Norge och Danmark framställdes vid riksdagen 1899. Bland senare förslag i riksdagen i fredsbevarande syfte må erinras om motioner af borgmästare K. Lindhagen ang. skiljedom, afrustning, världsparlament m. m., af frih. Erik Palmstierna om neutralisering (1912), af red. F. Månsson rörande en internationell exekutiv makt (1914, 1917) och af E. Wavrinsky, K. Lindhagen, E. Palmstierna, N. Edén, S. H. Kvarnzelius m. fl. om olika vägar att bereda riksdagen ökad kontroll öfver utrikespolitiken. Dessa sistnämnda önskemål realiserades i viss mån genom inrättandet af Utrikesnämnden (se d. o.) 1921. Om den interparlamentariska organisationen se Interparlamentariska unionen. Suppl. För att åvägabringa den kodifikation af gällande folkrätt, hvilken behöfdes som underlag för den af 2:a Haagkonferensen inrättade prisdomstolens verksamhet, sammanträdde på engelska regeringens initiativ en internationell sjörättskonferens i London 4 dec. 1908--26 febr. 1909. Den antog den s. k. Londondeklarationen om sjörätten, som emellertid icke lyckades erhålla ratificering. -- Intill Världskrigets utbrott hade Internationella skiljedomstolen i Haag afkunnat utslag i 11 olika fall, däribland konflikten mellan Sverige och Norge om Grisbådarna, hvari dom afkunnades 1909. -- Fredspalatset i Haag, hvartill Andrew Carnegie donerat medlen, invigdes 1913. -- Med stora förväntningar hälsades de fördrag om skiljedom i "justiciabla" tvister och obligatoriskt undersökningsförfarande i öfriga konfliktfall, som Förenta staternas president Taft 1911 ingick med England och Frankrike. De strandade visserligen på senatens motstånd, men Wilsons statssekreterare W. J. Bryan återupptog i viss mån projektet genom de traktater, som han 1913--14 afslöt med 30 stater, däribland äfven Sverige, och som innehöllo bestämmelser om obligatoriskt undersökningsförfarande vid sådana internationella konflikter mellan de fördragsslutande parterna, som icke kunde biläggas på rent diplomatisk väg. I nov. 1916 hade traktaterna ratificerats af 19 stater utom Förenta staterna (9 europeiska, 9 amerikanska och 1 asiatisk). Inga sträfvanden för fredens bevarande lyckades dock förhindra utbrottet af Världskriget 1914. Detta hade till omedelbar följd, att 3:e Haagkonfersensen, som skulle sammanträda 1915, inhiberades. Världskrigets allmänna inverkan på fredsrörelsen blef ytterst djupgående. Insikten om krigets ohyggliga onda och om dess fördärfbringande inverkan på såväl de segrande som de besegrade staterna, blef starkare än någonsin förr. Fredstankens målsmän ha sporrats till nya ansträngningar och kunna i högre grad än någonsin förr räkna på stödet af en genom olyckor upplyst opinion. Katastrofen har röjt vägen för det största försök till mänsklighetens sammanslutning, som någonsin gjorts, nämligen Nationernas förbund. Men å andra sidan har gifvetvis kriget rest nya skiljemurar af hat och hämndkänslor mellan flera af världens största nationer. Om Nationernas förbund och den af detta upprättade fasta mellanfolkliga domstolen se Nationernas förbund. Suppl. och Permanenta internationella domstolen. Suppl. Under Världskrigets lopp uppstod i synnerhet i neutrala stater en del associationer med närmaste ändamål att medverka vid bildandet af en opinion för en snar och rättfärdig fred. De mest bekanta bland dem voro Nederlandsche anti-oorlog raad, som grundlades i Haag i okt. 1914, samt den mera internationella Organisation centrale pour une paix durable, som i april 1915 konstituerades i Haag af representanter för fredsorganisationer i både krigförande och neutrala stater och som uppställde ett utförligt "minimiprogram", hvari kräfdes en fred grundad på principerna: inga annexioner mot befolkningens Önskan, skydd åt minoriteter, öppna dörrens politik i kolonierna, obligatorisk skiljedom, reduktion af rustningarna och parlamentarisk kontroll af utrikespolitiken. I Förenta staterna framträdde under ledning af förre presidenten Taft och i samverkan med president Wilsons världsfredsplaner League to enforce peace. Julen 1915 företog den amerikanske mångmillionären H. Ford (se d. o. Suppl.) sin bekanta fredsexpedition till Europa, som utmynnade i en konferens i Stockholm 1916 samt vädjanden om medling och upprättande af en verklig internationell rättsordning. För att främja anslutningen till Nationernas förbund och bereda det stödet af en organiserad allmän opinion ha i olika stater under de senaste åren bildats s. k. föreningar för Nationernas förbund. Dylika finnas nu i ett 30-tal länder, bland dem äfven Förenta staterna och Tyskland, ehuru dessa stater icke tillhöra Nationernas förbund. De äro sammanslutna i en Union International des associations pour la Société des nations, som 1919 bildades i Bruxelles. I spetsen för denna union, som årligen håller konferenser, står ett råd, hvilket till sitt biträde har en generalsekreterare. Svenska föreningen för Nationernas förbund (se d. o. Suppl.) konstituerades i Stockholm i jan. 1919. Den utger en periodisk publikation, "Meddelanden rörande Nationernas förbund". Ordf. såväl i denna förening som i unionen är f. n. (1923) frih. T. Adelswärd. Sekreterare i föreningen är fru Anna Bugge-Wicksell. Världskrigets utgång medförde som bekant nästan fullständig afväpning af Tyskland. Hos de segrande staterna vidtogos vissa lättnader i militärbördorna. England och Förenta staterna afskaffade den allmänna värnplikten, som de infört under kriget. På president Hardings kallelse sammanträdde en afrustningskonferens i Washington 12 nov. 1921--6 febr. 1922. Den bestod af ombud för Förenta staterna, Brittiska riket, Frankrike, Italien, Japan, Belgien, Holland, Portugal och Kina. Bortsedt från Förenta staternas syfte att göra upp en del mellanhafvanden med Japan, var sammankallandet af konferensen utan tvifvel ett försök från den republikanska regeringens sida att inför det egna folket och för världen visa, att regeringen icke var främmande för fredssträfvandena, ehuru den ej ville inträda i Nationernas förbund, men säkerligen stod det också klart för samtliga i konferensen deltagande stater, att en paus i kapprustningen måste inträda, betingad såväl af det allvarliga ekonomiska läget som af reaktionen i den allmänna meningen mot Världskriget och den rustningspolitik, som föregått detta. Konferensen