Faschoda. Se Fashoda. Fascia linguæ, anat. Se Tungan, sp. 312. Fascia subcutanea, anat. Se Hud, sp. 1195. Fasciola, zool., dets. som Distomum (se d. o.). Fascism [-ʃi'sm], en nationellt politisk rörelse i Italien, hvilken där åren närmast efter Världskriget bekämpat kommunisternas öfvergrepp och omstörtningsförsök och hvars ledare hösten 1922 tillvällade sig högsta makten i staten med tillbakasättande för en tid framåt af de parlamentariska institutionerna. Fascismen uppstod som en reaktion mot kommunisternas själfsvåld och öfvergrepp samt mot regeringsmyndigheternas maktlösa flathet inför kommunisternas framfart. Rörelsens upphofsman och alltjämt obestridde ledare är Benito Mussolini, en ur det socialistiska partiet på grund af dess motstånd mot Italiens deltagande i kriget utträdd tidningsman, som en tid aktivt deltagit i kriget och sedan i sin tidning, "Popolo d'Italia" i Milano, dref temperamentsfull krigsjournalistik. Våren 1919 bildade han de första sammanslutningarna af f. d. krigsdeltagare och likasinnade, Fasci italiani di combattimento; namnet ("italienska stridsknippen") är taget från lat. fasces (se d. o.), de romerska liktorernas spöknippen, hvilka äfven före Världskriget en eller annan gång anlitats vid symbolisk namngifning åt politiska sammanslutningar. Mussolinis anhängare blefvo snart kända under namnet fascister. De rekryterades från skilda samhällsklasser och bestodo mestadels af unge män, som med entusiasm deltagit i kriget och nu med harm iakttogo den mot alla nationella värden riktade och med stöd från den ryska bolsjevismen arbetande kommunistiska propagandan, hvarjämte de ansågo, att regering och parlament hvarken förmådde inåt häfda statens auktoritet eller utåt skaffa Italien tillbörlig andel af segerns frukter. Så till vida sympatiserade de med d'Annunzios kraf på nationalistisk kraftpolitik, men främst egnade de sin uppmärksamhet åt de inre upplösningstendenserna och drogo sig därvid ej för att möta våld med våld, täflande i hänsynslösa stridsmetoder med sina kommunistiska och anarkistiska motståndare. Vid parlamentsvalen i nov. 1919 framträdde i Milano en af fascister och nationalistiska frivillige (arditi) bestående liten grupp, blocco fascista, dock utan att vinna större anslutning. -- Rörelsen vann under 1920 långsamt terräng i norra Italien, fascister bekämpade på sommaren strejkande jordbruksarbetare och deltogo på hösten i kommunisternas utdrifvande från de fabriker dessa i stor utsträckning i sept. hållit besatta. Kommunistiska våldsdåd besvarades med "straffexpeditioner" mot socialistiska tidningsredaktioner, hvilka då sköflades, eller med kommunistiska kommunalmyndigheters fördrifvande från ämbetslokalerna, "rensning" af enstaka "Folkets hus" o. s. v. I valrörelsen våren 1921 togo fascisterna liflig del och lyckades i deputeradekammaren insätta 35 af sina anhängare. Fastare former fick rörelsen på fascistkongressen i Rom nov. 1921, då dess löst förbundna "fasci" sammanslötos till Nationella fascistpartiet (Partito nazionale fascista) med Mussolini som ledare och tidningsmannen Michele Bianchi som generalsekreterare. I parlamentet debuterade gruppen (dec.) genom det våldsamma fördrifvandet därifrån af den till deputerad valde kommunisten Misiano, som under kriget deserterat från armén. Partiprogrammet häfdade som högsta grundsats "nationens suveräna rätt till lif och utveckling" och påyrkade bl. a. sträng sparsamhet, administrativ decentralisation, inskränkning af statsmonopolet för post och telegraf, privatdrift af telefon och järnvägar, kraftigt skydd åt italienare i utlandet och rätt för dem till politisk representation i italienska parlamentet. Liflig anslutning i hela Italien vann fascismen, som tidigare närmast varit en norditaliensk rörelse, först 1922, främst genom fascisternas kraftiga ingripande mot den af socialistpartiet i aug. proklamerade storstrejken. Fascisterna, som under det föregående året rikt utvecklat sin inre organisation och bl. a. bildat egna, af socialistpartiet oberoende fackföreningar, undertryckte på några få dagar med sina militärt utrustade stridsorganisationer försöket att med storstrejksvapnet lamslå den allmänna samfärdseln och gåfvo därmed den kommunistiska omstörtningsrörelsen i Italien dödsstöten. Denna stora seger och det bifall bland allmänheten den framkallade lockade fascistledningen att slå sitt stora slag för eröfring af statsmakten. Tidigare inom rörelsen framträdande republikanska tendenser trängdes i bakgrunden, till Vatikanen gåfvos lugnande försäkringar i kyrkopolitiskt afseende, och ledningen centraliserades i ett kring Mussolini ("höfdingen", il duce) samladt fyrmannaråd (quadrumvirato), hvarefter en generalmönstring hölls på den af 40,000 deltagare besökta fascistkongressen i Neapel (24 okt.). Till regeringen ställdes ett barskt ultimatum, hvilket föranledde den svaga ministären Facta att begära afsked (26 okt.). I hela Italien mobiliserades de lokala fascistorganisationerna, och en hotfull uppmarsch mot Rom påbörjades (med Garibaldi-tågen som historisk förebild). Facta beslöt sig för att proklamera allmänt belägringstillstånd, men då konungen, för undvikande af inbördeskrig, vägrade underteckna dekretet därom (28 okt.), var fascisternas oblodiga seger tryggad. Mussolini tillkallades (29 okt.) och fick i uppdrag att bilda ministär. I Rom mottogs han (30 okt.) med jubel och bildade s. d. en ministär af fascister (själf blef han in- och utrikesminister) och några med dem sympatiserande medlemmar af de större borgerliga partierna samt arméns och marinens ledande män (general Diaz och amiral Thaon di Revel). I det allmänna jublet dränktes parlamentarikernas missnöje och kommunisternas storstrejksplaner. Omhvälfningen afslöts med en stor defilering af de i Rom intågande fascisttrupperna inför konungen, och den nya regeringen skyndade därpå att demobilisera fascistskarorna. Med öfverväldigande majoritet gaf den maktlösa deputeradekammaren den nya regeringen förtroendevotum (18 nov.) och vidtgående, nästan diktatoriska fullmakter intill 1923 års utgång (25 nov.). Om Mussolinis försök att inåt och utåt som regeringsmaktens innehafvare förverkliga fascismens grundsatser se Italien. Suppl. (Historia). Som stöd för sin maktställning har han bibehållit fascistorganisationen som ett slags "stat i staten". Den ledes af ett nyskapadt "stort råd", bestående af fascistministrarna, polischefen De Bono, en järnvägskommissarie, några "politiska kommissarier", partiets sekretariat samt ministeriernas och partiets