987 Fotografiska föreningen-Fotokemi 988 förbättrats och ha för de flesta ändamål undanträngt de förut mest använda utkopieringspappe-ren. Bland kopieringsförfaranden, som, sedan art. i hufvudarbetet skref s, i större utsträckning fått användning, må nämnas bromoljetrycket. Vid detta förfarande utgår man från en på bromsilfver-papper framställd bild. Silfverbilden "blekes" med en s. k. bleklösning, som innehåller bl. a. bikromat och kaliumbromid, hvarvid den ursprungliga silf-verbilden förvandlas till en bild bestående af kromoxid och bromsilfver. Emedan kromoxiden garfvar gelatinskiktet i den mån det förefinnes, erhålles sålunda - sedan kromoxiden och bromsilfret genom speciella bad aflägsnats ur skiktet .-- en osynlig eller svagt synlig bild, som består af partiellt garf-vadt gelatin. Bilden torkas och uppmjukas sedan åter i vatten. De kraftigast garfvade partierna, d. v. s. de, som på den ursprungliga bilden voro mest silfverrika, förbli vid uppmjukningen i vattnet relativt torra, de öfriga uppsuga vatten, i den mån de icke äro garfvade. Behandlas bilden i fuktigt tillstånd med tillhjälp af lämpliga penslar med fet färg, fäster färgen på gelatinskiktet endast i den mån detta är torrt, alltså bäst på de mest garfvade partierna, mindre resp. icke alls på de mindre garfvade resp. alldeles ogarfvade ställena (jfr Kromoljetryck och Ljustryck 2). Då man vid den manuella infärgningen i rätt hög grad kan frångå den ursprungliga fotografiska bildens teckning och gradation samt därvid framhäfva det väsentliga hos bilden och samtidigt undertrycka oväsentliga detaljer, har bromoljetrycket blifvit ett omtyckt konstnärligt uttrycksmedel för dem, som vid det fotografiska arbetet i en mera fri och individuell riktning mer eller mindre önska frigöra sig från det ursprungliga fotografiska underlaget. - Ett annat på senaste åren framkommet kopierings-förfarande är carbrotrycket, som är baseradt på alldeles samma princip som det af Manly utarbetade ozobromtrycket (se d. o.) och strängt taget endast är en förbättrad form af detta. - Bland nya färgfotograferingsförfaranden må nämnas det af A. Traube utarbetade uvakromförjärandet (se d. o. Suppl.) och den af Hess och Ives uppfunna hikrografien (se d. o. Suppl.). Under Världskriget har fotografering från luften fått mycket stor betydelse för rekognoscering och kartläggning. För sistnämnda ändamål har den äfven efter kriget fått mycket stor användning (se Luftfotografi. Suppl.). Om eganderätten till fotografiska bilder se E g a n-d era 11 2. Suppl., sp. 456. J. Htzg. Rättelse: Parentesen sp. 994 rad 22 uppifrån i hufvudarbetets art. utgår. * Fotografiska föreningen. Föreningens verksamhet har under senaste åren betydligt utvidgats. Medlemsantalet uppgår f. n. (1923) till omkr. 350. Föreningen håller numera 10-12 sammanträden under tiden okt.-april, hvarvid förekomma föredrag öfver tekniska, vetenskapliga och konstnärliga ämnen, skioptikonf örevisningar, utställningar af medlemmars och andra arbeten m. m. Föreningen utdelar sedan 1904 Adelsköldska medaljen for framstående vetenskaplig, teknisk och konstnärlig fotografisk verksamhet och sedan 1921 föreningens förtjänstmedalj för förtjänstfull verksamhet inom föreningen. Hvarje år anordnas täflingar om föreningens plaketter. Föreningen har sedan flera år tillbaka nästan årligen anordnat offentliga fotografiska utställningar, hvarvid äfven utländska fotografiska arbeten utställts. Föreningens organ är "Nordisk tidskrift för fotografi" (se d. o. Suppl.), som fr. o. m. 1923 utges af föreningen. J- Htzg. * Fotografisk tidskrift upphörde med arg. 1911 att utkomma. *Fotogravyr. Se vidare Tryckpress, sp. 99. *Fotoheliograf. Se äfven H el i o graf. Fotohyalografi. Se Ljustryck 2. Fotokemi (af grek. fös, ljus, och kemi) är läran om ljusets kemiska verkningar. Eedan Aristoteles (d. 322 f. Kr.) iakttog, att bildningen af det gröna färgämnet hos växter sker i solljus, och Vitru-vius (omkr. Kristi födelse) behandlar solljusets blekande inverkan på färger. Huruvida solens ljus eller värme var verksamt vid dessa processer, undersöktes icke närmare. Under medeltiden var framåtskridandet på detta område liksom inom all vetenskap hämmadt, och först med nya tidens början gjordes några viktigare rön på det fotokemiska området. Under den alkemistiska tiden gjordes dock en del iakttagelser, som ökade kännedomen om ljusets kemiska verkningar, och långt sedan denna riktnings glansperiod var af slutad, förde alkemistiska spekulationer till fotokemiska upptäckter. Ryssen Bestusjev (1692-1766) upptäckte exempelvis under sina bemödanden att finna lifs-elixiret reduktionen af ferrisalt under ljusets inflytande, och tyske läkaren Schultze fann 1727 under alkemistiska försök, att silfversalter svärtades i solljus. Förutom dessa, mera af en slump gjorda, upptäckter af alkemisterna hade emellertid den experimentella induktiva forskningen under 1600-och 1700-talen kommit till insikt om skillnaden mellan solstrålarnas värme- och ljusverkan. Botanisten Ray var den förste, som (i "Historia plantarum", 1686) bevisade, att växternas blad blefvo gröna genom solljusets inverkan, under det att värmet härvidlag spelade mindre roll, och Cole visade 1685, att det likaledes var ljuset och icke solens värme, som framkallade purpurfärgen ur saften af purpursnäckan. Upptäckten af syre genom Priestley och Scheele samt Blacks upptäckt af kolsyra gåfvo impulsen till fotokemiska undersökningar öfver de förändringar, som växterna åstadkomnio i luftens sammansättning. Genom undersökningar af Ingen-Houss, Senebier och särskildt de Saussure (1767-1845) klarlades växternas assimilation af kolsyra under afskiljande af syre och visades, att assimilationen var en typisk ljusreaktion. Men äfven inom den oorganiska kemien gjordes många fotokemiska upptäckter. Efter Schultzes iakttagelse af klorsilfrets svärtning i solljus utfördes noggranna undersökningar öfver denna reaktion särskildt af Scheele (1742-86), som bl. a. fann, att blått och violett ljus verkade betydligt kraftigare än rödt. Torbern Bergman (1735-84) upptäckte ljuskänsligheten hos flera andra silfversalter, och under slutet af 1700- och början af 1800-talet undersöktes en hel del fotokemiska reaktioner, såsom reduktion af guldklorid (Scheele), gulfärgning af salpetersyra (Scheele och Priestley), sönderdelning af klorvatten (Berthollet), förvandling af gul fosfor till röd (Böckmann), reduktion af metallklorider genom alkohol (Gehlen), för-