589 Engelbrekts församling-Engelska litteraturen S9Ö E. ha aftäckts i Norberg 31 maj 1909 och i Falun 17 nov. 1919, hvarjämte R. Kleen 1920 donerade 150,000 kr. till Stockholms stad "för resande på lämplig plats i hufvudstaden af en värdig fotstaty af E." Ett skådespel "E." utgafs 1921 af Henrik Hedlund. Jfr A. Lundegård, "Om E., Erik Puke och Karl Knutsson" (1913), H. Schiick, "Minne af E. E." (i Svenska akad:s "HandL", XXVI, 1914), och J. Paul, "Engelbrecht Engelbrechtsson und sein kampf gegen die Kalmarer union" (1921). *Engelbrekts församling omfattar 9:e 1. Humlegårds- och 28:e 1. Eriksbergsroten med tills. 25,552 inv. (1923). Engelbrektskyrkan är ett verk af arkitekten L. I. Wahlman (se d. o.), som erhöll första priset 1906 vid den i dec. föregående år utlysta täflingen. Grundstenen lades 14 maj 1910, och kyrkan stod färdig 1914. Jämte det där bredvid belägna församlingshuset med kyrksal, boställsrum m. m. har kyrkan ett dominerande läge och gör intryck af att höra samman med granit-klippan, som den växer upp ur. Den utgör ett af den moderna svenska arkitekturens mest originella och kärnfulla alster, gör med sin d j arf va resning och sin framför allt i interiören fasta, slutna och enhetliga hållning ett trots de relativt små måtten stort och mäktigt intryck. Fri från all schablon, är kyrkan ett fullt själfständigt verk. Dess skapare har gett nya uppslag och löst dem med personlig och genial fantasi. Bland konstnärer, som deltagit i exteriörens och interiörens utsmyckning, äro främst att nämna 0. Hjortzberg (freskomålningar i koret), F. Månsson (al seccomål-ningar i kupolen och flerstädes), skulptörerna T. Strindberg (reliefer i stuck i absiden m. m.), Artur Gerle och 0. K. Sundström (granitskulptur). Kyrkans yttre är afbildadt i art. Stockholm, pl. VI, och en del af dess inre i art. Wahlman, sp. 336. Jfr tidskr. "Arkitektur", 1914, h. 2. G-gN. *Engelbrektsvisan. Om en ny hypotes om denna visa se Tomas, sp. 312. *Engelhardt, B. von, dog 17 maj 1915 i Dresden. Engelholm, fideikommissegendom. Se Ängelholm. Engelholms tidning, morgontidning (sedan dec. 1917), som utges alla hvardagar i Ängelholm. Tidningen uppsattes af redaktören C. F. Blomberg (f. 1828, d. 1878) och började utkomma l okt. 1867. Genom sin humoristiska stil gjorde Blomberg tidningen känd äfven utanför det egentliga spridningsområdet. 1880 öfvergick tidningsföretaget till stads- och landsfiskalen Gustaf Paulsson (f. 1837, d. 1893), som 1894 efterträddes som redaktör af S v e n P a l m (f. 1865, d. 1909). Tidningens utgifvare är sedan 1909 Folke Gustaf Lennart Palm (f. 1887). Tidningen utkom först två, från 1885. tre, från 1898 fyra och utges från 1901 sex gånger i veckan. Tidningen sättes sedan 1903 med sättmaskiner och tryc-kes sedan 1920 på rotationstryckpress (stereotypi) med 6- och 7-spaltigt format och i regel 6-12 sidor. Tidningens spridningsområde omfattar utom Ängelholm företrädesvis Bjäre, Södra och Norra Åsbo härad och Luggude härad i Skåne och sydligaste Halland. Lokalredaktioner finnas i Klippan (för af-läggaren "Åsbo häraders tidning") och Höganäs (för afläggaren "Kullabygden") samt i Åstorp, örkelljunga och Båstad. Postupplagan var i mars 1923 8,450 ex., totalupplagan omkr. 11,000 ex. Prenumerationspriset är 12 kr. för år (1923). "Engelmann. - 3. T. W. E. dog 20 maj 1909 i Berlin. Engelmann, Georg, tysk-amerikansk läkare och botanist, f. 2 febr. 1809 i Frankfurt a. M., d. 4 febr. 1884 i S:t Louis, Missouri, blef med. doktor i Wiirzburg 1831, utvandrade 1832 till Förenta staterna och var praktiserande läkare i S:t Louis från 1835 till sin död. E. var framstående deskriptiv botanist inom nordamerikanska floran (t. ex. Cactaceae, Cuscuta, Texas-floran m. m.). C. Lmn. *Engels, Friedrich. Bland nya editioner af E:s skrifter märkas "Gesammelte schriften 1852 bis 1862 von Karl Marx und Friedrich E." (af N. Kjasanov, 2 bd, 1917), "Engels' Schriften der friihzeit-------1838-1844" (af G. Mayer, 1920), "Vergessene briefe" (till J. Ph. Becker; 1921) och "Briefwechsel mit K. Marx" (4 bd, 2:a uppl., 1921). Jfr G. Mayer, "Friedrich E.", I (1920), Max Adler, "E. als denker' (s. å.), och E. Drahn, "Friedrich E." (s. å.). 'Engelska litteraturen. Den epok af den engelska litteraturen, som inom landet bär namnet den viktorianska (the Victorian era], började under 1880-talet att visa tecken till sin upplösning. Enstaka af dess berömdaste författare fortforo visserligen att vara verksamma (S w i n b u r n e, d. 1909, Meredith, d. s. å., och den ännu lefvande Hardy), men de hade upphört att påverka de yngre till idéer eller framställningssätt. Det försöktes på skilda håll att vinna nya utgångspunkter för såväl lyriken som romanen och skådespelet. En grupp författare med Walter Paters (se denne) lärjunge 0. W i l d e (se denne) i spetsen dref en romantisk esteticism och vände sig till ett utvaldt, fåtaligt publikum; en grupp, som utgaf "The yellow book" (1894-97) och "Savoy" (1896), odlade under påverkan af modern fransk litteratur såväl realismen som symbolismen, i båda fallen afvog mot viktorianernas moraliska känslor och romantiska idealism. Äfven W. E. Henley (se denne) betecknar i viss mån en ny ställning. Ännu verkar inom lyriken en skola af äldre skalder, öfvergångsförfattare (poet" of the transition), som på olika sätt ansluta sig till den äldre engelska formtraditionen, ehuru mer eller mindre oppositionella i åsikter och betraktelsesätt: Robert Bridges (se denne. Suppl.), Edmund Gosse (se denne, äfven i Suppl.), W. S. Blunt (se denne. Suppl.), William Watson (se denne) och Arthur Symons (se denne), som var en af symbolisternas ledare och särskildt som kritiker haft stort inflytande, m. fl. På samma sätt visa både romandiktningen och dramat under 1890-talet nya ansatser, ett annat slags kritik och en annan analys af lefnadsförhållanden och karaktärer än förut. En obevekligt samhällskritisk roman framträdde hos George Gissing (se denne) och George Moore (se denne), medan Robert Louis Stevenson (se denne) förnyade den historiska och fantastiska romanen och icke bara genom sina exotiska skildringar visade sig som en fiende till den religiösa och samhälleliga konventionalismen. Den största och mest öfverraskande nyheten i Englands litteratur under 1890-talet var R u d y a r d K i p l i n g s (se denne) framträdande. Med sina