Äfven inom den "officiella", fackföreningsrörelsen ha en tendens till ändrade arbetsmetoder och till en annan anda gjort sig gällande, och detta är den kanske viktigaste följden af den förändring i fråga om rörelsens omfattning och sammansättning, som tidigare påpekats. Den gamla stabiliteten, som var en följd af den traditionella yrkessammanhållningen och hvad därtill hör, har aflösts af en rörlighet i sinnena, som är en återspegling af den rörlighet, hvilken är det mest karakteristiska draget hos den moderna arbetsmarknaden, hvarjämte väl äfven de oroliga politiska tiderna kommit att återspeglas på det fackliga området. En rad "vilda" strejker utan plan och oftast utan den gemensamma ledningens gillande har ej sällan kännetecknat situationen i länder och på områden, där man tidigare varit van vid andra förhållanden. Af mera generell och förmodligen också mera varaktig betydelse är återigen den förändring i fråga om metoderna, som synes på sina håll börja genomtränga den nyaste fackföreningsrörelsen. Det är företrädesvis i två olika riktningar, som en sådan förändring kan spåras. Å ena sidan synes det gamla traditionella strejkvapnet, den öppna konflikten, börja utbytas mot "affolkningen", de hemliga stridsmetoderna, bojkotten och arbetsgifvarregistret, hvarigenom sådana företag, som icke uppfylla de fordringar, som arbetarorganisationerna framställa, beröfvas sin arbetskraft, utan att öppen arbetsinställelse tillgripes. Dessa metoder ha framkommit dels på grund af den förändring i fråga om arbetarrörelsens medlemsstock, hvarom förut talats, dels på grund af de erfarenheter, som ha gjorts om motståndarnas viktigaste vapen, lockouten. Den andra riktningen återigen är i viss mån diametralt motsatt. Den går ut på att vidga konflikternas omfång -- stundom med "generalstrejken" som framtidsperspektiv -- och framför allt att ge dem en sådan karaktär, att samhället tvingas att söka åstadkomma en uppgörelse på villkor, som arbetarna anse sig kunna godkänna. Det är framför allt inflytandet från transportarbetarna och arbetarna inom nyckelindustrierna, som kommit denna metod att i allt större utsträckning anlitas. Den har främst kommit till användning inom de länders fackföreningsrörelse, där ifrågavarande grupper äro dominerande; så har fallet varit i England inom de områden, där den ofvan omtalade "trippelalliansen" härskat, i Australien, där fackföreningsrörelsen domineras af transportarbetarnas, grufarbetarnas och fårklipparnas stora organisationer, i Norge, där också transportarbetarna och framför allt arbetarna inom de stora nya extraktivindustrierna satt sin prägel på landets arbetarrörelse, för att endast taga några exempel. Det är uppenbart, att denna metod att sätta samhället i gungning för att därigenom med hjälp af statsmakten indirekt träffa arbetsgifvarna och på så sätt genomdrifva arbetarnas önskemål alldeles särskildt lämpar sig inom sådana samhällen, där arbetarna inneha den politiska makten. Den demokratisk-politiska utvecklingen under senare tid har därför också kommit att i hög grad påverka äfven fackföreningsrörelsen och dess metoder. Detta gäller ej minst det inslag i den moderna fackföreningsrörelsen, som utgöres af de personalgrupper, hvilka stå i offentlig tjänst. Denna sistnämnda faktor kommer med all sannolikhet att jämte transportarbetarnas dominerande ställning -- det är ingen tillfällighet, att dessa under de senaste politiskt upprörda tiderna i kritiska situationer gång på gång varit utslagsgifvande för samhällets öden -- bli en af de mest viktiga faktorerna i den närmaste tidens utveckling inom fackföreningsrörelsen. G. B-e. Fackla, ett slags enkom förfärdigadt bloss, som brinner med stor låga och brukas till lysning i fria luften, gjordt af flera sammanbundna kådiga furuspån eller af en furustaf, omlindad med dref, som öfverdragits med vax eller indränkts med smält beck eller smält paraffin. Nyare äro facklor med magnesiumpulver tillsatt till bengalisk-eldblandningar, som instoppas i hylsor, och facklor med elektriskt ljus, där ström lämnas af ackumulatorer. Antikens folk använde facklor vid högtidstillfällen, såsom bröllop, då Hymens (se d. o. med fig.) fackla bars af en yngling, och vid likbegängelser. Den upprätt burna facklan var symbol för lifvet, den nedvända och släckta var dödens sinnebild (se fig. 1 i art. Döden). Till ära för Demeter (se d. o. med fig.) m. fl. gudinnor hölls hos grekerna en tredagars fackelfest, och religiös innebörd hade äfven deras nattliga kapplöpningar med facklor (se därom Lampadodromia). Om olika tiders fackeldans se d. o. Fackeltåg (procession af fackelbärare) voro brukliga vid högtidligheter redan i den fornkristna kyrkan; i södra Europa brukas ännu fackeltåg vid begrafningar efter solens nedgång. Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala började hösten 1894 som skolkök för Uppsala enskilda läroverks flickor, men blef redan våren 1895 en särskild anstalt under sitt nuv. namn. Den är upprättad af och eges af Sällskapet Uppsala ensk. läroverk, hvars ledande personer varit professor J. A. Lundell och fröken Ida Norrby, och står under samma styrelse som Uppsala ensk. läroverk och Etisk-pedagogiska institutet. Till fackskolan höra utom hufvudanstaltea i Uppsala ett spädbarnshem i Uppsala, landthushållningsskolan Brogård i Tensta socken för utbildning af lärarinnor i landthushållning samt landthushållsskolan Kumlan i Tensta äfvensom i Uppsala 2 elevhem. Vid skolans olika afdelningar hållas (1923) följande kurser: lärarinnekurs för skolkök, i huslig ekonomi med handarbete, i huslig ekonomi med landthushållning, i barnavård; husmoderskurs, specialkurs (högre husmoderskurs), praktisk yrkeskurs i matlagning (för utbildning af husmödrar och kokerskor), kurs i matlagning för större anstalter, i sjukmatlagning, landthushållskurs, kurs i trädgårdsskötsel, i barnavård samt kortare kurser i matlagning och sömnad, hvarjämte flyttande skolkök tillhandahållas. -- Skolan hade 1923 202 egna elever, hvaraf 105 i lärarinnekurser, samt 225 elever från högre och lägre skolor i Uppsala. Antalet lärarinnor var 32 jämte 12 timlärare och -lärarinnor. Skolan åtnjuter statsunderstöd (1922: 103,100 kr. jämte dyrtidstillägg till personalen) samt bidrag från länets landsting och hushållningssällskap jämte Uppsala stad. Utöfver sin undervisningsverksamhet har F. utgett en serie läroböcker, däribland "Hemmets kokbok" (t. o. m. 1922 i 241,000 ex.). I samband med Sveriges husmodersföreningars riksförbund utför skolan pröfning af hushållsartiklar o. d.