773 Fennoskandia 774 en västlig facies (se Sverige, pl. II) har sin grund däri, att den västliga kambro-siluren är aflagrad i den djupare geosynklinalen, medan den östliga afsattes i haf med jämförelsevis grundt vatten. Olikheten bergarterna emellan förstärktes naturligtvis i hög grad genom den dynamometamorfos, som de öfverskjutna bergarterna undergingo. Denna öfverskjutningszon sträcker sig från Bergenstrakten öfver Härjedalen och Jämtland längs fjällkedjan upp till Finnmarken; gränsen för de öfverskjutna skollorna kan mer eller mindre tydligt iakttas, och det största mått, som öfverskjutningen nått i bredd, torde vara omkr. 140 km. (Profil genom fjällkedjan se fig. 2.) De kambrisk-siluriska bildningarna af östlig facies i sydligare Sverige ligga i allmänhet nedsänkta genom förkastningar och äro skyddade genom detta läge och stundom äfven genom täckande diabasbäddar. Ett undantag utgöra Ölands och Gottlands kambrosilurlager, hvilka vid Kalmar sund regelbundet öfverlagra det småländska urberget och sedan fortsättas i de forna östersjöprovinserna. Från slutet af silurtiden har F. varit fastland, underkastadt denudation, och under devon-perioden (se Devonsystemet. Suppl.) utgjorde det en del af den stora kontinent, som från östligaste Nord-Amerika (mellan New York och Saint Lawrenceviken) sträckte sig öfver Nord-Atlanten till England, Skandinavien och västligaste Ryssland. Sedan den tiden ha endast obetydliga delar af F:s randområden varit öfversvämmade af hafvet, och under smärre nivåoscillationer har F. i sin helhet småningom höjts och omgifningarna sjunkit ned. Vid dessa höjningar ha då de förkastningar egt rum, som betinga F:s gränser Enär dessa till största delen utgöras af hafvet, äro hållpunkterna för bedömandet af dessa förkastningars ålder ganska få. - Den enda trakt, där sedimentbergarter af olika ålder gränsa upp till F:s äldre bergarter, är i s., där Skåne (se d. o., sp. 1303-06) och Bornholm (se D a n m a r k, sp. 1264) bilda en genom i n. v.-s. ö. gående förkastningar sönderskuren randzon, som varit utsatt för upprepade dislokatio-ner, hvilka förorsakat sänkningar, hufvudsakligen åt s. v.; dessa ha varit särskildt kraftiga vid olika tidpunkter under den mesozoiska tiden, men sannolikt börjat redan under den paleozoiska tiden och fortsatt något in i tertiärperioden. De ha efter allt att döma försiggått småningom med smärre språng-höjder, men det samlade beloppet af nivåförskjutningen har dock blifvit ganska ansenligt, och af förhållandena vid Romeleåsen och Söderåsen har man uppskattat det till godt 2,000 m. Nyare undersökningar ge dock vid handen, att denna summa sannolikt bör minst fördubblas. - Under den kvartära köldperioden var den nordliga delen af F:s högstbelägna område (sannolikt ungefär sträckan mellan Storlien och Riksgränsens station) samlingsfältet för de snömassor, hvilka som landisar strömmade ut öfver Nord-Europa. Troligen har höjdskillnaden mellan F. och de omkringliggande trakterna icke varit utan betydelse för den klimatförsämring i Nord-Europa, som var en af orsakerna till denna istid. Det område i Norden, som efter istiden sänktes under hafvets nivå och täcktes, först - och i största utsträckning - af Yoldiahafvet och sedan af Litorinahafvet, sammanfaller ganska nära med F. SeKvartär- *.§2 rn r03 m p, 2 -s*s a .s> s -s ;°.-£ ff & g-a .H k S '2 H *3 5 , s H s* ^ zo ' p, ^^ s § ^ * a l S S 4 ^_ ^ .§ P f 11! f g 1 ^ | & 1 S .« &C 2 S 00 ölo^ S o "3 S * O ,5 ® > 00 M ®:O § 'Ö "S ^ * ^ q g * ö « 5|g g5«2 a »s § 0 O ^ _ cr^ c ^ p; - fl 'o 5 2 > O ^ 13 f-> l O CH 02 QC