generalstaben 1893, direktör för allmänna krigsdepartementet i krigsministeriet 1895, general och chef för 13:e armékåren 1899, tog afsked ur aktiv tjänst 1902. I sept. 1914 fick F. befälet öfver en af reserv- och landtvärnstrupper bildad arméafdelning till skydd af Lothringen. 1915 generalöfverste, fick han april 1916 befälet vid kusten af Engelska kanalen, i aug. s. å. öfver 6:e armén och blef april 1917 generalguvernör i Belgien. Efter sin afgång från aktiv tjänst slog F. sig på skriftställen och utgaf arbeten i strategi och högre taktik med hänsyn till framtidens massarméer. Bland hans arbeten må nämnas Ausbildung jur den krieg (2 dlr, 1902-04), Zeitfragen der kriegführung und ausbildung (1908), Der grosse krieg der jetztzeit (1909), Flankenbewegung und massenheer (1911), de båda sistnämnda storslagna applikatoriska studier. C. O. N. Falkenhayn, Erik Georg Anton Sebastian von, tysk militär, f. 11 sept. 1861 på Burg Berchau (reg.-omr. Marienwerder, Westpreussen), d. 8 april 1922, blef 1880 officer vid 91 :a infanterireg. och 1890 kapten vid generalstaben. 1896-1900 var han militär instruktör och biträde åt Li-hung-tschang vid ombildningen af Kinas härväsen, ingick 1900 som generalstabsofficer i fältmarskalken v. Waldersees stab under kriget mot boxarna och kvarstannade i Tsing-tau till 1903. Han gjorde därefter omväxlande trupp- och stabstjänst, tills han med generalmajors grad i juli 1913 kallades till krigsminister. I sept. 1914 förordnades F. att på grund af general v. Moltkes sjukdom utöfva generalstabschefens åligganden och blef i dec. officiellt generalstabschef. Befattningen såsom krigsminister bibehöll han till jan. 1915. Samtidigt mottog han utnämning till general af infanteriet. Som generalstabschef motsatte han sig Hindenburgs plan 1915 för åstadkommande af ett afgörande på östfronten (se Världskriget, sp. 192), liksom v. Conrads anfall från Syd-Tyrolen (se Världskriget, sp. 213) in i Venetien. I stället påyrkade han en kraftyttring på västra krigsskådeplatsen, hvilken gick upp i anfallet mot Verdun. Då kejsaren i aug. 1916 kallade Hindenburg till rådslag, begärde F. sitt entledigande från generalstabschefsbefattningen. Rumänien hade nu förklarat centralmakterna krig, och F. fick i sept. s. å. befälet öfver den nybildade 9:e armén, med hvilken han kämpade sig fram öfver de Transsylvanska alperna och i förening med Mackensens söderifrån anryckande armé besegrade rumänerna. F. användes därefter som rådgifvare på Turkiets asiatiska krigsskådeplats. -- Sin verksamhet som generalstabschef skildrade F. i Die överste heeresleitung 1914-1916 in ihren wichtigsten entschliessungen (1919) och som arméchef i Der feldzug der 9. armee gegen die rumänen und russen 1916-17 (1921). C. O. N. *Falkenstein, J. A. F., dog 1 juli 1917. Falkfängarfjället. Se Oviksfjällen. Falkland, Samuel, pseudonym. Se Heyermans. *Falklandsöarna, sjöslaget vid. -- Sedan tyske viceamiralen von Spee med sina pansarkryssare 1 nov. 1914 utanför Coronel (se d. o. Suppl.) tillintetgjort engelska pansarkryssarna "Good hope" och "Monmouth", utsände engelska amiralitetet två synnerligen kraftiga och snabbgående slagkryssare, "Invincible" och "Inflexible", under befäl af viceamiralen sir Frederick Sturdee för att återupprätta engelska flottans prestige och trygga oceanfarten genom förgörandet af tyskarnas för den engelska sjöhandeln förlustbringande kryssare. Efter ett besök i Valparaiso hade von Spee afgått mot Falklandsöarna, dit engelska slagskeppet "Canopus" jämte kryssarna "Glasgow" och "Bristol" tagit sin tillflykt. 7 dec. ankom Sturdee med de båda slagkryssarna jämte pansarkryssarna "Kent", "Cornwall" och "Carnarvon" till de engelska fartygens undsättning. När tyska eskadern på morgonen s. d. närmade sig hamnen Port William, lättade engelska hufvudstyrkan ankar och styrde kurs mot den förra. Inför den ofantliga öfvermakten fann von Spee det nödvändigt att draga sig tillbaka. Engelsmännen jagade efter fienden, hvilken nu samlat sin styrka, bestående af pansarkryssarna "Scharnhorst" och "Gneisenau" samt lätta kryssarna "Leipzig", "Nürnberg" och "Dresden". Tyske amiralen beslöt att med pansarkryssarna upptaga striden mot förföljarna i förhoppning att därigenom kunna rädda de lätta kryssarna, hvilka beordrades att göra sitt bästa för att undkomma. "Scharnhorst" och "Gneisenau" öppnade följaktligen eld mot de båda engelska slagkryssarna samt pansarkryssaren "Carnarvon", som upptogo striden, medan "Glasgow", "Kent" och "Cornwall" förföljde de tyska lätta kryssarna. Engelsmännens öfverlägsenhet var dock alltför stor för att tvifvel om utgången skulle råda: mot tyskarnas 12 "bärande" 21 cm. kanoner kunde motståndaren insätta 16 st. 30,5 cm. och 4 st. 19 cm. Efter två timmars ojämn strid stod "Scharnhorst" i brand, och snart därpå sjönk det stolta flaggskeppet i djupet. "Gneisenau" höll ut ännu nära två timmar, innan den delade kamratens öde. Ammunitionen var slut, och af den 800 man starka besättningen voro tre fjärdedelar döda eller sårade. Något mer än 100 man räddades af engelsmännen. Från "Scharnhorst" bärgades ingen. Senare på dagen dukade äfven "Nürnberg" och "Leipzig" under för öfvermakten. 30 man af deras sammanlagda besättningar räddades af engelsmännen. "Dresden" ensam lyckades undkomma. Engelsmännens egna förluster i personal och materiel voro mycket obetydliga. H. W-l. Falkman, Ludvig Karl Harald, sångare, sonson till generaldirektören Ludvig F. (se denne), f. 21 febr. 1882 i Stockholm, blef student 1900, genomgick Tekniska högskolan och konstakademien i Stockholm för att utbilda sig till arkitekt, blef reservofficer vid Fortifikationen och arbetade som arkitekt bl. a. vid Göteborgs stads kommunalförvaltning. Begåfvad med en kraftig och välljudande barytonröst af godt omfång, gjorde han sångstudier för V. Herold och sedan mest i Tyskland. Han har sedan 1916 konserterat i Sverige, Norge,