mit ytterligare 3 häften inom den äldre serien (bd VI:2--4, 1916--21) under redaktion af Sven Tunberg, hvarigenom utgifningen förts fram till 1356. Af stor betydelse för svensk historia är det nya urkundsverket Finlands medeltidsurkunder, utg. genom R. Hausen, hvaraf delarna 1--3 (1910--21), omfattande tiden till 1451, föreligga. I Norge har Diplomatarium norvegicum fullföljts dels med ett tillägg till bd 17 (1913), innehållande bl. a. norska ärkebiskops- och biskopslängder af O. Kolsrud, dels med 2 nya serier, den ena för aktstycken rörande Norges förhållande till de brittiska öarna (1922), red. af A. Bugge, den andra utgörande "Series topografica" utg. af A. Bugge och O. Kolsrud (1919). Det för Island utg. Diplomatarium islandicum har numera hunnit in på sitt 10:e band (1921). I Danmark ha slutförts de båda stora urkundsverken Repertorium diplomaticum regni danici mediævalis (bd 1--4, 1894--1912), redigeradt af Kr. Erslev (till 1450), och Acta pontificum danica (1316--1536), utg. af L. Moltesen, A. Krarup och J. Lindbæk (bd 1--6, 1904--15). ^{S. T--g.} *Diplomati. Franska språkets ställning som inom diplomatien faktiskt dominerande språk (jfr sp. 481) har aldrig erkänts i Amerika och rönte äfven afbräck vid fredsförhandlingarna i Paris 1919 efter Världskriget. Där intog nämligen engelska språket en med franskan fullt jämbördig ställning, och fredsfördragen fingo parallella franska och engelska texter med samma auktoritet. Motsvarande jämlikhet mellan franska och engelska språken har ock iakttagits i förhandlingar och publikationer inom Nationernas förbund. -- Redan före Världskriget hade ej sällan kraf framkommit på "öppen diplomati", dock utan att därigenom några större förändringar åstadkommos i diplomatisk praxis. Under kriget tillskref man ofta den s. k. "hemliga diplomatien" skulden till, att krigsutbrottet ej kunnat afvärjas. I Wilsons "14 punkter" proklamerades främst bland de allierades krigsmål "öppna fredsfördrag, öppet åstadkomna", och där förekom äfven ett formligt förbud mot "privata internationella öfverenskommelser af alla slag". Fortsättandet af gammaldags hemlig diplomati skulle enligt Wilsons plan ytterligare försvåras genom bestämmelsen i förbundsakten för Nationernas förbund, att aftal mellan stater, som voro förbundsmedlemmar, skulle för att bli giltiga registreras hos förbundets sekretariat. Dessa välmenta sträfvanden kröntes emellertid ej med nämnvärd framgång. Fredsvillkoren på Pariskonferensen formulerades vid hemliga möten mellan de segrande stormakternas främsta delegerade och under stark faktisk, om ock ej alltid erkänd, påverkan af hemliga fördrag, som ingåtts på förhand under krigsåren. Ett betänkligt steg tillbaka från gammal diplomatisk praxis togs, då i Versaillestraktaten af 28 juni 1919 det besegrade Tyskland nödgades afge en syndabekännelse utan tidigare motstycken därigenom, att det påtog sig (och sina allierade) allenaskulden till kriget, hvilket mot bättre vetande afgifna erkännande samtidigt lades till grund för Tysklands skadeståndsförpliktelser. Att fredsvillkoren i detalj formulerades allenast af segrarna utan föregående muntlig förhandling med de besegrades ombud, utgjorde äfven ett steg tillbaka inom diplomatiens historia. -- I många länder stegrades under krigsåren ropet på "demokratisk kontroll" öfver diplomatien. I England och Frankrike utöfvas den genom interpellationer och debatter i parlamentet, i Frankrike äfven genom meningsutbyten med vederbörande ministrar i kamrarnas utrikesutskott, och liknande metoder användas i ett flertal länder (jfr rörande Sverige den 1921 inrättade Utrikesnämnden; se Utskott, sp. 152). Till de diplomatiska förhandlingarnas detaljer kommer redan af tekniska skäl en dylik kontroll högst sällan att sträcka sig. -- Åren närmast efter Världskriget ha kännetecknats af ett återupprepande af den kongresspolitik, som karakteriserade tiden närmast efter Napoleonskrigen. Därmed har följt, att förhandlingar genom yrkesdiplomater i stor utsträckning ersatts utaf direkta meningsutbyten mellan ministärchefer, utrikes- och finansministrar, ofta liksom under fredskonferensen biträdda af expertkommissioner af skilda slag. Om detta systems praktiska värde ha med åren meningarna blifvit alltmer delade; resultaten tyda på, att det vid sidan af obestridliga förtjänster äfven företer betänkliga olägenheter, och en begränsning af diplomatiens "politisering" torde på sista tiden i skilda länder ha fått ökadt antal förespråkare. -- Kännetecknande för diplomatiens utveckling under de senaste årtiondena är äfven dess allt intimare samarbete med pressen. Särskildt i Frankrike har systemet med diplomatiska manövrer, utförda med hjälp af från utrikesministeriellt håll inspirerade tidningsmän, nått en hög grad af teknisk fulländning. Litt.: A. Ponsonby, "Democracy and diplomacy" (1915), D. P. Myers, "Notes on the control of foreign relations" (i del III af den "Recueil de rapports", som utgetts af Organisation centrale pour une paix durable, 1917), sir E. Satow, "A guide to diplomatic practice" (2 bd, 1917), och sir M. Hankey, "Diplomacy by conference" (1921). ^{V. S--g.} Diplomatpudding, kokk., beredes af gräddmjölk, tjock vispgrädde, äggulor, rismjöl, vaniljsocker, biskvier, konserverad frukt eller syltade apelsinskal och jordgubbar. Den gräddas i form och serveras kall. Diplomatstaden. Se Stockholm, sp. 1460. Diplomexamen, i Tyskland en fullständig afgångsexamen vid de tekniska högskolorna, hvars afläggande medför grad af diplomingenjör (se Ingenjör, sp. 635). Dipneumones, zool. Se Spindeldjur, sp. 722. *Dipodomys Philippii. Bör vara Dipodomys Phillipsi. Se äfven Gnagare och Kindpåsgnagarna. Dippel, Leopold, tysk botanist, f. 4 aug. 1827 i Lauterecken, Rhenpfalz, d. 4 mars 1914 i Darmstadt, aflade examen i forstvetenskap i Karlsruhe 1848, studerade därefter botanik i Jena, blef 1850 lärare, hedersdoktor i Bonn 1865 och var 1869--96 professor i botanik i Darmstadt, där han förestod storhertigliga trädgården. D. är mest känd för sitt stora dendrologiska verk Handbuch der laubholzkunde (3 dlr, 1889--93). Hans förnämsta vetenskapliga alstring tillhör dock växthistologien med de betydande arbetena Das mikroskop und seine anwendung (1867--72; ny uppl.