egen ideell centralorganisation, Finlands svenska andelsförbund. Sjöfart. Vid rikets tullkammare inklarerades i utländsk sjöfart 1913 11,901 fartyg om 3,7 mill. reg.-ton och 1922 8,828 fartyg om 3,9 mill. reg.-ton samt utklarerades i utländsk sjöfart 1913 11,937 fartyg om 3,6 mill reg.-ton och 1922 8,760 fartyg om 3,9 mill. reg.-ton. Regelbunden ångfartygsförbindelse Åbo--Stockholm med anlöpande af Mariehamn upprätthålles f. n. med 3 turer i veckan i hvardera riktningen; under sommarseglationen finnas 2 veckoturer i veckan på linjen Helsingfors--Hangö--Stockholm och retur. Passagerartrafiken på dessa linjer har efter Världskriget i afsevärd grad aftagit dels till följd af valutaförhållandena, hvarigenom bl. a. Sverige förlorat i betydelse som genomfartsland till kontinenten, dels genom den ryska publikens uteblifvande. De reguljära ångfartygsförbindelserna mellan Österbotten å ena sidan samt Stockholm och de norrländska hamnarna å den andra ha ej efter Världskriget återupptagits. Af nya, sjöfarten berörande förordningar må nämnas förordn. om sjömäns och fartygsbetjänings olycksfallsförsäkring af 18 aug. 1917 (upphäfde 1902 års lag), förordn. om handelsfartyg af 18 okt. 1920, förordn. om skeppsmätning af s. d., förordn. ang. lotsning af 1 juni 1922 och förordn. ang. fyrar och andra säkerhetsanstalter för sjöfarten af s. d.; ny sjömanslag torde inom kort utfärdas. Till sjöfartens betryggande finnas 54 fyrar med ständig bevakning, 12 fyrfartyg och 436 ledfyrar och lysbojar utan ständig bevakning, förutom känningsbåkar och sjömärken m. m.; fyrbetjäningen utgör 443 pers. Antalet lotsplatser är 141 med 789 lotsar; 1921 lotsades 20,758 fartyg. Riket är indeladt i 9 lotsfördelningar och 5 sjöfartsinspektionsdistrikt. -- För den högre sjömansutbildningen finnas 2 navigationsinstitut (1 finskspråkigt i Raumo och 1 svenskspråkigt i Åbo), 1 högre navigationsskola (svenskspråkig, i Mariehamn) och 5 navigationsskolor (däraf 1 svenskspråkig, i Lovisa, och 1 tvåspråkig, i Åbo). Mynt, mått och vikt. Sedan under Världskriget skiljemynten af silfver och koppar försvunnit ur rörelsen och en tid ersatts med sedlar lydande på 1 mark samt 50 och 25 penni, infördes genom lagar af 27 maj 1918 och 23 dec. 1920 nya skiljemynttyper, hvilka sedan dess ensamt präglats. De på 2 och 1 mark samt 50 och 25 penni lydande mynten (2-mark-stycken ha hittills ej präglats) bestå af 25 viktdelar nickel och 75 viktdelar koppar, medan de på 10, 5 och 1 penni lydande mynten bestå af 95 viktdelar koppar, 4 viktdelar tenn och 1 viktdel zink. -- Samtliga mynts storlek och utseende ha genom statsrådets beslut af 23 dec. 1920 ändrats. -- Ny lag om mått och vikt utfärdades 31 dec. 1921 och förordning med närmare föreskrifter i ämnet 29 april 1922. Penningväsendet. Vid krigsutbrottet 1914 begränsade F:s bank sin sedelinlösen till små belopp samt blef, till en början genom kejs. påbud af 15 april 1915 och sedermera genom lag af 27 maj 1921, befriad från skyldigheten att inlösa sina sedlar med guld. Guldcirkulationen, som tidigare varit obetydlig, upphörde då helt och hållet, och äfven skiljemynten försvunne snart ur rörelsen (se ofvan). F. har således sedan krigets första år pappersmyntfot. F:s bank, som vid krigsutbrottet hade en sedelcirkulation af 122 mill. mark, råkade snart i samma situation som andra centralbanker: den var tvungen att utvidga sin sedelutgifning mera, än det ekonomiska lifvets sunda utveckling hade kräft. Under krigets tidigare år strömmade stora mängder rubelvalutor till banken, dels emedan ryska staten med rubler köpte finsk valuta för bestridande af sina krigsutgifter i F., dels emedan exporten till Ryssland starkt växte genom leveranser af krigsmateriel. Å andra sidan tilläto de maktegande ej banken att sänka sin rubelkurs i nivå med noteringarna i utländska penningcentra. Finska markens värde bands sålunda vid rubeln ända till 1917. F:s bank var 1916 och 1917 dessutom tvungen att jämte privatbankerna ge ryska staten kredit till ett belopp af 400 mill. mark (F:s bank ensam 305 mill. mark). För att tillgodose ryssarnas behof af finsk valuta köpte banken efter revolutionen 1917 af ryska staten utländska valutor, hvilkas motvärde utbetalades i finskt sedelmynt. Till den sålunda småningom uppkomna inflationen bidrog sedermera äfven finska statens 1918 och 1919 starkt ökade penningbehof; under denna tid fick F:s bank till stor del finansiera statshushållningen. Följden af hela denna utveckling var, att sedelcirkulationen vid årsslutet 1920 hade stigit till 1,341 mill. mark, medan markens inhemska köpkraft nedgått till 1/8 à 1/10 och dess i utlandet noterade värde i ännu högre grad. 1921 och 1922 återbetalade dock statsverket sin kortvariga skuld till F:s bank, hvilken nu ansåg tiden vara inne för ett aktivt ingripande till förmån för en stabilisering af finska markens värde och i sådant syfte bl. a. sedan hösten 1922 sträfvat att hopbringa en stor valutareserv. Sedelcirkulationen har sedan nov. 1920 undergått endast af olika säsongers varierande kraf betingade fluktuationer, och äfven prisnivån håller f. n. (sommaren 1923) på att stabiliseras, medan finska markens undervärdering i utlandet i det närmaste upphört. -- Finlands banks direktion består numera af 1 ordf. och 4 led. Bankens grundfond var vid utgången af 1922 100 mill. mark och dess reservfond 50 mill. mark (lag af 11 juni 1920). Beträffande bankens sedelutgifningsrätt (lag af 30 dec. 1921) må nämnas, att den med 1,500 mill. mark får öfverstiga summan af dess guldkassa (bokförd till myntets nominella värde) och utländska kontokuranttillgodohafvanden, att den del af sedelstocken, som icke är sålunda täckt (primär täckning), täckes med tillgångar, hänförliga till den s. k. supplementära täckningen, till hvilken främst räknas inhemska växlar på högst 3 månader och af staten utfärdade obligationer o. a. skuldförbindelser (om de lyda på enbart finskt mynt endast i händelse de vid lagens ikraftträdande innehades af banken). -- Privatbankerna äro till antalet 20 med ett sammanlagdt aktiekapital af 863 mill. mark och reservfonder till ett belopp af 254 mill. mark. På depositions-, sparkasse- och löpande räkning voro vid 1922 års utgång insatta 3,729 mill. mark, medan utlåningen i form af diskonterade växlar steg till 1,910 mill. mark och i form af lån och kassakreditiv till 2,586 mill. mark; bokslutsbalanserna per sagda dag slutade på inalles 6,943 mill. mark. De största bankerna äro Nordiska föreningsbanken (akt.-kap. 200 mill. mark; reservfond 80 mill. mark),