995 Fra Giovanni-Franchet cTEsperey 996 ehuru åtminstone de båda sista arternas former äfven benämndes jordgubbar. Under 1700-talet infördes till Europa de storfruktiga amerikanska arter, från hvilka våra nu vanliga jordgubbssorter eller trädgårdssmultron härstamma. De första mera anmärkningsvärda framstegen med uppdragning af värdefulla jordgubbssorter genom hybridisering af olika arter gjordes på 1820-talet i England, och senare har en mängd olika sorter framkommit i olika länder. Dessa ha efter hand undanträngt de småfruk-tiga sorterna, af hvilka endast månadssmultronen behållits som trädgårdsväxter för sin egenskap att remontera, d. v. s. utbilda nya blommor och frukter under större delen af sommaren. På senare år har man genom att korsa jordgubbar med månads-smultron framställt äfven remonterande jordgubbssorter. Bland vanliga jordgubbssorter må nämnas: Abundance (mest lämplig för kokning), Deutsch Evern, Königin Luise, Sieger, Vicomtesse Hericart de Thury (samtliga välsmakande dessertbär). Jordgubbar fordra för sin trefnad jämförelsevis lätt, men fet jord och riklig vattentillgång under tiden för bärens utväxande och mognad. De förökas med plantor, som framkomma på långa utlöpare, och kunna utsättas antingen på våren eller sensommaren. Plantorna öfvervintra i regel utan täckning, om också en sådan kan vara till gagn under kalla barvintrar. Första sommaren böra plantorna hindras från att bilda frukter och utlöpare för att bli så mycket kraftigare till närmast kommande år, under hvilket de i regel ge de största och värdefullaste bären. Skördarna af taga i storlek, ju äldre plantorna bli. Jordgubbar kunna drifvas äfven i växthus eller bänkar, för hvilket ändamål man under sensommaren förkultiverar de kraftigaste unga plantor man kan skaffa. Dessa inplanteras vanligen i krukor. Tidigt på våren inflyttas dessa i de växthus eller bänkar, där de skola drifvas. Mogna bär kunna med denna metod fås redan i april. Jordgubbar ha tidigare varit odlade mest i privatträdgårdar eller i sådana handelsträdgårdar, som på platsen eller i närmaste trakten sålt bären. De förbättrade kommunikationerna ha på senare tid medfört, att jordgubbar kunna försändas jämförelsevis långa vägsträckor, hvilket föranledt påbörjandet af stora jordgubbsodlingar på lämpliga trakter i södra Sverige (bl. a. vid Påarp nära Hälsingborg) för afsättning på mellersta och norra Sverige. Efter amerikansk förebild packar man bären i spånaskar, rymmande omkr. l liter, och dessa nedsättas i större lådor för att försändas i stora partier, ofta vagnslastvis till bestämmelseorten. Anledningen till den i hög grad ökade odlingen af jordgubbar inom Sverige torde vara det allt vanligare bruket af konservering på hermetiskt slutna glasburkar, hvartill jordgubbar lämpa sig synnerligen väl. Äfven till syltning och saftning samt marmeladberedning lämpa sig jordgubbar, sämre till vinberedning. Sin förnämsta användning finna de dock i färsk form som dessert. C. G. D. Fra Giovanni [d j å-]. Se F i e s o l e (målaren). Fraktgods, järnv. Se Järnvägstaxa. *Framfall, med. Se vidare Kvinnosjukdomar, sp. 420. Framkallningsfärger. Se F ä r g n i n g, sp. 296. Framkallningspapper, fotogr. Se Fö t o gr a f i, sp. 999. *Frampton, sir George, erhöll 1908 knight-värdighet och har ytterligare utfört bl. a. statyer af drottning Mary i Calcutta och Delhi. Framskälby. Se Adamsberg. Suppl. Framtarm, anat. Se Tarmen, sp. 475. 'Framtid, tidskrift, upphörde 1910. Den var utprägladt radikal, i opposition mot det s. k. passiva motståndets män, hvilka 1905 bildat regeringen, samt förfäktade det åskådningssätt, som uppbars af "aktivisterna". Dess föregångare var Fria ord, en "underjordisk" publikation, som trycktes i Stockholm under ofärdstiden. Ansvarig redaktör var 1906 -07 Herman Gummerus och 1908-10 vice häradshöfding JohannesGummerus. De förnämste medarbetarna voro K. Zilliacus, A. Mörne, G. Castrén, G. Schauman och Hj. Procopé. T. C. Framtänder, anat. Se T ä n d e r n a, sp. 742. *France, An a to l e, heter eg. France, hans faders namn. 1921 fick han Nobelpriset i litteratur, mottog själf priset i Stockholm, där han då höll ett uppmärksammadt tal i försonlighetens och fredens anda. Hans senaste arbeten äro Vie de Jeanne-d'Arc (2 bd, 1908), Uile de pingouins (1908; "Pingvinön", 1910), Les sept femmes de Barbe-Bleu (1909; "Kiddar Blåskäggs sju hustrur", 1910), Les dieux ont soif (1912; "Gudarna törsta", 2 uppl. s. å.), La révolte des anges (1914) samt Pour le proletariat (3 bd, 1906), Le génie latin (1913), de båda krigsböckerna Sur la voie glorieuse (1914) och Ge que disent nos mörts (1916). Mön ami Pierre (1919; "Lille Pierre", 1920) skildrar F:s barndom, likaså La vie en fleur (1922; "I livets blomningstid", s. å.). Ett litet skådespel, La comédie de celui qui épousa une femme muette, utgafs 1912. Till sv. ha vidare öfversatts "Min väns bok" (1920), "Pärlemorasken" (1922), "Sankta Klaras brunn" (s. å.) och "Pierre Noziére" (s. å.). En bok af P. Gsell, "Les matinées de la Villa Said" (1921), redogör för uttalanden af F. bland kretsen af vänner. R-n B. Franchet d'Esperey [fräjä desperä], Louis Felix Marie F r a n c o i s, fransk marskalk, f. 25 maj 1856 i Mostaganem (Algeriet), blef underlöjtnant vid 2:a algeriska tiraljörrege-mentet 1876, deltog i kriget i Tonkin 1884 och blef 1885 kapten med användning i generalstabstjänst. 1903 blef han öfverste och chef för 66:e inf.-reg. och 1912 divisionsgeneral och befälhafvare för ockupationstrupperna i västra Marokko; 1913 blef han chef för l:a armékåren, med hvilken han ryckte ut i kriget 1914. Efter slaget vid Charleroi 23-24 aug. fick F. (3 sept.) efter Lanrezac befälet öfver 5:e armén och kämpade med denna i Marneslaget och sedermera vid Aisne i trakten af Soissons. Dec. 1916 chef för norra armégruppen, förde F. detta befäl, till dess han i maj 1918 förflyttades till befälet öfver orientarmén i Mace-donien. Han fortsatte utarbetandet af den anfalls-