början benämnda fördelningsnämnder), 1 eller i vissa fall flera för hvarje län, hvilka för resp. områdens vidkommande fördelade det löpande arbetet på skilda byråer (sockerbyrå, spannmålsbyrå, ett antal brödbyråer, foderbyrå, varuförmedlingsbyrå, mejeribyrå). I anslutning till enhvar lifsmedelsstyrelse inrättades 1 jordbruksråd, 1 konsumentråd och 1 kvinnokommitté, af hvilka särskildt jordbruksrådet hade sig pålagda betydande uppgifter. De yttersta organen i organisationen utgjordes af lifsmedelsnämnderna, i regel 1 för hvarje kommun. Den rättsliga grundvalen för kristidens påbyggnad af bestämmelser och anordningar i folkhushållningsfrågor och särskildt de af F. H. K. omhänderhafda allmänna konsumtionsregleringarna bildades af några af konung och riksdag antagna kristidslagar af tillfällig, men i de enskildes villkor djupt ingripande art, nämligen maximiprislagen, enligt hvilken konungen egde förordna, att vissa bestämda pris ej finge of verstigas i handeln, samt de betydelsefulla förfogandelagarna (se d. o. Suppl.), som gåfvo konungen befogenhet att för tillgodoseende af befolkningens behof af lifsmedel, andra viktiga förnödenheter m. m. förordna om beslag å dylika varor, så ock om deras afstående till kronan mot ersättning enligt af en riksvärderingsnämnd upprättad taxa. Då genom af stannad import eller af andra anledningar svår brist med ofta åtföljande osund spekulation och uppdrifna varupris inträdde beträffande viktiga lifsförnödenheter, lades med stöd af förfoganderättslagen -- i regel på förslag af F. H. K. -- resp. varor under beslag, och förråden inventerades genom deklaration af varuinnehafvaren, hvarefter kommissionen antingen upphandlade den del af tillgången, som icke enligt bestämda regler tilldelades innehafvarna till egen förbrukning samt distribuerade densamma i fastställda ransoner till öfriga förbrukare, eller ock medgaf, att förråden finge mot af kommissionen godkända rekvisitioner genom den vanliga handeln passera ut till konsumenterna. Förbrukarna tilldelades s. k. ransoneringskort, som berättigade vederbörande att under viss tid mot aflämnande af kortets kuponger inköpa bestämda myckenheter af den under reglering lagda varan. (Ett sådant ransoneringskort är afbildadt i art. Brödkort. Suppl.) -- Det lifsmedel, som först underkastades fullständig statlig konsumtionsreglering, var socker. Den största och mest betydelsefulla regleringen omfattade spannmål och produkter däraf. Jämväl potatisförbrukningen blef under kristidens senare skede reglerad genom statlig kortransonering. Flertalet animala lifsmedel underkastades visserligen icke i allmänhet beslag och fullständig statlig ransonering, men genom olika anordningar erhöll det allmänna i sin hand möjlighet att i större eller mindre omfattning reglera afsättningen och prisen. Omedelbart efter krigstillståndets upphörande i slutet af 1918 begynte F. H. K. att successivt inrikta arbetet på afveckling af skilda kristidsanordningar. Under våren 1919 kunde den ena efter den andra af kommissionens afdelningar upplösas. I juni 1919 ombildades kommissionen till ett mindre organ, folkhushållningskommissionen af juni 1919, som hufvudsakligen hade till uppgift att fullfölja afvecklingen. På hösten 1919 upphäfdes de sista kortransoneringarna. Sedan äfven "F. H. K. af juni 1919" blifvit upplöst 31 dec. 1920, afslutas afvecklingsarbetet af några särskildt utsedda afvecklingskommitterade, hvilkas arbete beräknas vara slutfördt under 1923. C. M-t. Tolkhögskolor. För stärkande af folkhögskolornas ekonomiska ställning höjde 1912 års riksdag anslagen såväl till skolornas uppehållande som till stipendier. Samtidigt anvisades anslag till anställande af en inspektör för folkhögskolorna. Då med 1914 Folkskolöfverstyrelsen (se d. o. Suppl.) inrättades, ställdes folkhögskolorna under dess inseende. De ökade statsbidragen till skolorna skapade ökadt intresse hos landsting och andra lokala myndigheter att främja skolornas utveckling. Åtskilliga nya skolor upprättades, flera befintliga utvidgades med nya kurser, flerstädes nyuppfördes eller förbättrades skolbyggnader, elevantalet ökades hastigt, och nya lärarkrafter måste anställas. Krigsåren och dyrtiden medförde för folkhögskolorna stora ekonomiska svårigheter. Tillfälliga understöd, bl. a. till dyrtidstillägg åt lärarpersonalen, beviljades af riksdagen, men det var tydligt, att blott genom en genomgripande höjning af statsbidragen och fast lönereglering för lärarpersonalen kunde svårigheterna effektivt aflägsnas. På grundval af en i sådant syfte gjord framställning af folkhögskolans lärarförening utarbetades af Skolöverstyrelsen förslag i ämnet, hvilket framlades som k. proposition för 1919 års riksdag och i hufvudsak vann bifall. Den afsevärda ökningen af statens understöd ansågs förutsätta ett något fastare regelbindande af formerna för skolornas arbete. En k. stadga för statsunderstödda folkhögskolor utfärdades därför 31 dec. 1919 och samtidigt därmed en k. kung. ang. aflöning åt lärare vid statsunderstödd folkhögskola och statsbidrag till sådan skola. Yid författningarnas utarbetande sökte man att med undvikande af onödig uniformering så långt möjligt bevara skolornas inre rörelsefrihet och deras rätt att enligt skiftande orts-förhållandens olika behof och skilda lokala önskemål ordna och bedrifva sitt arbete. Stadgan anger folkhögskolans ändamål sålunda: "Folkhögskolan afser att åt vuxen ungdom meddela allmän och medborgerlig bildning, hvarvid en väsentlig vikt skall läggas vid en väckande, till personligt tanke-lif och sedlig styrka fostrande undervisning och särskild hänsyn tagas till, att eleverna lära känna sin bygd och sitt land, dess historiska utveckling och nuv. samhällsförhållanden, dess andliga och materiella hjälpkällor. Så långt med dessa syften är förenligt, bör undervisningen därjämte hafva till uppgift att bibringa eleverna sådana praktiska kunskaper och färdigheter, som kunna gifva dem ökad duglighet för deras lefnadsyrke". Dessutom före-skrifves bl. a: "Undervisningen inom folkhögskolan skall i öfverensstämmelse med skolans i § l angifna syfte i första rummet afse att gifva eleverna sådana väckelser och insikter, som kunna främja deras personliga utveckling och gifva dem en lefvande uppfattning af deras ansvar som människor och samhällsmedlemmar. Den bör därjämte meddela dem håg för ökadt vetande och anvisa dem vägar att förvärfva sådant". Följande slag af kurser kunna enligt stadgan förekomma vid en folkhögskola: 1) hufvudkurs, som skall pågå minst 21, i vissa fall minst 24, veckor, vanligen är förlagd till vinterhalfåret (nov.-april) 35 b., S. 30