769 Fenicin-Fennoskandia 770 fjärdedel af djurets totallängd, som kan uppgå till 24 m. På hufvudets främsta del finnas några styfva hår. Färgen är svart å de öfre kroppsdelarna, hvit å de undre. De flesta barderna äro gråsvarta. Norra delen af Atlantiska oceanen samt Norra Ishafvet äro denna hvals hemvist; vid Bohusläns kust förekommer den tillsammans med sillstimmen. Dess föda består både af plankton och af fisk. Sillhvalen spelar en viktig roll i den norska hvalfångsten; enligt uppgift är en stor sill-hval värd 2,500 kr. L-e. Fenicin. Se Indigopurpur. Feniseca tarquinius, zool. Se Fjärilar, sp. 512. Fenix, brandförsäkringsbolag. Se Brandförsäkring, sp. 1469. Fenkon, kem., är en i fänkålsolja och tujaolja förekommande kamferart. Den är vid vanlig temperatur flytande, men stelnar vid 5° och kokar vid 193°. K. A. V-g. *Fennomani. Under den politiskt upprörda period, som i Finland följde efter nationalstrejken 1905, gjorde den finska rörelsen, gynnad af det ganska allmänt rådande demokratiska tänkesättet, fortsatta framsteg. L. Mechelin sade i ett programtal, som han höll på finska i senaten 4 dec. 1905, att "vid protokollföringen det finska språket skulle erhålla den ställning detsamma tillkom såsom det öfvervägande flertalets af befolkningen språk", hvilket innebar så godt som en förklaring om finskan såsom det hufvudsakligen officiella språket. Och Polytekniska institutet, som varit svensk-språkigt, blef under inflytande af chefen för handels- och industriexpeditionen K. J. Ståhlberg under namn af Tekniska högskolan i hufvudsak finskspråkigt. Me-chelins liberalism var dock motbjudande för det gammalfennomanska partiet, som jämte socialisterna föranledde hans afgång på våren 1908. "Koalitionssenaten", som därefter följde, blef ej långvarig, och generalguvernören Seyn (1909-17) sköt under arbetet för ryskan de inhemska elementen mera eller mindre å sido. Dock vann finskan terräng inom tjänstemannakåren därigenom, att en mängd lagtrogna tjänstemän afsattes (Yiborgs hofrätt 1913), hvarefter de lediga platserna besattes med finnar. Efter frihetskriget blef språklagstiftningen ett ämne för representationens öfverläggningar. Eege-ringsformen af 1919 fastställde, att "finskan och svenskan äro republikens nationalspråk", att "finska medborgares rätt att hos domstol eller förvaltande myndighet i en sak använda sitt finska eller svenska modersmål samt att utfå expedition på detta språk skall tryggas genom lag" samt att "den finskspråkiga och svenskspråkiga befolkningens kulturella och ekonomiska behof skola enligt enahanda grunder tillgodoses". Genom en "språklag" af l juni 1922 bestämdes, att landet komme att indelas i enspråkiga och tvåspråkiga distrikt. Medborgare och kommun äro berättigade att vid domstol eller annan statsmyndighet i en sak använda sitt språk, finska eller svenska, och att utfå expedition på detta språk. Om det "inre ämbetsspråket", d. v. s. språket i de skrifter och handlingar, som icke skola till enskild sakegare lämnas eller begagnas i skriftväxling mellan myndigheterna eller i ämbetsbok-föringen, stadgas, att i enspråkiga distrikt ämbets-distriktets språk skall användas och att i tvåspråkiga Tryckt den 14/s 23 distrikt i sak, som uteslutande eller hufvudsakligen rör enskild persons rätt eller fördel, dennas eller, då de äro flera, flertalets språk skall begagnas. Högre myndighet skall skrifva till lägre myndighet på dess språk. Genom en förordning af 29 dec. 1922 bestämdes, att sökande till tjänst i enspråkigt distrikt borde "fullständigt behärska flertalets af inbyggarna i ämbetsdistriktet språk samt därutöfver ha förmåga att förstå landets andra språk", men, om ämbetsdistriktet är tvåspråkigt, "förmåga att i tal och skrift använda landets andra språk". Af statsrådet tillsatta examensnämnder skulle anställa examina med tjänstemän i finska och svenska språken. Den finska nationella utvecklingen fortgick och blef på vissa håll, t. ex. hos agrarpartiet, en nationalistisk hetsjakt mot allt svenskt i landet. Ett privat finskt universitet grundlades i Åbo 1922. En i riksdagen mot svenskt motstånd antagen lag om ny-reglering af språkförhållandena vid Helsingfors' universitet stadfästes i juli 1923 (se därom Helsingfors i Suppl.). M. G. S. 'Fennoskandia, geol., geogr., ett 1898 af finländske geologen V. Kamsay (se d. o., sp. 977) infördt namn på de stora gamla fastlandskomplex i Europas nordvästra del, som upptas af Norge, Sverige och Finland jämte nordvästra Kyssland till en linje från Hvita hafvets sydliga ända öfver Onega och Ladoga till Finska viken. Detta område kallades lörr Baltiska skölden (se d. o. Suppl.), men namnet F. vann genast burskap och utträngde det äldre namnet. Samtidigt gjordes nya synpunkter gällande, i följd af hvilka med det nya namnet följde fördjupad insikt om detta områdes inre samhörighet och gemensamma geologiska och geografiska historia. F. är ett gammalt denudationsområde, som ligger mycket högt, omgifvet af yngre bildningar, delvis mycket yngre, hvilka blifvit nedsänkta rundt omkring. Endast i s. ö. har F. öfver näsen mellan Finska viken, Ladoga, Onega och Hvita hafvet landförbindelse med det öfriga Europa, eljest bildar hafvet öfverallt dess gräns. Emellertid äro F:s stränder till öfvervägande del bildade genom de förkastningar, som af skurit detsamma och åstadkommit sänkning af kringliggande trakter. F:s geologiska byggnad och historia. Hufvudmassan af F. har en mycket ensartad geologisk historia, och endast obetydliga randzoner ha rönt väsentligen afvikande öden. Detta af speglar sig också i dess geologiska byggnad (se fig. l och Sverige, pl. II). Stora delar af sydliga Norge, Sverige och västra Finland upptas af till urberget hörande bergarter, mest granitstockar och massiv af starkt veckade gnejser. Därtill komma algonkiska bildningar, delvis af rent sedimentärt ursprung, som dels ligga spridda inne ibland urbergsområdena, dels, särskildt i Finlands östligare delar, inta större, mera samlade områden. Äfven kambriska och siluriska bildningar finnas ganska rikligt inom F., mest v. om Östersjön, under tämligen olikartade tektoniska förhållanden. Yngre bildningar än silur förekomma endast sparsamt, såväl sediment som eruptiv. Kedan under den algonkiska tiden hade inom F:s område intensiva bergskedjeveckningar egt rum, hvilka t. ex. metamorfoserat och veckat västra Sveriges järngnejsformation och i densamma veckat in Dals- 35 b., S. 25