591 Engelska litteraturen 592 indiska berättelser vardt han mästaren bland novellisterna; stilen var målande, dialogen uttrycksfullt koncentrerad, och de exotiska motiven gåfvo en särskild krydda. Hans dikter, soldat- och sjömansballader framför allt, gjorde likaledes epok genom den rytmiskt och realistiskt nyskapande språkbehandlingen, det aktuella ämnesvalet och äfven tendensen: förhärligandet af den fysiska kraften och den hänsynslösa engelska imperialismen. Som "regionalist" (skildrare af en säregen nejd, i regel hembygden) och förfäktare af tron på det brittiska imperiets världssändning var Kipling en betydelsefull initiativtagare, som påverkat den engelska litteraturen i stor utsträckning. Af samtida utländska inflytanden synes Kipling däremot tämligen oberörd. Sådana gjorde sig emellertid starkt gällande under 1890-talet och 1900-talets första årtionden. Den afskildhet, i hvilken Englands litteratur i stort sedt länge left på inhemska traditioner, bröts genom beröringen med både nordiska, ryska, tyska och franska strömningar. Tysk filosofi, representerad af Schopenhauer och Nietzsche, inträngde för första gången sedan Carlyles dagar och påverkade romanförfattare och kritiker. Senare har den psykologiska vetenskapen fått ett stort inflytande genom till största delen till engelska öfversatta arbeten. Intryck från Ibsen, som infördes till England af W. Archer 1890-91, omgestaltade snart i hög grad den förut menlösa och betydelselösa engelska dramatiken. I samma riktning till fördjupning af människostudiet och en mindre konventionell framställning af lifvet verkade bekantskapen med den moderna ryska romanen, representerad af Tur-genev, Tolstoj och Dostojevski, hvartill senare kommit yngre ryska skildrare som Tjechov och Gorkij. Äfven en del fransk litteratur som Zola, Maupassant och Anatole France bidrog att rifva ner de tidigare förebilderna för de unge engelske författarna. Det motstånd, som mötte dessa franska naturalister i form af censurförbud o. d., visade en kompakt konventionalism i handhafvandet af det offentliga förmynderskapet öfver litteratur och teater. Amerikanen Henry James har också utöfvat ett utomordentligt inflytande på den moderna analytiska romanen. Inflytandena från den utländska litteraturen, af hvilka blott några nämnts härofvan, understöddes af flerfaldiga djupgående förändringar inom nationen och samhället. I en beaktansvärd uppsats af Stephen McKenna ("Idéströmningar inom den engelska litteraturen" i "Ord och bild", 1922) anges som den egentliga gränsen mellan den gamla och den nya tiden boerkriget. Drottning Viktorias regering hade utmärkts af rikets utvidgning och stigande välstånd. Då hon 1897 firade sitt sextioårs-jubileum som drottning, kunde engelsmännen jubla öfver en oafbruten makttillväxt och en till synes oöfvervinnelig militär position; den nationella själf-belåtenheten och motviljan mot kritik voro grundmurade. Boerkriget, där de två små fattiga republikerna beredde världens största och rikaste stat en rad af förödmjukande nederlag och först efter ett treårigt krig blefvo bragta till underkastelse, kunde icke undgå att väcka själf kritiken till lif, och tiden från århundradesskiftet till Världskrigets utbrott är också inom litteraturen en epok af samhällelig och enskild kritik inom såväl dramat som romanen, medan lyriken afgjordt sjönk i betydelse. Litteraturen gjorde anspråk på att få behandla alla ämnen och göra det utan några hänsyn; den vann gehör för sina yrkanden, som höjts på spridda håll redan tidigare, under den allmänna misstänksamheten. "Romanen skall vara samhälls-medlaren, bäraren af vårt inbördes förstående, medlet för vår själf rannsakan, moralens paradplats, verkstaden för sedvänjor och bruk, kritiken af lagar och institutioner, sociala dogmer och idéer. Romanförfattaren vill icke undervisa, utan diskutera, demonstrera, plädera och utveckla ', skref H. G. Wells. Den nya litteraturen vardt analytisk och oppositionell i en för England dittills oanad utsträckning, och den viktorianska periodens milda och varsamma behandling af alla problem tillhörde med ens det förflutna, utom i den alltjämt oerhördt talrika förströelselitteraturen, som i England till ovanligt stor del författas af kvinnor. Den engelska samhällsordningen, den gängse uppfostran, de äktenskapliga och utomäktenskapliga förbindelserna mellan man och kvinna, pauperismen och de öfre klassernas själfviskhet, sporten, reformer på dagordningen - allt synades i sömmarna med skärpt och ofta mycket misstrogen blick. Den skygghet vid behandlingen af lifvets skuggsidor, den för-lägna förtegenhet i fråga om sådana ämnen, hvilka ej lämpade sig för högläsning i familjekretsen, som varit tradition i England under den viktorianska epoken, lämnade rum för en djärfhet och öppenhet, som erinrade om föredömena Frankrikes, Rysslands och Skandinaviens litteraturer. Om också den stora massan af bokköpare och den konservativt traditionella kritiken ställde sig af värj ande, funno dessa nyheter likväl publik, och en hel del af de mest frispråkige fridstörarna kom att bli landets mest lästa författare. En bred publik har hälsat J. M. Barries (se denne. Suppl.) hembygdsberättelser och sentimentala skådespel samt sceniska fesagor med förtjusning. Men nästan lika liflig framgång och dessutom intensiv diskussion ha följt G. B. Shaw (se denne), en Ibsendyrkare, som med paradoxal öf-verdrift i sina satiriska skådespel afslöjat oäkthet och humbug i samhället, hyckleri och fraser. Shaw resonerar och drifver agitation med en negativt kritisk skärpa, som varit ett mycket oroande element för de många lätt tillfredsställde och grundt optimistiske. För att få dialogvis utveckla sina, äfven i företal, som växa ut till stora afhandlingar, uttryckta åskådningar spränger Shaw ofta den litterära ramen och lamslår den sceniska effekten af stycket, men når lika ofta en utom ordentlig aktualitet, som gagnar hans agitatoriska syften. Utan att ega Shaws betydelse ha vidare A. W. P i n e r o (se denne), W. S. Maugham (se denne), Henry Arthur Jones (f. 1851; se denne. Suppl.) och A. S ut ro (se denne) m. fl. bidragit att modernisera den engelska dramatiken genom att i sina för den kommersiella teatern beräknade stycken beröra moderna problem. Djupare ligga John Galsworthys(f. 1867; se denne. Suppl.) bästa sceniska verk, i hvilka en filantropisk tendens och den minutiösa karaktärsteckningen söka göra rättvisa åt människorna och på samma gång urskulda deras felsteg; äfven de ha emellertid gjort verkan som social agitation och tendenskonst, medan där-