alldeles särskild betydelse. Afa (förk. för Arbeitergemeinschaft freier angestelltenverbände) hade i Tyskland vid slutet af 1920 icke mindre än 3/4 mill. medlemmar. I Sverige ha de stats- och kommunalanställdes fackföreningar under de senare åren gått mycket framåt; hur långt fackföreningsrörelsen här kommit på detta område, framgår af, att såväl de kommunala som de statliga förvaltningarna i allt större utsträckning ordnat sina arbetsförhållanden med hjälp af kollektivaftal, träffade med fackföreningarna i fråga. Att dessa nya lagers inträde i fackföreningsrörelsen måste påverka såväl dess organisationsformer som den allmänna andan och arbetsmetoderna inom rörelsen, är utan vidare uppenbart; och detta är otvifvelaktigt en af de viktigaste förändringarna inom fackföreningsrörelsen under tiden närmast före, under och efter Världskriget. Den gamla fackföreningsrörelsen var i hög grad baserad på yrkesskicklighet och yrkessammanhållning med traditioner från handtverkstiderna. Detta slags skråanda går icke att upprätthålla inom den nyaste fackföreningsrörelsen med den förändring i fråga om krafvet på yrkesskicklighet, som den moderna tekniken har medfört. Denna gör, att möjligheten att afstänga arbetskraft från andra fack väsentligen minskats och att, när det är så mycket lättare att få arbetare från andra områden af näringslifvet att fylla luckorna, det kommer att kräfvas en helt annan sammanhållning de olika facken emellan, än hvad förut varit fallet. Detta är den rationella bakgrunden till dels krafvet på industriförbund, omfattande samtliga arbetargrupper inom ett visst industriellt område, i st. f. yrkesförbund, dels det ännu längre gående krafvet på fackförbundens slopande och hela fackföreningsrörelsens organisering i form af en enda organisation ("one big union"), byggd på de lokala fackföreningarna och med en enda gemensam central ledning. Dessa kraf på förändrade organisationsformer ha emellertid också uppburits af en ytterligt gående riktning inom olika länders arbetarrörelse, som anser sig därigenom sätta arbetarklassens gemensamma intressen framför yrkesintressena och emot den s. k. skråandan solidaritetskänslan alla arbetare emellan, oberoende af deras stånd och villkor. Hvilka nu än motiven ha varit, faktum är, att denna fråga blifvit brännande inom åtskilliga länders fackföreningsrörelser under den senare tiden. I Amerika har särskildt industriförbundsprincipen upptagits af den radikalare delen af den amerikanska fackföreningsrörelsen; i Sverige har denna fråga varit uppe ända sedan 1909 års kongress, när man inom Landsorganisationen ville söka bota refvorna inom den svenska fackföreningsrörelsen efter storstrejken. I Sverige ha åtskilliga utredningar gjorts rörande denna sak inom fackföreningsrörelsen, och detta har resulterat i principuttalanden på olika kongresser till förmån för industriförbundsprincipen. I praktiken har emellertid denna icke kunnat genomföras i den omfattning, som man afsett, beroende därpå, att en hel del af de gamla yrkesförbunden alltjämt ha den styrka, att de icke vare sig velat eller behöft uppgå i de nya organisatoriska enheterna. En utveckling i riktning mot industriförbund kan emellertid otvifvelaktigt skönjas inom den svenska fackföreningsrörelsen, där den dock torde vara uppburen mera af praktiska kraf än af allmänna principiella betänkligheter mot den gamla organisationsformen. På detta sätt har i Sverige uppstått ett icke ringa antal nya fackförbund, hvarjämte en allmän omdöpning af de gamla företagits. Vid sidan af frågan om industriförbund eller yrkesförbund samt fackförbundens berättigande öfver hufvud har frågan om centralisation eller decentralisation af ledningen varit ett af de mest omdebatterade organisationsspörsmålen inom fackföreningsrörelsen under senare tider. Utvecklingen har också här ställt sig ganska olika i olika länder, beroende på de resultat, som fackföreningsrörelsens föregående historia i detta afseende åstadkommit i hvarje land. I England har sambandet inom de olika delarna af fackföreningsrörelsen alltid varit ganska löst. Man har visserligen haft en årlig fackföreningskongress, men denna har icke betydt något nämnvärdt i afseende på fackföreningsrörelsens dagliga arbete. En betydelsefull händelse i riktning mot en större centralisation inom Englands fackföreningsvärld inträffade 1915, då man på de områden af den engelska arbetsmarknaden, där man på grunder, som senare visas, särskildt sträfvar efter konflikternas utvidgning och deras centrala ledning i så stor utsträckning som möjligt, enade sig om den s. k. trippelalliansen. Denna utgjorde en öfverenskommelse mellan kolgrufarbetarnas, järnvägsmännens och transportarbetarnas förbund, hvilka tillsammans kunna sägas inta en i viss mån härskande ställning inom det engelska samhället. Än så länge har emellertid trippelalliansen icke visat sig hållfast, när det gällt de stora konflikterna. 1921 har dessutom i England upprättats en fackföreningscentral af samma karaktär som i Tyskland, de skandinaviska länderna, Amerika o. s. v. Denna Trade unions general council har emellertid än så länge ett ganska begränsadt inflytande inom den engelska fackföreningsrörelsen. Tysklands motsvarande centrala fackföreningsorgan, Generalkommission der gewerkschaften Deutsch-lands, hade före kriget mycket ringa makt och myndighet öfver de olika förbunden; dess uppgift var egentligen att vara en samlingspunkt för fackföreningsrörelsen, dess ställning var närmast rådgifvande och upplysande. Därutinnan har en ändring åstadkommits genom upprättandet af Allgemeiner deutscher gewerkschaftsbund på fackföreningskongressen 1919 med en styrelse, som fått väsentligt vidgade uppgifter. Splittringen inom fackföreningsrörelsen på grund af skillnader i politisk och religiös lifsuppfattning o. d. är alltjämt mycket stor i Tyskland; inom öfriga länder förefaller denna faktor att spela en mindre roll. I Sverige har Svenska arbetarförbundet upphört att existera fr. o. m. 1915. Däremot har i åtskilliga länder tillkommit och utvuxit inom eller vid sidan af den så att säga officiella fackföreningsrörelsen en mera ytterligt gående sådan med syndikalistiska tendenser. En sådan är Industrial workers of the world (förk. I. W. W.), i Amerika, Australien m. fl. angelsaxiska länder; Sveriges arbetares centralorganisation (förk. S. A. C.) i Sverige; Fagoppositionen i Danmark och Norge o. s. v.