och enfas är att nämna följande. Strömtillförseln till banan sker i båda fallen med hjälp af en entrådig kontaktledning med skenorna som återledning. Till förminskning af spänningsfallet användas ofta, särskildt vid likström, därjämte parallellkopplade matarledningar, på vissa mellanrum anslutna till kontaktledningen resp. skenorna. Kontaktledningen är oftast upphängd i en s. k. bärlina af stål eller

Fig. 3. Modernt enfaslokomotiv af s. k. vefstakstyp. (Brown, Boveri & c:ie.) Ena sidväggen borttagen för att visa maskineriet.

koppar förmedelst bärtrådar af sådan längd, att ledningens läge alltid förblir horisontalt. Afspänningen af den i sektioner afdelade kontaktledningen kan vara antingen fast eller rörlig, i senare fallet utförd med hjälp af öfver rullar glidande spännvikter, anbragta i ändarna af den på midten förankrade sektionen. Lokomotiven äro af synnerligen skiftande typer, och standardiseringen på detta område är ännu ganska ofullständig. Likströmslokomotiven kännetecknas dock i allmänhet af ett flertal motorer, för den höga driftspänningens uppdelning å seriekopplade ankare, samtidigt som möjlighet beredes för serie- och parallellkoppling af motorerna i olika kombinationer för mer ekonomisk hastighetsreglering. General electrics tidigare lokomotiv för Chicago, Milwaukee & St. Paul ha sålunda 8 motorer och de senare snälltågslokomotiven ej mindre än 12. Vid enfaslokomotiven har däremot tendensen i allmänhet gått mot koncentrering af maskinkraften på minsta möjliga antal motorer, närmast af den anledning, att hastighetsregleringen här sker genom variation af den från lokomotivets hufvudtransformator uttagna spänningen och serieparallellkoppling af motorerna följaktligen ur denna synpunkt är onödig, hvarjämte genom förminskning af motorantalet lokomotivet blir billigare. Denna tendens har ledt till s. k. koppelstångslokomotiv, hvarå en eller två motorer med vefstakar eller kuggväxlar arbeta på en blindaxel, som i sin tur med koppelstänger är förbunden med drifhjulen (fig. 3). De flesta moderna europeiska enfaslokomotiv äro utförda på detta sätt, ehuru äfven åtskilliga andra varianter af skilda slag äro i drift. Manövreringen är vid lokomotiv af alla typer i allmänhet indirekt, d. v. s. körkontrollern genomgås ej af motorströmmen, utan endast af en hjälpström, som i sin tur utlöser de större strömbrytare, som kräfvas för hufvudoperationerna. I vissa fall används äfven en särskild hjälpmotor för dessas manövrering, hvilken hjälpmotor styres genom förarkontrollern. Vid en jämförelse mellan likströms- eller enfassystemen visar sig, att det förra erbjuder enklare motorer med bättre verkningsgrad och mer för standardisering lämpade lokomotivtyper, men har mer begränsad aktionsradie på grund af den lägre spänningen, medan enfassystemet ur kraftöfverföringssynpunkt är att föredraga, men har utom något lägre verkningsgrad å lokomotiven olägenheten af starkare induktiv verkan från banströmmen å angränsande telefon- och telegrafledningar, hvarigenom dessas funktion störes. Problemet ang. häfvande af dessa störingar har visat sig särskildt svårlöst och i afsevärd grad bidragit till att fördröja enfassystemets utbredning. J. K-r. Elektriska kok- och värmeapparater, tekn. Se Kokapparater, sp. 495, och Elektrisk uppvärmning. Suppl. Elektriska likriktare, fys. Se Elektriska ventiler. Suppl. *Elektriska maskiner (sp. 260--291). Utvecklingen af den elektriska maskintekniken under de senaste 15 åren karakteriseras mindre af banbrytande nya uppslag än af en fortgående fulländning

Fig. 1. 22,000 kilovoltampère (kva.) 3-fas-generator för norska statens kraftverk vid Glomfjord. (Under profning hos Allm. sv. elektriska a.-b., Västerås.)