plan, som hans företrädare uppgjort, men fick bringa den till utförande först 15 sept., då den, sedan bulgariska fronten genombrutits, ledde till vapenstillestånd (29 sept.) och Bulgariens besättande af ententeförbundets trupper. F. fick sedermera ledningen af de förbundna trupper, som inryckte i Ungern och angränsande länder. Efter sin återkomst till Frankrike blef han generalinspektör öfver de afrikanska trupperna. 1921 utnämndes han till marskalk af Frankrike. ^{C. O. N.} *Franchomme, A., blef 1857 led. af Mus. akad. Francis [frä'nsis], James Bicheno, amerikansk ingenjör af engelsk börd, f. 15 maj 1815 i Southleigh, Oxfordshire, d. 18 sept. 1892 i Lowell, Massachusetts, biträdde som yngling sin fader med ingenjörsarbeten, särskildt vattenbyggnader, emigrerade 1833 till Amerika och fick anställning vid en järnvägsbyggnad i Connecticut samt sedermera som maskinritare vid "Locks and canal company on the Merrimac river" i Lowell. I detta bolags tjänst kvarstod han till 1884 och var äfven senare dess rådgifvare. F:s stora naturliga begåfning och genom själfstudier förvärfvade kunskaper ledde honom till snabba framgångar. Han blef 1837 förste arbetsledare vid ofvannämnda bolags verkstäder, var konstruktör och arbetsledare för den 1850 fullbordade stora dammanläggningen vid Lowell, där han trots starka invändningar dimensionerade dammen synnerligen rikligt, hvilket vid en högflod 1854 räddade staden med omnejd från en förödande öfversvämning. Resultaten af sina banbrytande försök på vattenbyggnadsområdet publicerade F. i The Lowell hydraulic experiments (1855; ny uppl. 1868). Därmed kom han in på turbinkonstruktionsområdet, där hans namn sedan framför allt blef berömdt. Efter experiment med en af U. Boydon förbättrad Fourneyronturbin utbildade F. den centripetala turbintyp ("cent-vent-water-wheel"), som efter honom kallas Francis-turbinen. Han framhöll själf, att hans turbinhjul grundades på en redan af Poncelet och S. Hood tillämpad princip, men de af F. genomförda förbättringarna och framställda teorierna måste dock anses mycket förtjänstfulla (se Turbin, sp. 350). F. författade många vetenskapliga afhandlingar (bl. a. en om gjutjärnspelare, 1865) och erhöll flera akademiska utmärkelser, var 1881 president i American society of civil engineers och blef 1892 dess hedersledamot. I Lowell, i hvars utveckling F. hade betydande andel, anlade han en träimpregneringsanstalt och organiserade stadens brandsläckningsväsen. ^Fmn. *Francisco Lobón de Salazar. Se Isla. Franciscus Sanctius. Se Sanchez, F. Francis de Croisset [frãsi də krωas<over>ä</over>], pseudonym. Se Wiener, Fr. *Franck (Franckenius), Johan. Uppgiften, att F. i disputationen "De nobili illa" etc. (1641) visat sig vara homeopat, är oriktig. Af denna framgår nämligen, att han "långt ifrån att gilla similia-lagen i stället sökte nedgöra den med framhållande af contraria-lagen som den enda förnuftiga och riktiga". Se H. W. Sjögrens uppsats i "Homeopatisk tidskr." 1916. Franck, James, tysk fysiker, f. 1882 i Hamburg, studerade i Heidelberg och Berlin (under Drude och Rubens) och promoverades där till filos. doktor 1906. 1911 blef han docent i fysik i Berlin, 1918 medlem af Kaiser-Wilhelms-institut für physikalische chemie och 1920 ord. professor i experimentalfysik vid universitetet i Göttingen. Bland F:s många grundläggande arbeten inom atomfysiken må framhållas hans med G. Hertz utförda undersökningar ang. de spänningar, som erfordras för ioniseringen af vätgasmolekylen (1913), samt ang. de hos atomer genom elektronstötar framkallade modifikationerna, som påvisas genom fluorescensspektra. ^{H. E.} Francke, Ernst, tysk socialpolitiker, f. 10 nov. 1852 i Koburg, d. 23 dec. 1921 i Freiburg im Br., blef doktor i statsvetenskap efter disputation i München på afh. Der grossbetrieb der schuhmacherei in Bayern (1893) och utgaf senare flera skrifter af speciellt socialpolitiskt innehåll. Som generalsekreterare i Gesellschaft für soziale reform och föreståndare för dess byrå i Berlin utgaf F. tidskriften "Soziale praxis" 1897--1912. Han utöfvade under dessa år stort inflytande inom den tyska socialpolitiken, både som rådgifvare i ministerierna och som en i arbetsgifvar- och arbetarkretsar gärna hörd föreläsare. Denna verksamhet hade före kriget 1914 inom intresserade kretsar förvärfvat honom hederstiteln "altmeister der deutschen sozialreform". ^{E. F. K. S--n.} *Franco, João, föddes 14 febr. 1855. De masshäktningar af politiska motståndare han företagit besvarades af republikanerna med mordet (1 febr. 1908) på konung Karl och tronföljaren (se Portugal, sp. 1463--64). F. nödgades då afgå (3 febr.) och lämnade för en tid Portugal. Efter republikens införande (okt. 1910) häktades han, men frigafs snart mot borgen, och mot honom anställdt åtal för ämbetsmissbruk annullerades genom beslut af appellationsdomstolen. I det politiska lifvet har F. sedan dess ej framträdt. ^{V. S--g.} *François. -- 3. Hermann Karl Bruno von F., tysk militär och militärförfattare, f. 31 jan. 1856 i Luxemburg, inträdde 1875 såsom officer vid 1:a gardesregementet till fot, tjänstgjorde sedan omväxlande vid trupperna och generalstaben, till dess han 1905 blef chef för 3:e gardesregementet till fot. Sedan brigad- och divisionschef, blef F. 1913 såsom general af infanteriet chef för 1:a armékåren. Med denna deltog han i de första slagen i Ostpreussen och ställdes, då Hindenburg kallades till Polen, för en kortare tid (okt.--nov. 1914) i spetsen för 8:e armén. På våren 1915 befann F. sig vid Mackensens armé såsom chef för den nybildade 41:a reservkåren, med hvilken han deltog i genombrytningsslaget vid Gorlice-Tarnow och i förföljningen af ryska armén. F. förflyttades juni 1915 till befälet öfver 7:e armékåren, med hvilken han deltog i kampen i Frankrike till i juni 1918. Under tyska offensiven på sommaren s. å. förde han befälet öfver "anfallsgruppen vid Oise". Han erhöll afsked i okt. 1918. -- F. har utgett en omfattande applikatorisk studie, kallad Feldverpflegungsdienst bei den höheren kommandobehörden (2 dlr, 1904 och 1905; 3:e uppl. 1912), Der verpflegungsoffizier (1908; 4:e uppl. 1913), Zusammenbruch grosser heere (1919), Marneschlacht und Tannenberg. Betrachtungen zur deutschen kriegführung der ersten sechs kriegswochen (1920) samt Gorlice 1915 (1922). ^{C. O. N.}