volontär vid Upplands artillerireg., hvarifrån han i aug. 1911 erhöll afsked som l:e konstapel. 1916 blef han sergeant i reg:s reserv. E. hade dec. 1911-hösten 1915 anställning vid persiska gen-darmeriet, hvarunder han med utmärkelse deltog i en mängd strider mot röfvarbanden och befordrades till kapten. Vid sistnämnda tidpunkt ingick han, som löjtnant i tysk-persisk tjänst, i den armé, som i dec. s. å. vid Ahvepasset och Hamadan kämpade mot ryssarna, hvarvid han äfven utmärkte sig för mod och sinnesnärvaro. 1916 tog han afsked och återvände till Sverige. Yid frihetskrigets i Finland utbrott i jan. 1918 fick E. anställning som löjtnant i "hvita" armén, inom hvilken han befordrades till bataljonschef och major samt, efter Tammerfors' intagande (6 april) till chef för Yasa reg., hvarmed han verksamt bidrog till Yiborgs eröfring (29 s. m.). Äfven i Estlands befrielsekrig 1919 deltog E. Han var då utländsk befälhafvare för en af honom uppsatt frivillig finsk kår om 300- 400 man, hvarmed han i jan. s. å., delvis i förening med estländska trupper, utförde en djärf och skickligt ledd expedition från Keval mot Narva. Därunder intogos Wesenberg (den 9) och, genom öfverrumpling, Narva (den 28). -- E. är f.n. (maj 1923) öfverste och chef för Vasa skyddskår. - Om E. se K. Schiller, "En af de svenske i främmande land" (1919). H. J--dt. Ekström, Frits Valter, finländsk jurist, f. 14 sept. 1871 i Vasa, d. 28 april 1920 å Hyvinge sanatorium, student 1890, juris utriusque kandidat 1900 och juris doktor 1907, utnämndes 1909 till professor i romersk och internationell privaträtt samt juridisk encyklopedi vid Helsingfors universitet. E. var en af landets främsta vetenskapsmän på det juridiska området och publicerade en rad värdefulla afh. och uppsatser, såsom Löftesnians regress till gäldenären och medlöftesmännen I-II (1907), Om villkorliga rättsärenden (i "Juridiska fören:s tidskr.", 1909), Om borgen (1910; 2:a uppl. 1916), Internationellt privaträttsliga afhandlingar I-V (i "Juridiska fören:s tidskr.", 1912 -14), Läran om viljans autonomi i den internationella privaträtten (i festskrift till R. Hermanson 1916) och Sju internationellt privaträttsliga uppsatser (1920). Under utgifning är ett stort postumt arbete, Privaträttens allmänna läror, hvaraf 3 häften utkommit 1921-22. T. C. Ekströmer, Johan Melker, son till den i hufvudarbetet omnämnde generaldirektören Karl Johan E., ingenjör, riksdagsman, f. 26 sept. 1835 i Stockholm, d. 20 april 1923 på Fågelfors, genomgick Teknologiska institutet 1852--55 och Högre artilleriläroverket å Marieberg 1856--59 samt blef 1859 löjtnant och var 1869-89 kapten vid Väg- och vattenbyggnadskåren. Hans verksamhet som ingenjör egnades hufvudsakligen åt järnvägsbyggande; han var bl. a. öfveringenjör vid byggandet af Karlskrona--Växjö (1871--74), Kalmar--Emmaboda (1872--75), Nybro--Säfsjöströms (1874--76) och Växjö--Klafreströms (1893-95)järnvägar. Sedan 1875 var han egare af Fågelfors bruk, Kalmar län. 1886 blef han led. af detta läns landsting. Han tillhörde riksdagens Andra kammare (för Aspelands och Handbörds domsaga) 1890-95 och Första kammare (för Kalmar läns södra del) 1895--1912. Ektoblast, biol., liktydigt med ektoderm. Se Cell, sp. 1386. Ektorp, fideikommissegendom i Västerhaninge socken, Stockholms län (Södertörn), omfattar l mtl med en areal af 1,433 har, hvaraf 150 har åker, tax.-v. 250,000 kr. (1921). E., som sedan 1600-talet innehafts af ätten Cederström, sedan 1792 som fideikommiss, var till 1917 förenadt med Beatelund (se d. o. Suppl.). Nuv. innehafvare är frih. Anders Cederström. O. Sjn. Ektospirochæter, biol. Se Spirochsete. Ektotoxm (af grek. ekto's, utanför), af bakterier afsöndrad toxin, som finns fri i en buljongkultur; de bildas särskildt af difteri-, tetanus-, dysenteri-och botulinus-bakterier. G. Wrgn. Ekumeniska konferenser. Se Kyrkliga enhetssträfvanden i nutiden. Suppl. *Ekwall. -- 2. K. A. E. dog 16 april 1912 på Furulid, Tranås. -- 3. E i ler t E., den föregåendes kusins son, språkforskare, universitetslärare, f. 8 jan. 1877 i Vallsjö, Jönköpings län, blef 1894 student, 1903 filos, doktor och docent i engelska språket, allt vid Uppsala universitet, 1905-07 var han t. f. e. o. professor i samma ämne vid Lunds universitet, där han blef e. o. professor 1907 och ord. professor 1909. Sedan 1914 har han varit censor vid studentexamina. E. har visat sig framstående både som forskare och som lärare; de engelska språkstudierna i Lund ha under hans ledning vunnit betydligt uppsving. Af hans utgifna skrifter äro främst att nämna Shaksperes vocabulary I (gradualafh., 1903), Suffixet ja i senare leden af sammans, substantiv i de germanska språken (i "Uppsala univ:s årsskr.", 1904), Zur geschichte der stimmhaften interdenta-len spirans im englischen (i "Lunds univ:s årsskr.", 1907), John Jones' Practical phonography (i "Neu-drucke fruhneuenglischer grammatiken" 2, Halle, 1907), The writing scholar's companion (1911, ibid. 6), The unchanged plural in english (i "Lunds univ:s årsskr.", 1913), Historische neuenglische laut- und formenlehre (i "Sammlung Göschen", 1914; 2:a uppl. 1922), ett särdeles godt och nyttigt arbete, Scandinavians and Celts in the North-West of England (i "Lunds univ:s årsskr.", 1917) och The place-names of Lancashire (i ''Publications of the university of Manchester", 1922), hvilket torde bli erkändt som det bästa inom hela den stora engelska ortnamnslitteraturen; ämnet är ovanligt svårt, enär Lancashires befolkning i äldre tid var sammansatt af tre olika element: kelter, angler, skandinaver; förfis grundliga insikter äfven i de nordiska språken ha här kommit till lycklig användning. E. har också offentliggjort ett flertal uppsatser, bl. a. Zur. geschichte der altenglischen gutturalen spirans im mittelenglischen (i "Englische studien", 1909), Einige skandinavische flexionsformen im mittelenglischen (i "Anglia beiblatt", 1910) och Contribu-tions to the history of old english dialects (i "Lunds univis årsskr.", 1917). 3. A. E. Ekvinoktialkoluren, astron. Se Kolurer. Ekvipollens. Se Williamson, A. W. Ekvisetin, bot. Se Equisetacese l, sp. 732. El Adschurrumi. Se Ibn Adschurrum. Elæagneæ, bot., detsamma som Elæagnaceæ. *Elafitiska öarna tillhöra nu Jugo-Slavien. Elagabalus. Se Heliogabalus.