319 Dido-språken-Diehl 320 lyrisk tragedi med text af Kellgren (efter Gustaf III:s plan) och musik af Kraus (se denne, sp. 1224 -25), uppf. f. g. 1799 i Stockholm. Dido-språken. Se Kaukasiska språk. *Didring, E., var 1908-14 förste bokhållare i milkontoret, var 1904-10 fullmäktig i Statens järnvägstrafiks pensionsinrättningar, vardt 1910 led. af direktionen för dessas kassa och var 1906-08 dels sekreterare, dels ordf. i pensionsfullmäktiges arbetsutskott. 1913-14 var han teateranmälare i "Dagen" och 1914-18 i "Aftonbladet", var 1915-20 led., resp. vice ordf. i Svenska Eöda korsets hjälp-kommitté för krigsfångar, där han nedlade ett betydande och högt skattadt arbete; på uppdrag utgaf han 1920 redogörelsen Sveriges hjälp till krigsfångarna. 1915-20 var han ordf. i Sveriges författareförening och valdes ånyo till ordf. 1923 efter återkomsten från en längre utrikesvistelse. - D. har utvecklat en synnerligen omfångsrik litterär verksamhet på såväl prosaberättelsens som dramats område. Efter novellerna Vilsna vandrare (1911) följde den stora romanen Malm, hvars första del, Männen som gjorde det (1914, 5:e uppl. 1920; ty. öfv. 1917, fi. öfv. s. å.), är en mäktig skildring af arbetet på Riksgränsbanan, flärdfritt saklig, med ypperliga människoteckningar och storartade naturstämningar, medan andra delen, Bergets sång (1915; 4:e uppl. 1920; fi. öfv. 1917), är en betydande och stark skildring af arbetslif och arbetare i Kiruna, och tredje delen, Spelarna (2 uppl. 1919), en desilluderad framställning af aktiejobb och para-sitlyxlif i Stockholm åren närmast före Världskrigets utbrott. Bortom ärans fält (1917; fi. öfv. 1919) är en novellsamling om krigsfångar, Sigrid Persdotter Bjurcrona (1922) en familjeroman. Hans teaterstycken, af hvilka några getts i Danmark, Tyskland, Norge, Finland, Eyssland, Österrike och Spanien och flera haft långvariga framgångar på scenen, äro: folkstycket Två konungar (1908), om Bellman och Gustaf III, det spännande Högt spel (1909; öfv. till fr. o. katalanska), Örnarna (1910), Valuta (s. å.; ty. öfv. 1909), En moder (uppf. 1911 i Göteborg), Jefta (1912), de tre enaktarna Eros (s. å.), det patriotiska Arvtagarna (1914), farsen Flygmaskinen (1915), blankversdramat Gustav II Adolf (1916), den psykologiskt och sceniskt gripande Elna Hall (1917), trilogien På väg till friheten, af hvilken första delen, Råttfällan (1918), med en om Easputin påminnande centralfigur, var ett kassastycke; det fortsattes af Fången (1919) och Riket, en framtidsvision (är icke uppförd); Segergudinnan (1920) och Pension Bellevue (1922). B-n B. *Didym. Didymsalterna ha genom Auer von Welsbach kunnat uppdelas i motsvarande salter af praseodym och neodym (se dessa ord). Å pl. II till art. Spektralanalys och Spektrum står nederst ett äldre spektrum för "didymklo-rid"; detta är taget med en blandning af of van-nämnda didymkomponenter. I detta spektrum tillkommer bl. a. bandet vid /. = 740 samt absorp-tionsmaxima vid 578-572, 526-522 samt 469 neodymet. H. E. Didymogra^tusskiffern, geoL, är den del af den ordoviciska lagerserien graptolitskiffrar, som karakteriseras af graptolitsläktet Didymograptus jämte Tetragraptus, Phyllograptus m. fl. Den motsvarar ortocerkalken och lager närmast under och närmast öfver densamma, d. v. s. Asaphusledet och den allra öfversta delen af Ceratopygeledet. Skiffern förekommer i Skåne, Västergötland, Dalarna och Jämtland ; förr använde man det olämpliga namnet "undre graptolitskiffern" (se Silursystemet, sp. 549-550). Didymosorus (oriktigt Didymosurus), paleobot. Se Gleiehenia. Diebitsch-Peary, Josephine. Se Peary, E. E. *Diedenhofen tillhör nu Frankrike och benämnes officiellt T h i o n v i 11 e. *Dieffenbach, A. H., dog 29 nov. 1914 i Hoh-wald. *Diego Suarez var 1885--96 egen koloni, men är sedan 1896 en del af franska kolonien Madagaskar. Staden D. hade 10,377 inv. 1911. Diehards [dai'hā'ds], eng. (af die, dö, och hard, hård; eg. soldater, som hellre dö än ge sig), i England sedan omkr. 1913 använd benämning på den grupp inom det konservativa partiet, som till det yttersta motsatt sig irländsk själfstyrelse, stundom äfven i allmänhet på konservativa ytterlighetsmän. Diehl [dil], Michel Charles, fransk historiker, f. 4 juli 1859 i Strassburg, var 1881-85 medlem af franska arkeologiska instituten i Eom och Aten och vann 1888 filos, doktorsgrad genom det viktiga arbetet Etudes sur V administration by-zantine dans Vexarchat de Ravenne (1888). D. blef 1891 professor i Nancy och 1907 professor i bysantinsk historia viH Sorbonne. D. har - utom uppsatser i "Bulletin de correspondance hellénique" och "Mélanges de 1'Ecole de Eome" m. fl. tidskrifter - författat ett flertal konsthistorisk-arkeologiska och historiska arbeten, som vunnit stor spridning. Bland de förra märkas Etudes d'archéologie by-zantine, UÉglise et les mosaiques du couvent de Saint-Luc en Phocide (1889), L'art byzantine dans 1'Italie méridionale (1894), Manuel d'art byzantin (1910) och mera populära framställningar Ex-cursions en Gréce (1890; prisbelönt af Franska akad.) och En Méditerranée (1901). Jämte konsthistorisk-arkeologiska studier har D. bedrifvit synnerligen betydelsefull historisk forskning, känd genom arbeten som L'Afrique byzantine (1896), Justinien et la civilisation byzantine au VI:e siécle (1901), prisbelönta af Académie des inscriptions. Med dessa i detalj gående undersökningar förbinder D. friare historisk skildring: Figures byzantines (1908; "Bysantinska gestalter", 2 bd, 1920-22), Théodora (1904; sv. öfv. 1920). Inom D:s produktion äro att märka äfven kortfattade öfversikt-liga framställningar, särskildt Histoire de Vempir e byzantin (1920). - Bysantinska historien är det område, som D. egnat sitt främsta vetenskapliga arbete. Genom sin banbrytande historiska lärdom, genom konsthistorisk-arkeologiska studier och ej minst genom förtrogenhet med Medelhafsländernas lif och geografi har han ovanligt mångsidigt och lefvande kunnat fatta och teckna olika perioder af Bysans' historia. Utmärkande för D. som historiker äro uppfattningens och framställningssättets klarhet och åskådlighet, egenskaper, som göra sig gällande såväl i speciella undersökningar som i hans friare hållna, historiska och arkeologiska essayer. Särskildt vid den allmänna historiska skildringen framträder en personlig litterär stil, som med ele-