fick befälet öfver 7:e armékåren (Münster), hvilken
han anförde i Belgien till sept. 1914, då han efter
v. Hausen öfvertog och till krigets slut förde
befälet, sedan 1915 som generalöfverste, öfver 3:e
armén i Champagne. 1919 afgick han ur aktiv tjänst.
Einmal ist keinmal [ajn- kajn-], ty., en gång är ingen gång.
Einstein,
Albert, tysk fysiker, f. 14
mars 1879 af judiska föräldrar i Ulm, tillbragte
sin skoltid i München, studerade matematik och
<img l>
fysik vid tekniska högskolan i Zürich 1896--1900
och var ingenjör vid schweiziska patentverket
1902--09, en tid, som betecknas af en ytterst
intensiv vetenskaplig produktivitet.
1909--11 var han e. o. professor och 1912--14 (efter att en kortare
tid 1912 ha varit professor i Prag) ord. professor
vid universitetet i Zürich och kallades 1914 af
preussiska vet. akad. till Berlin som van't Hoffs
efterträdare. Där har han tillfälle att fritt egna sig
åt sitt forskningsarbete. Han är äfven föreståndare
för det till Kaiser-Wilhelm-gesellschaft hörande
fysikaliska institutet.
E. är en af alla tiders största fysiker. Han har på
flera områden verkat som banbrytare för vår kännedom
om fysikens grundläggande principer. Hans tidigaste
arbeten gällde läran om materiens molekylarstruktur
och den därmed sammanhängande statistiska
mekaniken. Viktigast äro här hans undersökningar
öfver
Browns molekylarrörelse (se d. o. Suppl.) och
därmed besläktade fenomen. Medan de forskare, som
före E. sysslade med molekylarteorien, riktade
sin uppmärksamhet hufvudsakligen på förklaringen
af sådana fenomen, som stå i öfverensstämmelse med
värmelärans s. k. andra hufvudsats, var det just
afvikelserna från denna lag, som E. underkastade
teoretisk behandling. Därigenom blef han en af de
mest betydande föregångsmännen för de experimentella
arbeten, som lämnat säkra bevis för molekylernas
verkliga existens. I samma band af "Annalen der
physik" (bd 17, 1905), där E:s första arbete
öfver Brownska rörelsen är publiceradt, har han
offentliggjort 2 andra afh., som, hvar och en på sitt
område, ha haft fundamental betydelse för fysikens
utveckling. I den första af dessa anknyter E. till
Plancks arbeten öfver värmestrålningen och fördjupar
väsentligt denne forskares s. k.
kvanthypotes (se
Planck, M. K. E. L.). Genom detta arbete samt
den 1906 publicerade teorien för de fasta kropparnas
specifika värme och den 1916 tryckta undersökningen
öfver värmestrålningslagen måste E. sägas vara
den, som näst Bohr uträttat mest för den moderna
atomteoriens principer. I den andra af de ofvannämnda
afh. utvecklar E. grunddragen af den s. k. speciella
relativitetsteorien. Därmed har han kommit in på sitt
egentliga lifsverk, som sedan tagit det mesta af hans
tid i anspråk. Arbetet på detta område har kulminerat
i den s. k. allmänna relativitetsteorien (se
Relativitetsteori), en sällsynt ståtlig lärobyggnad,
som förenar lagarna för elektromagnetism och
gravitation med en förändrad uppfattning af rums- och
tidsbegreppen. I detta ämne har han äfven författat
en populär skrift,
Die spezielle und die allgemeine
relativitätstheorie (1916). 1922 erhöll E. 1921
års Nobelpris i fysik. Oberoende af det värde, som
efter eventuell bekräftelse kunde böra tillerkännas
E:s relativitets- och gravitationsteorier, hade
svenska Vet. akad. beslutit tillerkänna honom
detta pris för hans arbeten inom den teoretiska
fysiken, särskildt hans upptäckt af lagen för
den fotoelektriska effekten. För E:s insatser
på molekylarteoriens och kvantteoriens områden se
t. ex. C. W. Oseen, "Tid, rum och materia" (1909) och
"Den fotoelektriska effekten" (i "Kosmos", 1921),
samt O. Klein, "Den Bohrska atomteorien" (ibid.).
O. K--n.
Eira, Stockholms stads och läns sjukhus, sedan
1906 namnet på förutvarande Stockholms stads och läns
kurhus, har urspr. varit en kronobränneriegendom
i Stockholm. Denna uppläts genom K. M:ts beslut
16 aug. 1815 till kurhusinrättning och öfvertogs
för ändamålet fr. o. m. 1 april 1816. Byggnaderna
voro då i mycket bristfälligt skick, men undergingo
redan vid tillträdet grundliga reparationer och
omändringar. Sedermera har sjukhuset, särskildt
i början af 1840-talet samt 1890 och 1912--13,
ytterligare moderniserats och utvidgats. Då
anstalten inrättades, synas Stockholms stad och län
ha varit likaberättigade med afseende på sängplatser;
antalet patienter från staden och länet företedde
också till en början icke någon afsevärd skillnad,
men efter hand började stadens patienter ökas i
antal, under det att länets sjukantal bibehöll sig
vid ungefär oförändrad siffra, så att följaktligen
staden tog kurhuset i större anspråk än länet. 1826
fastslogs t. o. m. i den då utfärdade instr.,
åtminstone indirekt, en stadens större rätt till
sjukplatser, då däri föreskrefs, att "länets andel
i sjuksängarna skall alltid vara minst en tredjedel
af hela antalet". Proportionen mellan stadens och
länets sängantal har dock sedermera vid olika tider
växlat ganska afsevärdt; f. n. (1923) disponera
staden 100 och länet 67 platser. Å sjukhuset ha alltid
hufvudsakligen vårdats veneriska sjuka, men särskildt
å länets afdelning ha dock äfven mottagits personer,
lidande af hudsjukdom, samt tidtals patienter,
på hvilka "den inom kurhuset brukliga kurativa
behandlingen redan visat sig ega ett gagnande
inflytande", i synnerhet bensårssjuka. Enligt nu
gällande instr. af 12 okt. 1906 skola å sjukhuset
behandlas å Stockholms
stads sängplatser sådana med
venerisk sjukdom behäftade kvinnor, hvilka på grund af
sitt lefnadssätt företrädesvis befaras bidraga till de
veneriska sjukdomarnas spridning; i den mån utrymmet
medger, må sådana kvinnor, som ofvan sägs, intagas
för erhållande af vård jämväl för andra sjukdomar än
de nämnda, om dessa sjukdomar äro af beskaffenhet
att kunna med fördel å sjukhuset behandlas. På
länets platser skola utom patienter af båda könen,
behäftade med venerisk sjukdom, äfven i mån af utrymme
mottagas personer, lidande af bensår eller hudsjukdom
o. d. Samtliga patienter, som vårdas för venerisk
sjukdom, mottagas å sjukhuset kostnadsfritt. --
Anstalten är belägen vid Handtverkargatan (n:r 13)
å Kungsholmen, mellan denna gata och Norr
