.1169 Förmildrande omständigheter-Förmultning 1170 skrift l:a gången 1832 (sedan 1785, då den först präglades, hade inskriften lydt Illis, quorum me- Medaljen För medborgerlig förtjänst, 8:e storleken, ((iustaf V:s tid.) ruere labores, se d. o., och en medalj med denna latinska inskrift utdelas fortfarande). R- R-ek. ^Förmildrande omständigheter. Se ock Mildrande omständigheter. Förmultning, kem., biol. o. geol., och förruttnelse benämnas de kemiska sönderdelningsproces-ser, som drabba döda djur- och växtdelar, så snart dessa bli utsatta för inverkan af bakterier och andra lägre organismer. Kedan innan man kände mikroorganismernas betydelse för dessa processer, urskilde Liebig 2 arter af dylik sönder delning, nämligen verwesung, d. v. s. förmultning, och fäulniss, d. v. s. förruttnelse. Förmultningsprocesserna, som spela en ytterst viktig roll vid bildningen af många jordmåner och i åkerbruket äro af största betydelse för "matjordens" uppkomst och egenskaper, äro i kemiskt afseende att jämföra med en långsamt fortgående förbränning. Och beträffande de organiska ämnenas halt af kol och väte äro också slutprodukterna vid fullständig förmultning desamma som vid verklig förbränning, nämligen vatten och kolsyra. Kväfvet däremot, som vid förbränning i allmänhet bortgår som fritt kväfve, afskiljes vid förmultning hufvudsakligen som ammoniak och salpetersyra. Men då förmultningen försiggår mycket långsamt, kan därvid en mängd mer eller mindre stabila mellanprodukter, de s. k. mull- 1. humusämnena (se d. o.) bildas och anrikas i de multnande massorna. Men äfven dessa ämnen äro dock vid förmultningens fortgång underkastade en vidare oxidation till vatten, kolsyra, ammoniak och salpetersyra. Förmultningens betingelser. Ehuru det ej bör förnekas, att förmultningen till någon, ehuru ringa, del kan orsakas af rent kemiska verkningar, s. k. autoxidation (se d. o. Suppl.) eller rättare spontan oxidation genom luftens syre, är den dock i hufvudsak en biokemisk, af lefvande organismer betingad företeelse. Detta framgår tydligt däraf att, som M. E. Wollny visat, kolsyrebildningen i multnande ämnen, t. ex. kompostjord, nästan upphör, om däri befintliga organismer dödas eller förlamas genom antiseptiska ämnen, såsom kvick-silfversalter, karbolsyra, kloroformångor, mineral-syror o. d. eller genom föregående upphettning till något öfver 100°. Å andra sidan påskyndas naturligtvis förmultningen genom alla de omständigheter, som befordra de ifrågavarande organismernas lif och utveckling. De viktigaste af dessa organis- mers livsbetingelser äro: lämplig värmegrad, lämplig fuktighet, tillgång på näringsämnen och luft samt lämplig reaktion hos substratet. Vid Wollnys försök med kompostjord blef vid 20° kolsyreutvecklingen 5,5 gånger så stor som vid 10°. Detta förklarar flera viktiga geologiska företeelser. I kallare trakter, såsom i norra Europa, eller på höga berg ge växtlämningar lättare upphof till mäktiga torfbildningar än i varmare klimat. Och i de tropiska urskogarna saknas s. k. forna och råhumus (se Humusämne n. Suppl.), d. v. s. lager af oförmultnadt eller föga förmultnadt ve-getationsaffall, emedan detta vid den där rådande höga temperaturen och fuktigheten hastigt ombil-das till mullämnen. Fuktighetens betydelse för förmultningen framgår af många försök, som visa, att kompostjord, blandningar af löf och sand o. s. v., i lufttorkadt tillstånd utveckla blott föga kolsyra, medan kolsyreutvecklingen snart kommer i gång efter vattentillsats. Yid Wollnys försök utvecklade (vid 20°) kompostjord med 27 proc. vatten 16,? gånger så mycket kolsyra i timmen som vid en vattenhalt af blott 7 proc. Att luft är nödvändig för förmultning, är själf klart, då förmultningen är en oxidationsprocess. Växt- och djurlämningar, som aflagras på bottnen af sjöar, där lufttillträdet är hindradt, förmultna ej, utan förvandlas till torf (se Förtorfning. Suppl.); och först när torflagren bli mer eller mindre torrlagda, inträder en snabbare förmultning. Af samma skäl går äfven förmultningen mycket långsamt i de djupare lagren i en torfmosse. - Då vidare de flesta organismer icke fördraga någon utprägladt sur eller alkalisk reaktion, utan föredraga en nära neutral i sitt substrat, så inses, att förmultning sker dåligt i jordlager, som ha starkt sur reaktion genom en halt af t. ex. svafvelsyra eller fria, lösliga humus-syror. I sådant fall kan förmultningen påskyndas genom påförande af kalk, en förbättringsmetod, som i jordbruket ofta används, t. ex. vid odling af s. k. högmossar, där torfven är rik på fria humussyror. De organismer, som förorsaka förmultningen, äro af olika slag, och många af dem äro säkerligen ännu ej närmare kända. Förutom många arter af bakterier medverka äfven svampar, såsom hyfomy-ceter och mögelsvampar. Många hyfomyceter ega utpräglad förmåga att förarbeta och sönderdela så svårlösliga ämnen som cellulosa och mullämnen. Den mekaniska (och i viss mån äfven kemiska) sön-derdelningen af multnande ämnen åstadkommes af diverse däri lefvande lägre djurformer, såsom daggmaskar, larver, insekter m. fl., hvilka förtära de organiska lämningarna och i sina exkrementer af-lämna dem i så finfördeladt tillstånd, att deras vidare kemiska förvandling genom de egentliga för-multningsprocesserna i hög grad underlättas. Af särskildt stor betydelse för de naturliga jordmå-nernas beskaffenhet är härvid daggmaskarnas (se d. o.) verksamhet. Då förmultningen är en oxidationsprocess, är den naturligtvis åtföljd af värmeutveckling. Att denna kan bli ganska märkbar, kan man lätt iakttaga t. ex. i gödselhögar. Icke utan skäl benämnas inom landtbruket oxidationsprocesserna i gödsel b r i n-n i n g och den färdigmultnade massan brunnen gödsel. I drifbänkar drar man direkt nytta af