, intog B. snart nog en bestämd ståndpunkt som främjare af Ålandsbefolkningens kraf att själf få bestämma om sin statstillhörighet. Då denna fråga i juni 1921 fick ett för Ålandsbefolkningens och Sveriges ståndpunkt ogynnsamt afgörande genom Nationernas förbunds råds utlåtande, hade B. i hvarje fall både som svensk politiker, som regeringschef under ett hälft år och som Sveriges officiella ombud hos Nationernas förbunds råd vid fyra af dess sammanträden för Ålandsfrågans behandling verkat för det gemensamma svenska och åländska rättskrafvets erkännande. Det starka utrikespolitiska intresse, som B. sedan åratal tillbaka ådagalagt, kom särskildt till synes under Världskriget, då han med lidelsefull energi tog parti för ententemakterna emot centralmakterna, framför allt det dåv. Tyska riket, hvars politiska och militära ledning han ansåg bära det väsentliga ansvaret för krigets utbrott. Efter Versaillesfreden 1919 har B. uttalat sig mot rigorösa åtgärder från de segrande makternas sida emot Tyskland och för lämplig begränsning af skadeståndsanspråken. Från början ifrig anhängare af idén om ett Nationernas förbund, var B. mycket verksam för Sveriges anslutning till förbundet 1920 och afvisade då med skärpa alla betänkligheter däremot. Sedermera har han som Sveriges ombud vid förbundets andra delegerademöte i sept. 1921, i samförstånd med den dåv. svenska regeringen (von Sydow), framfört åtskilliga kritiska anmärkningar mot förbundsrådets sätt att fylla sina uppgifter. B. är i närvarande stund en af de svenskar, som äro mest kända utom det egna landets gränser. Inom den internationella socialdemokratien har hans namn redan tidigt varit synligt tillsammans med namnen Jaurès, Bebel, Vanderwelde, Anseele m. fl., och då den europeiska socialdemokratien efter kriget sökte återknyta de afklippta enhetsbanden, blef B. själffallet en af de internationelle förtroendemännen i denna sträfvan. Så var han ordf. på den socialdemokratiska (andra) "internationalens" konferens i Bern 1919. 18 dec. 1921 tilldelades B. af norska stortinget hälften af årets Nobelska fredspris. Se Fr. E. Åhlander, "Hj. B. i arbetarrörelsens arkiv; försök till en Brantingsbibliografi, upptagande skrifter af och om Hj. B." (i "Tiden", 1920), och G. Magnusson, "Socialdemokratien i Sverige" (2 dlr, 1920--21) och art. "Hj. B." i "Ord och bild" 1920. 4. Agnes B. upprättade, sedan hon lämnat Handarbetets vänner 1904, i förening med fru Mimmi Börjeson ateljén "Licium" (se d. o.) för tillverkning af kyrkliga textilier samt tog därefter initiativet till föreningen Pietas med uppgift att konservera gamla textilföremål. Inom båda dessa föreningar har hon utvecklat en betydande verksamhet och utfört konstverk af hög rang. Fröken B., som sedan 1919 är korresponderande led. af Vitt. hist. o. ant. akad., har varit verksam äfven som föreläserska i textil konst och har i bokform utgett bl. a. Das goldene gewand der königin Margareta in der domkirche zu Uppsala (1912) samt Textil skrud i svenska kyrkor från äldre tid till 1900 (1921). 3. E. B. E. 4. G-gN. Branzell, Karin, operasångerska, f. 24 sept. 1891 i Stockholm, sångelev af fru T. Hofer där, tog organistexamen i Strängnäs 1910, var t. f. organist i Hjorthagens kapell 1910-13, stipendiat i sång vid K. teatern 1912-13 och fast anställd där 1913-18, sedan hon 1912 debuterat som Sarvilaka i "Izeyl" och Amneris i "Aida". Från 1918 är hon anställd vid Statsoperan (f. d. hofoperan) i Berlin, hvarjämte hon samtidigt gett gästspel i Wien, Hamburg, Breslau, Kassel, Kiel, Zürich, Helsingfors och Stockholm. Hennes röst är en omfångsrik, klangfyllig och tonfast mezzosopran, som särskildt i lägre registret har varm, något vemodsblandad färg. Hon sjunger med fängslande uttryck och har äfven i det dramatiska visat god begåfning. Bland hennes roller må vidare nämnas Carmen, Orfeus, Azucena i "Trubaduren", Delila i "Simson och Delila" samt Wagners Ortrud, Brünhilde, Fricka, Brangäne, Erda och Kundry. Som konsertsångerska har hon likaledes vunnit välförtjänt anseende. Hon har konserterat i hela Tyskland, i Schweiz, Holland, Danmark, Norge, Sverige och Finland. E. F-t. Brasilianska Guyana. Se Guyana 5. *Brasilianska litteraturen. Den från 1840-talet