antagen ny tariff. Det enda väsentliga undantaget från denna riktning af handelspolitiken företrädde Förenta staterna, där Wilsons presidentskap 1913, nära nog för första gången i landets historia, ledde till en ny tulltariff med verkliga lättnader för utrikeshandeln. Världskriget bragte det gamla handelspolitiska systemet nästan fullständigt i oordning. Sträfvandet blef nu ej längre att afsätta varor och hindra deras import, utan tvärtom att så mycket som möjligt hålla på egna varor och draga till sig utländska. Detta genomfördes i nästan alla länder med all den styrka, hvaröfver de nu långt mer än förr maktfullkomliga regeringarna förfogade, och skedde utan större hänsyn till gällande handelstraktater; därigenom uppstod en afspärrning, som utgjorde ett ännu starkare afsteg från frihandeln, än förut hade rådt, ehuru i rakt motsatt riktning. Faktiskt verkade afspärrningspolitiken, som utgjorde ett af Världskrigets hufvudvapen, såsom ett i högsta grad skärpt tullskydd. Efter krigets slut återvände däremot de gamla sträfvandena i stort sedt, men under väsentligt ändrade förhållanden. För det första hade nämligen penningvärdets fall automatiskt sänkt alla specifika tullar, alltså sådana, som utgå med fasta belopp efter vikt- eller kvantitetsenhet, och en vanligen mycket stor faktisk ändring i frihandelsriktning hade så till vida inträdt. Samtidigt framkallade emellertid afspärrningens upphörande, för det andra, starka kraf på tullskydd från alla sådana näringar, som kunnat frodas i den starka afspärrningens skydd, hvarjämte själfva öfvergången från krig till fred skapade stora svårigheter för alla företag, som dragit nytta af krigskonjunkturen. För det tredje fingo dessa sträfvanden att återinföra tullskyddet ökad styrka genom det stora internationella prisfallets och därmed lågkonjunkturens inbrott hösten 1920, trots att detta å andra sidan steg för steg återgaf tullarna väsentligt af deras gamla styrka. För det fjärde och sista framkallade de abnormt låga kurserna på vissa länders valutor, framför allt den tyska, kraf på särskilda "valutatullar" mot dessa länder; och det anfördes med rätta, att dylika tullar icke strede mot frihandelns grundsatser, emedan valutans felaktiga värdering innebar en faktisk premie på export från de ifrågavarande länderna. Verkan af alla dessa faktorer i förening med de af skadeståndspolitiken och fientligheten mot Tyskland skärpta åtgärderna från Tysklands fiender i Världskriget äfvensom flertalet bland de nya länderna blef ett starkare afsteg från den fria samfärdseln på Europas fastland, än som hade egt rum under halfseklet före kriget, om det än icke kunde täfla med afspärrningspolitiken under själfva kriget. Till allt detta kom slutligen protektionismens återinförande i skärpt form genom republikanernas seger i Förenta staterna, genomfördt med 1922 års tulltariff. Sveriges handelspolitik rönte dock endast ringa inverkan af hela denna strömning. De liberala och socialdemokratiska partierna voro nämligen öfver hufvud ej böjda för tullskydd, och dessutom ansågs den 1919 tillsatta tull- och traktatkommittén böra slutföra sina arbeten, innan viktigare ändringar vidtoges. Handelstraktaten med Tyskland fick visserligen utlöpa med 1919 års utgång, men ett 1922 framlagdt förslag om s. k. valutaafgifter antogs ej af riksdagen. Litt.: Adam Smith, "Wealth of nations" (1776), F. List, "Das nationale system der politischen oekonomie" (1840), R. Cobden, "Speeches on questions of public policy" (1870), F. Brock, "Om tullarne" (1917), E. Heckscher, "Tullsystemets framtid" (1919), och F. v. Koch, "Frihandels- och tullskyddsteorier" (i "Nät. ekon. studier, tillegnade D. Davidson", s. å.). För utvecklingens rötter: E. Heckscher, "Protektionismens härstamning" (i "Ekon. tidskr.", 1920). För den nyare utvecklingen: P. Ashley, "Modern tariff history" (3:e uppl. 1920), Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden (hittills 24 hftn, sedan 1921, däribland A. Montgomery, "Svensk tullpolitik 1816--1911" och "Svensk traktatpolitik 1816--1914", båda 1921), A. Vennersten, "Tullpolitiken efter kriget" (i "Sveriges allmänna exportförenings publikationer" 14, 1922), och Chr. Günther, "Handelspolitiken efter kriget" (i "Nat. ekon. fören:s förhandl." 1922). E. Hkr. *Friherre. Kimito gafs (sp. 1421) som friherreskap åt Axel Oxenstierna 5 (ej 6) febr. 1614. Frihetsbröderna (Les brigands), en af Offenbachs (se denne) mest lyckade parodiska operetter, uppf. i Stockholm f. g. 1870. Frihetskorset, finländskt ordenstecken. Se Finlands frihetskors. Suppl. Frihetskrigets minnesmedalj. Se Finlands frihetskors. Suppl. Frihetsmedaljen, finländskt ordenstecken. Se Finlands frihetskors. Suppl. *Frihetsstraff. Genom lag af 24 mars 1916 ha reglerna ang. frihetsstraffens verkställande i Sverige undergått betydande ändringar i riktning mot att minska användningen af straff i enrum samt att genomföra en viss individualisering i afseende på sättet för straffets verkställande. -- Det i Danmark genom lagen af 1 april 1905 införda kroppsstraffet för vissa arter af brott har genom lag af 1911 åter afskaffats. N. S-g. Frihetstidens växelkontor. Se Växelkontor 2, sp. 444-447. *Friis (sp. 1428). - 8. Mogens K r a g -Juel-Vind-F. spelade som ledare för det frikonservativa partiet i landstinget en betydelsefull roll i dansk politik efter 1900. Hans sträfvanden åsyftade bildandet af ett konservativt mellanparti, för hvilket han ville vinna äfven arrenda-torsklassen, och han sökte bevara den af hans fader (se Friis 7) 1866 åstadkomna författningsenliga maktfördelningen. För att upprätthålla samarbetet med vänstern sträckte han sig rätt långt och gick sålunda 1908 med på allmän kommunal rösträtt samt var 1909 beredd att bilda en samlingsministär för att g3nomföra försvarslagarna. Han förhandlade 1912