321 Diehl-Dierauer 322 gans uppbär ett stort lärdt material och ger framställningen omisskännlig tidsfärg. Medryckande och liffullt har D. tecknat flera af bysantinska historiens främsta personligheter. D:s historiska skildringar ha öfversatts till flera språk. A. B-s. Diehl [dilj, Karl, tysk nationalekonom (se Nationalekonomi, sp. 514), f. 27 mars 1864 i Frankfurt a. M., blef filos, doktor i Halle på afh. P. J. Proudhon, seine lehre und sein leben (1888; 2 fortsättningshäften 1890, 1896). Efter liknande plan utarbetade han det omfattande arbetet Socialwissenschaftliche erläuterungen zu David Ricardos system der volkswirtschaft (2 bd, 1905). Professor i Halle 1893, i Rostock 1898, i Königsberg 1899 och i Freiburg (Baden) sedan 1908, har han utöfvat mycket omfattande författarskap och räknas till de mera bemärkte akademiske lärarna inom sitt ämne i Tyskland. Bland hans arbeten må ytterligare nämnas Vber sozia-lismus, kommunismus und anarchismus (1906; "Socialismen, kommunismen och anarkismen", 1913) och Zur frage der getreidezölle (1912), ett inlägg mot Brentano (se denne) och frihandelspropagandan. E. F. K. S-n. Diels[dils]. 1. Herm ann D., tysk filolog, f. 18 maj 1848 i Biebrich am Rhein, d. 4 juni 1922 i Berlin, var efter studier i klassisk filologi och filosofi vid Berlins och Bonns universitet en tid gymnasielärare samt utnämndes 1882 till e. o. och 1886 till ord. professor vid Berlins universitet; sedan 1897 var han medlem af styrelsen för arkeologiska institutet där. 1881 blef han led. af preussiska vet. akad., där han 1895 efterträdde Th. Mommsen som ständig sekreterare för den filologisk-historiska afdelningen. D:s forskning har hufvudsakligen varit egnad åt grekiska filosofien, naturvetenskapen, medicinen och tekniken. Bland hans många skrifter må nämnas De Galeni historia philosopha (1871), "Doxo-graphi graeci" (1879; af akad. prisbelönad skrift), "Simplicii in Aristotelis physica commentaria" ("Commentaria in Aristotelem graeca", IX-X, 1882-95), Vber die exoterischen reden des Aristoteles (1883), Seneca und Lucan (1885), Vber das dritte buch der aristotelischen rhetorik (1886), Sibyl-Unische blåtter (1890), "Supplementum Aristoteli-cum III" (1893), "Parmenides. Griechisch und deutsch" (1897), Elementum. Eine vorarbeit zum griechischen und lateinischen thesaurus (1899), "Herakleitos von Ephesos. Griechisch und deutsch" (1901; 2:a uppl. 1909), "Poetarum philosophorum fragmenta" (1902), "Die fragmente der vorsokrati-ker" (1903; 3:e uppl. 1912), "Didymos' kommentar zu Demosthenes" och "Anonymer kommentar zu Platons Theätet" (i "Berliner klassikertexte" I- II, 1904-05; i samarbete med W. Schubart), "Die handschriften der antiken ärzte" (1905-07), Bei-träge zur zuckungsliteratur des Okzidents und Orients (1908-09), "Theophrasti Characteres" (kritisk uppl. 1909), Die entdeckung des alkohols (1913), Antike technik (6 föredrag i mönstergill populärvetenskaplig form; 1914), "Galeni in Hippocratis Prorrheticum" I (kritisk uppl.; ingår i "Corpus medicorum graecorum", 1915), "Philodemos iiber die götter" (1915-16), Vber die von Prokop beschriebene kunstuhr von Gaza (1917), kritisk uppl. af Herons och Philons "Belopoiika" (skrifter om det antika artilleriet; Berlin, 1918; i samarbete med Tryckt den 7/5 23 generalmajor E. Schramm); Lukrezstudien (1918), kritisk uppl. af "Lucretius' De rerum natura" (fullb, kort före D:s död). D. gjorde stora och betydelsefulla insatser som en vetenskapens organisatör af hög rang. Han var nitisk befrämjare af det internationella vetenskapliga samarbetet, som afbröts eller inskränktes genom Världskrigets utbrott. Som hufvudredaktör ledde han utgifningen af "Commentaria in Aristotelem graeca" och "Corpus medicorum graecorum"; han tog äfven verksam del i ledningen af samtidens största företag på den klassiska filologiens område, "Thesaurus linguae latinae". Sedan 1887 var han med redaktör af "Archiv fur geschichte der philo-sophie". Hans namn är jämte Wilamowitz' hugfäst i den 1920 bildade Wilamowitz-Diels-stiftung (se Wilamowitz). Han var led. af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (1911) och Vet. soc. i Uppsala (1914). Se uppsats af E. Nachmanson i "Ord och bild" 1923. 2. L u d w i g D., den föregåendes son, botanist, f. 24 sept. 1874 i Hamburg, blef 1896 assistent vid Berlins botaniska museum, 1900 docent i Berlin, 1908 professor i botanik i Marburg, underdirektor för Berlins botaniska trädgård och museum (Dahlem) 1913 och direktor där 1921. Han reste 1900-02 i Kaplandet, Australien, Java m. fl. länder. Viktigare skrifter äro Vegetationsbiologie von Neuseeland (1896), Flora von Zentral-China (1900), Die pflan-zenwelt von Westaustralien (1906), Pflanzengeo-graphie (1908) och flera systematiska arbeten. 1. T. K-n. 2. C. Lmn. Diemel [dimel], biflod fr. v. till Weser, i West-fålen och Hessen, 80 km. lång, utfaller vid Karls-hafen, n. om Kassel. Vid Helminghausen har uppförts en damm och anlagts elektricitetsverk. *Diémer, Louis, dog 21 dec. 1919. Diemer [dim-], Anders Mathiesen, dansk tidningsman, pedagog, f. 14 maj 1878 i Abild vid Tönder, blef 1905 vid Köpenhamns universitet can-didatus magisterii samt verkade 1906-20 i Stockholm som korrespondent om svenska förhållanden till danska tidningar och som tillfällig medarbetare om danska förhållanden i flera Stockholmstidningar. Efter Sönderjyllands återförening med Danmark återvände D. till födelsebygden som adjunkt vid statsskolan i Haderslev (sedan 1920) och ordf. i Haderslevs biblioteksförening. Ifrig skandinav, har D. som tidningsman och föreläsare varit outtröttligt verksam för ökandet af inbördes kännedom och samförstånd mellan danskar och svenskar. V. S-g. Diener [din-], Karl, österrikisk geolog och pa-leontolog, f. 11 dec. 1862 i Wien, blef privatdocent 1886 i geografi och 1893 i geologi, 1897 e. o. professor i geologi och 1903 ord. professor i paleonto-logi, allt vid Wiens universitet. D. har företagit studieresor till Syrien (1885), Himalaya (1892), Mexico (1896) och Japan (1913). Han har utöfvat vidsträckt författarskap inom olika grenar af vetenskapen, och särskildt har han sysslat med Alpernas geologi och triassystemets stratigrafi och paleonto-logi. Inom paleontologien har han arbetat såväl med mera allmänna frågor som med speciella och systematiska, och här böra särskildt hans arbeten om ammoniternas systematik omnämnas. K. A. G. 'Dierauer, J., dog 14 mars 1920 i S:t Gallen. Hans "Geschichte der schweizerischen eidgenossen- 35 b., S. 11