339 Diterpener-Djemal pascha 340 kautschuknapp, hvarur mjölke1! utsuges liksom ur kons spenar. H. J. Dft. Diterpéner (af grek. di, dubbelt), kem. Se T er-p e n e r, sp. 937. Ditmarska petroleumlampan. Se Lampa, sp. 970. 'Ditten, T. von, lämnade 1920 envoyéposten i Berlin. Di'ttmann, Wilhelm, tysk socialistisk politiker, f. 13 nov. 1874 i Eutin, var först snickare och därpå från 1899 socialdemokratisk redaktör i olika tyska städer. 1912 valdes han till led. af tyska riksdagen, där han tillhörde sitt partis yttersta vänsterflygel. Han deltog våren 1917 i bildandet af oafhängiga socialdemokratiska partiet, blef dettas partisekreterare, häktades jan. 1918 som uppviglare vid en proteststrejk mot kriget och ådömdes fängelsestraff för försök till landsförräderi, fri-gafs genom amnesti 15 okt. s. å. och var efter revolutionen 10 nov.-29 dec. som "folkkommissarie" för deraobilisering och hälsovård led. af den provisoriska sexmannaregeringen. 1920 blef D. åter riksdagsledamot. Han företog s. å. en politisk studieresa till Ryssland och motsatte sig sedan förslaget om sitt partis inträde i Tredje internatio-nalen. DiversicoYnia, zool. Se Knäpparfamiljen, Nyckelpigor, Praktbaggar och Skalbaggar, sp. 867. * Division. - 4. Under och efter Världskriget har infunteridivisionen alltmera kommit att utgöras af 3 infanteriregementen, möjligen under en särskild befälhafvare, tillika med trupper af öfriga truppslag. C. O. N. Divozioni [-våtsiåni], it. Se M y s t e r i e r, sp. 136. *Divra ligger nu på gränsen mellan Albanien och Jugo-Slavien, staden D. i det senare landet. Dixelius-Brettner, Hildur Emma Eufro-sy n e, författarinna, f. 14 okt. 1879 i Neder-Kalix, född D i x e l i u s, har författat berättelsesamlingarna En mesallians (1916), Drömmen (1917) och Far och son (1918) samt romanerna Barnet (1910), En hustru (1912), Ett tappert hjärta (1915), Prästdottern (1920, 7:e uppl. 1922), Prästdotterns son (9 uppl. 1921) och Sonsonen (1922). Fru D.-B. behandlar företrädesvis norrländska ämnen, delvis af kulturhistoriskt intresse; med etiskt allvar förbinder hon icke obetydande berättarförmåga. Hon upptecknade och utgaf Signe Hebbes "Minnen" (1919). R-n B. Dixie [di'ksi], äfven D i x i e's land [lä'nd], under 1850-70-talen ofta brukad benämning på södra delen (slafstaterna) i Nord-Amerikas förenta stater, uppkommen af benämningen Mason and Dixon line (se d. o.) på Pennsylvanias sydgräns, som var negerslafveriots nordgräns, hvilket uttryck var taget efter namnen på två engelska astronomer, som uppmätte nämnda gräns 1763-67. 'Dixmuiden. Under Världskriget 1914-18 stodo heta strider om D. som brohufvud vid Yser. Staden, försvarad af en fransk marininfanteribrigad och franska kolonialtrupper, intogs af tyskarna (4:e armén, hertigen af Württemberg) 10 nov. 1914, men var då redan genom brand och artillerield lagd i ruiner. Vid D. utkämpades från 17 sept. 1915 till 12 juli 1917 hufvudsakligen artilleristrider mellan tyskarna å ena samt belgier och fransmän å andra sidan. D. återtogs af belgierna 29 sept. 1918. Jfr Världskriget, sp. 170, 171 och 242. L. Wrson M. Dixon entrance [di'ksn entréns], sund mellan Drottning Charlottas och Prinsen af Walesöarna, bildar gränsen mellan Brittiska Columbia och Alaska. Djadör. Se Gadara. Djåfar el-muktadir-billäh. Se Kalifat, sp 619. Djagbub (Jarabub). Se Senusi-orden. *Djakova tillhör nu Jugo-Slavien. *Djakovår tillhör nu Jugo-Slavien. Djalavan, bergskedja. Se Hala. Djanik, sandjak i turkiska vilajetet Trabezon. 392,126 inv. (1912), hvaraf 233,454 turkar, 136,087 greker och 22,585 armenier. Djapara. Se J a p a r a. Suppl. Djavenötter, bot. Se M i m u s o p s. Djebél ed-Dahi. Se H er m ön. Djebél el-Gharbi. Se L i b a n o n. ebél el Komr. Se Månbergen. ebél et-teldj. Se H e r m o n. ebél Ohod. Se O h o d. ebel-et-Tör. Se Gerissim. * Djebél Schammar kan nu räknas som ett själfständigt emirat med hufvudstad i Hall. Omkr. 200,000 inv. D ebo. Se Juba. D edur. Se Gadara. D elal-ed-din. Jfr K o v a r e s m i e n. D emal pascha, A c h m e d, turkisk general och politiker, f. 1873 i Konstantinopel (enligt en annan uppgift omkr. 1875 i Bagdad), mördad 1922 i Tiflis. tjänade som officer, bl. a. i Saloniki, där han anslöt sig till den ungturkiska rörelsen. Efter dennas seger sändes han aug. 1909 som guvernör till vilajetet Adana och blef 1911 generalguvernör i Bagdad. Han förde under Balkankriget 1912 en division, blef därefter militärguvernör i Konstantinopel, 1913 minister för offentliga arbeten och 1914 marinminister samt delade en tid med Enver pascha och Talaat pascha den faktiska regeringsmakten i Turkiet. Efter Turkiets inträde på centralmaktssidan i Världskriget blef D. befälhafvare öfver 4:e armén och ståthållare i Syrien. Som sådan gjorde han nov. 1914 en framstöt mot Sues-kanalen och framryckte jan. 1915 ånyo genom Sinaihalfön mot kanalen, men måste bägge gångerna vika för det engelska motståndet (se Världskriget, sp. 182 och 201). En tredje framryckning företogs i aug. 1916 med samma resultat. Det stora engelska anfallet mot Palestina i mars 1917 mötte D. med kraft och kastade angriparna tillbaka i två blodiga strider vid Gaza (25 mars och 17-19 april). Det var först sedan engelsmännen erhållit betydande förstärkningar, som anfallsrörelsen på hösten kunde återupptagas och fullföljas genom Allenbys segerrika Palestinafälttåg (se Världskriget, sp. 232-234). D. återtog i Konstantinopel sin marinministerpost, nödgades hösten 1918 fly till Tyskland och dömdes juli 1919 in contumaciam till döden. Han återvände sedan till Orienten och fann omsider sin död i Kaukasien. D. har skildrat sin verksamhet i