Städernas befolkning utgjorde (1921) 16,1 proc. af hela rikets befolkning, finsktalande voro (1920) 88,7 proc. af hela befolkningen, svensktalande åter 11,0 proc.; inom stadsbefolkningen voro motsvarande procenttal 75,7 och 23,1. På 1,000 män kommo (1921) 1,026 kvinnor. Årliga medeltalet på 10,000 pers. af lefvande födda var 1911--15 275, åren 1916--20 endast 233 och 1921 243 samt af döda åren 1911--15 161, åren 1916--20 195, men år 1921 140. Giftermålsfrekvensen på 10,000 pers. var i medeltal per år 58 såväl 1911--15 som 1916--20, men 1921 däremot 70. Utvandring. Antalet emigranter uppgick 1906--10 till inalles 77,776, 1911--15 till 50,668 och 1916--20 till 16,678 samt 1921 och 1922 till resp. 3,557 och 5,715; de olika åren förete betydande variationer i emigrationsfrekvensen. Jordbruket. Den odlade jorden beräknades 1920 uppta 6 proc. af rikets hela areal. Skördebeloppet (i tusental hl.) var i medeltal per år följande: <table r> <td> <td c>Råg <td c>Korn <td c>Hafre <td c>Hvete <td l>1906--10 <td>3,985 <td>1,795 <td>7,142 <td>47 <td l>1911--15 <td>3,709 <td>1,710 <td>7,736 <td>62 <td l>1916--20 <td>3,260 <td>1,403 <td>7,317 <td>92 </table> Af potatis skördades 1916--20 i medeltal 7,208 mill. hl. om året. Genom lag af 1919 är stiftande af fideikommiss för framtiden förbjudet; nuv. fideikommiss få säljas på villkor, att köpesumman deponeras i Statskontoret, som eger att förvalta densamma i öfverensstämmelse med hvad därom stadgats. -- 1909 utfärdades ny förordning om lega af torp, landbolägenhet och backstuguområde. Enligt dess bestämmelser är lägsta legotid i allmänhet 50 år. Legotagaren tillkommer vid aftalets utgång full ersättning för vidtagna förbättringar å legoobjektet. Legoafgiften bör anges i penningar, äfven om en del af densamma utgår in natura. Kommunala legonämnder, bestående af representanter för såväl legogifvare som legotagare, ega granska och fastställa alla legoaftal, särskildt med afseende på, att legovillkoren ej äro för brukaren obilliga, samt försöka åstadkomma förlikning i tvister, som härröra af legoaftal. De band denna förordning lade på jordegarna voro så kännbara, att dessa antogos i stor utsträckning komma att underlåta förnyandet af utgångna legoaftal. Då det å andra sidan ansågs inhumant och samhällsvådligt att lämna på bar backe en mängd legotagare, som ofta länge brukat legoområdet och därtill i många fall öfvertagit detsamma af föregående släktled, såg sig lagstiftaren tvungen att samtidigt och senare i flera repriser stadga obligatorisk förlängning af gällande legoaftal, för att under denna tid det planlagda inlösensförfarandet af legoområden måtte hinna organiseras. Genom lag af 1918 (senare i en del detaljer ändrad) har åt såväl legotagare som legogifvare tilldelats rätt att påyrka inlösen af torp, landbolägenhet och backstuguområde till legotagarens ego. Lösningsrätt eger blott person hörande till den obesuttna befolkningen, hvarvid yrkande på inlösen bör framställas före legotidens utgång. Legoområdet kan vid inlösen regleras, och i öfrigt lämnas i lagen detaljerade bestämmelser rörande områdets närmare bestämmande. Legotagaren är skyldig att inlösa legogifvaren tillhöriga byggnader å det inlösta området. Legotagaren måste i vissa fall åtnöjas med annat område, än det han tidigare brukat, t. ex. i händelse att stamlägenheten eljest får en oförmånlig konfiguration. Den inlösta lägenheten blir kolonisationslägenhet, å hvilken lagen ang. sådana af 1922 tillämpas och hvilkens innehafvare är underkastad vissa inskränkningar i sin eganderätt. För det inlösta området erhåller jordegaren ersättning enligt 1914 års värde med afdrag af de förbättringar, som brukaren under de senaste tjugu åren nedlagt på området, äfven om han icke på grund af tidigare lag eller aftal varit berättigad att få dem ersatta, för den händelse han ej tidigare i annan form (lägre legoafgift o. d.), erhållit sådan ersättning. Staten erlägger löseskillingen, hufvudsakligen i obligationer, löpande med 5 proc. ränta, och egare af inlösta torp och landbolägenheter erlägga i sin tur ränta och amortering åt staten medelst annuiteter om 6 proc., egare af inlösta backstuguområden åter en sådan om 8 proc. I praktiken ha legogifvare och legotagare i ett stort antal fall frivilligt öfverenskommit om öfverlåtande af torp m. m. åt brukaren, utan att därvid det i lagen föreskrifna förfarandet till alla delar kommit till användning och utan att statens mellankomst för löseskillingens erläggande påkallats. Genom lagar af 1921 och 1922 har lösningsrätt beviljats legotagare å prästerskapets och klockares boställen samt å statens boställen och skogsmarker. Främjande af den obesuttna befolkningens fasta bosättning är syftemålet med flera andra nyligen stiftade lagar. Enligt lag af 1922 kunna sålunda af staten tillhöriga skogsmarker bildas odlings- och bostadslägenheter enligt af kolonisationsstyrelsen för vissa områden uppgjorda planer. Kolonisationsstyrelsen eger antaga åbo på de nybildade kolonisationslägenheterna, hvilkas pris erlägges sålunda, att den nye egaren, efter det att han fått åtnjuta 10 frihetsår och i ytterligare 10 år erlagt endast 4 proc. ränta, under de därpå följande 28 åren amorterar ena hälften af löseskillingen och under ytterligare 5 år den andra hälften, hvarförutom han skall erlägga ränta. Genom lag af 25 nov. 1922 (den s. k. lex Kallio) stadgas slutligen, att i landtbruksarbeten förfarna personer, hvilka ej förut ega jord eller inneha legoområde, som kan inlösas, på vissa villkor äro berättigade att anlita statens och kommunernas bistånd för förvärf af odlings- eller bostadslägenheter, hvarvid, i händelse erforderliga områden ej kunna erhållas af staten tillhörig jord eller genom köp, tvångslösen kan komma till användning. Därvid böra i främsta rummet tas i anspråk vanvårdade lägenheter, jord, som tillhör bolag m. fl. samfälligheter, hvilkas hufvudsakliga syfte ej är idkande af jordbruk, samt f. ö. jord tillhörig större lägenheter framför sådan, som tillhör mindre, allt i enlighet med detaljerade föreskrifter i lagen. Löseskillingen bestämmes enligt gångbart pris å orten och erlägges af staten förskottsvis, till hufvudsaklig del i obligationer löpande med 7 proc. eller lägre ränta; den nye egaren åter erlägger till staten annuiteter om 7 proc. för odlingslägenheter och om 9 proc. för bostadslägenheter, hvaraf 4 proc. ränta å det oguldna kapitalet. Lagen, som är mycket omtvistad, har ännu ej blifvit tillämpad.