krigslagstiftning. Han tog 1905 (i "Svenska dagbladet", 23 okt.) till orda för en "rösträttsregering". Hösten 1908 valdes han som Uppsalavänsterns kandidat till led. af Andra kammaren, som han alltsedan tillhört (riksdagsman först för Uppsala, därefter för Upplands norra valkrets och sedan 1921 för Stockholms stad). Redan vid sin första riksdag gjorde sig E. bemärkt som skicklig och slagfärdig debattör bl. a. genom inlägg om den Lindmanska ministärens tillämpning och tolkning af § 46 R. O. Efter att vid riksdagarna 1909 och 1910 ha varit ordf. i tillfälligt utskott blef han 1911 led. af konstitutionsutskottet, som han tillhörde t. o. m. 1917 (ordf. 1913--17). Han har därjämte varit led. af försvarsutskottet 1914 sommarriksd., hemliga utskottet sommarriksdagen 1914, 1916, 1917, 1920 (efter afgången som statsminister) samt af talmanskonferensen 1913--17, 1921--23, utrikesnämnden 1921--23, kommunalskatteutskottet 1920 (ordf.) och ryska handelsaftalsutsk. 1922. E. har dessutom varit led. af försvarsberedningen 1911--14, militieombudsmannainstruktionskommittén 1914 och af folkomröstningskommittén 1920 (ordf.) samt stadsfullmäktig i Uppsala 1911--17. I anledning af K. Staaffs öfvertagande af statsministerposten blef E. 1912 ordf. i Andra kammar-gruppen af liberala samlingspartiet och framträdde efter Staaffs frånfälle hösten 1915 snart som partiets främste man, särskildt i 1917 års valrörelse. Han häfdade under denna tid framför allt nödvändigheten af samarbete mellan olika demokratiska åskådningar för att föra landet lyckligt genom Världskrigets påfrestningar. Han bekämpade "aktivismen" och fordrade otvetydigt fasthållande af en sträng neutralitetspolitik samt kräfde närmare samverkan mellan regering och riksdag, ej minst i utrikespolitiska ärenden. Därjämte häfdade E. äfven krafvet på en kommunal rösträttsreform såsom oundgänglig för demokratiseringen såväl af det kommunala lifvet som af Första kammaren. Erkännande den Hammarskjöldska regeringens vilja att häfda Sveriges neutralitet i Världskriget, opponerade han sig, särskildt i flera riksdagsdebatter 1917, mot dess isolering från riksdagen, dess utnyttjande af "förskottsväsendet" till stora militära anstalter utan riksdagens hörande och dess handelspolitiska hållning gentemot västmakterna, som hotade att omöjliggöra tillförsel och handelsutbyte öfver världshafven. Efter en långvarig ministerkris hösten 1917 bildade E., efter misslyckandet af J. Widéns försök att bilda en samlingsregering, 19 okt. en ministär, sammansatt af liberala och socialdemokrater, alla utom två (utrikesministern J. Hellner och konsultativa statsrådet Ö. Undén) riksdagsmän. Branting, som blef finansminister, afgick i jan. 1918 af hälsoskäl och ersattes af Thorsson. I nov. 1919 afgingo A. Schotte och V. Rydén af personliga skäl (presskampanjen i anledning af deras aktieegarställning i "Svensk import") och efterträddes af F. Holmquist och O. Olsson. Ministären hade tillkommit efter underhandlingar mellan de båda partiernas ledande män om ett arbetsprogram inom liberal ram, men ledamöterna kallades af E. själf utan någon påverkan af partierna. (Jfr E:s artikel Regeringsbildning och regeringsarbete i "Forum", sept. 1920.) E:s ministär var den första svenska (frånsedt Lundebergs koalitionsregering 1905), som hade fast parlamentarisk majoritet i Andra kammaren -- efter Första kammarens upplösning 1919 också i denna -- och äfven den första, som vid sitt tillträde offentliggjort ett mera omfattande program, baseradt bl. a. på grundsatsen af nära samarbete med riksdagspartierna, men med orubbligt häfdande af regeringens ledande ställning. I ministären intog E. den centrala platsen under ständig samverkan med alla medlemmar och personligt deltagande i viktigare ärenden inom samtliga departement. -- Ovanligt många betydelsefulla frågor kommo vid denna tid upp på dagordningen. I främsta rummet märkas de många utrikespolitiska, näringspolitiska och statsfinansiella spörsmål, som stodo i direkt sammanhang med Världskriget. Märklig för tiden blef ock den kraftiga utvecklingen af det skandinaviska samarbetet (konung Gustafs Kristianiabesök nov. 1917, ministermöten 1918--21, underhandlingar medelst särskilda delegationer). Efter långvariga förhandlingar kom slutligen med västmakterna maj 1918 till stånd en handelspolitisk uppgörelse, som möjliggjorde återupptagande af det nästan afstannade handelsutbytet åt denna sida. Ålandsfrågan, inbördeskriget i Finland och den däraf i Sverige framkallade rörelsen till "det hvita Finlands" förmån medförde 1918 åtskilliga komplikationer. Regeringens på många håll (se Sverige, sp. 1249--50) skarpt klandrade politik i Finlandsfrågan utvecklades af E. i interpellationsdebatterna 20 och 27 febr. 1918 samt i dechargedebatten s. å. (jfr äfven hans artikel därom i tidskriften "Frisinnad ungdom", sept. 1921). Konventionen om de åländska befästningarnas rasering (af 30 dec. 1918, ratificerad 22 mars 1919) tillkom väsentligen genom E:s personliga insats. E. medverkade ock personligen i den ingripande reglering af statsfinanserna, som började med 1918 års förslag till statsreglering och sedermera fullföljdes ("förskottsväsendets" afskaffande, täckning af alla statsutgifter genom säkert beräkneliga inkomster etc.), i det af riksdagen bifallna regeringsförslaget om fortsättningsskolor 1918 samt i de af regeringen framlagda, men genom Första kammarens afslag vid 1918 års riksdag fallna förslagen om politisk rösträtt för kvinnor samt om lika kommunal rösträtt för alla kommunalt skattskyldiga i enlighet med regeringens program. Vid 1918 års urtima riksdag, som närmast föranledts af nödvändigheten att afhjälpa en del dyrtidssvårigheter, särskildt för statstjänstemännen, sökte E. genom ingående redogörelser inför kamrarna fullfölja sin grundsats om samarbete med riksdagen i de svåra "kristidsproblemen". Genom de stora omhvälfningarna i mellersta Europa (revolutionerna i Tyskland och Österrike) samt därmed följande stark rörelse i Sverige trädde hastigt frågan om en författningsrevision i förgrunden. Regeringen fann ett snabbt ingripande oundgängligt och framlade (nov.) för urtima riksdagen proposition om kommunal rösträttsreform på väsentligen samma grunder som vid föregående riksdag, dock med afskaffande af "utskyldsstrecket" och utsträckning af rösträtten äfven till kvinnor, gifta med röstberättigade män. I ett yttrande till statsrådsprotokollet angaf E. i stora drag principerna för reformen samt för de