301 Descendensteori 302 och högt skattad författare på rättsfilosofiens och folkrättens områden. Bland hans skrifter märkas Etudes de philosophie du droit (1886; 2:a uppl. 1896), Essais sur V organisation de Varbitrage inter-national (1896), Le droit de la paix et de la guerre (1898), La neutralité de la Belgique au point de vue historique, diplomatique, juridique et politique (1902) och UAfrique nouvelle (1903). Jämte L. Eenault har D. utgett ett antal årgångar af den stora aktsamlingen "Recueil international des trai-tés du XX :e siécle". Vid en pristäflan om det bästa arbetet om negerslafveriet i Afrika vann D. priset med sitt femaktsdrama Africa (1893), som öfversatts på flera språk. V. S-g. *Descendensteori. De senaste årens ärftlighetsforskning har fördjupat och delvis äfven modifierat vår uppfattning af den organiska utvecklingen. Men öfverdriften i det påstående, som försökts af några representanter för den moderna ärftlighetsforskningen, att ej blott selektions-, utan äfven descendensteorien, sådana dessa till sina hufvuddrag i det föregående (1906) framställts, genom nyare upptäckter skulle ha blifvit kullkastade, framgår redan af det sakförhållandet, att i dessa ärftlighetsteorier ingå förutom en fond af välgrundade faktiska resultat lika vidtgående som omstridda samt därför ännu (1923) mycket skiftande hypoteser. Dessutom må framhållas, att den "moderna" ärftlighetsläran hittills ej förmått lämna någon antaglig förklaring af organismernas historiska utveckling. För urvalslärans värdesättning är frågan om och uppfattningen af anpassningen af grundläggande betydelse (rörande anpassning ur rent fysiologisk synpunkt se Adaptation). Ordet brukas inom biologien i dubbel betydelse: dels för att beteckna ett färdigt tillstånd, ett afslutadt förlopp, som höjt lifsdugligheten hos den ifrågavarande organismen och dess afkomma; dels betecknas med detsamma det förlopp inom organismens (geologiska) historia, genom hvilket en nyttig egenskap eller reaktion förvärfvas, t. ex. förstoring af en muskel genom ökad användning eller förvärf af tjockare päls vid invandringen till ett kallare område. En anpassning är sålunda en icke från början förefintlig, utan först under den historiska utvecklingen uppkommen, lifsbefordrande (= ändamålsenlig) egenskap (Plate). I allmänhet räknas ej de för alla varelser gemensamma elementära funktioner och egenskaper: assimilation, tillväxt, irritabilitet, kontraktilitet, respiration och fortplantning såsom anpassningar, utan dessa antas ha uppstått i och med det första lefvande grundämnet, ty utan dessa egenskaper är en organism öfver hufvud ej tänkbar. Frågan om de elementära egenskapernas uppkomst sammanfaller således med frågan om den organiska materiens uppkomst ur den oorganiska och är liksom detta senare problem hittills olöst. Af särskild betydelse är skillnaden mellan hvad som betecknats såsom direkta och indirekta anpassningar. De förra uppkomma genom de fysikaliska och kemiska naturkrafternas växelverkan (temperatur, ljus, fuktighet, torka, markens beskaffenhet o. s. v.), i den mån dessa utöfva något inflytande på organismen. Eller ock förorsakas de direkta anpassningarna genom organismernas växelverkan, i det att födelseöfverskott kan vålla öfverbefolkning och därigenom konkurrens. I dessa fall behöfver ej nödvändigtvis urvalet medverka för att framkalla en förbättring i organisationen, utan de i organismen inneboende reaktionsmöjligheterna kunna tänkas enbart ge upphof till ändamålsenliga förändringar. I motsats till dessa anpassningar betecknas som indirekta sådana, hvilka komma till stånd blott med urvalets tillhjälp tack vare den individuella variabiliteten. För resten kan det vara vanskligt nog att afgöra, huru stor del af den organiska naturens ändamålsenlighet bör sättas på den direkta och huru mycket på den indirekta anpassningens räkning; frågan debatteras fortfarande lifligt, då i densamma motsatsen mellan lamarckismen och darwinismen framträder med skärpa. Vid ombildningen af en ursprungligen indifferent egenskap till en sådan med selektionsvärde (d. v. s. till en egenskap med en för dess innehafvare vital betydelse) har man tillskrifvit korrelationen (se d. o.) stor betydelse. Man skiljer på en funktionell eller fysiologisk och en idioplasmatisk eller determinativ korrelation. Den förra anses föreligga, när ett organ (eller en kroppsdel) genom sin form, sitt tillväxtsätt eller genom inre sekretion utöfvar inflytande på ett annat. Som belysande exempel på en intimt verkande form af denna korrelationsart nämnes det inflytande, som de s. k. endokrina körtlarna (d. v. s. körtlar, som åstadkomma den "inre sekretionen") utöfva på andra organ (jfr Inre sekretion). Allmänt anses de sekundära könskaraktärerna (se Könsmognad) stå i korrelation med könskörtlarna, i det att de senare genom inre sekretion utlösa uppkomsten och utbildningen af de för det ifrågavarande könet karakteristiska bildningarna. Rörande den determinativa korrelationen, där en arfsfaktor (jfr Ärftlighet) utlöser två eller flera egenskaper, hvilka uppträda samtidigt, saknas ännu fullt noggranna iakttagelser. Ett länge kändt exempel på den sistnämnda korrelationsformen är, att hvita kattor med blå ögon nästan alltid äro döfva. Många korrelationsföreteelser ha förklarats så, att en och samma arfsfaktor å skilda kroppsdelar förmår utveckla sin verksamhet. Utan vidare begriplig från fysiologisk synpunkt är den korrelation mellan hvitt hår och röda ögon, som regelbundet uppträder hos äkta albinos (se Albinism); enär en albinoskropp saknar förmågan att bilda något som helst färgämne, yttrar sig denna färglöshet å alla kroppsdelar, så ock i ögat och håret: bristen på färgämne i åderhinnan vållar, att pupillen synes djupt röd, och samma brist i håret gör, att den i detta inneslutna luften ger det ett hvitt utseende. -- En mycket diskuterad fråga är koaptationsproblemet. Härmed menas, huru man skall tänka sig, att vid ombildningen af ett organ (eller en kroppsdel), som är sammansatt af flera olikartade beståndsdelar (t. ex. ryggradsdjurens ögon), de många omändringar, som erfordras, för att organet skall bli funktionsdugligt, samtidigt må ega rum. Vidare innefattar koaptationsproblemet fullkomningen af anpassningar mellan olika arter eller mellan samma arters båda kön. Som ett kändt exempel på det förra slaget af koaptation erinras om anpassningarna mellan blommornas kalkar och de insekters mundelar, som förmedla blommornas befruktning. Denna anpassning består däri att, när blomkalken af en eller annan anledning förlänges, äfven insektens sugsnabel för-