verk grundläggande geodetiska och astronomiska arbetena. Vid institutet äro anställda 1 direktör och 2 geodeter. Arbetena vid institutet ledas dels af direktorn, dels af Geodetiska kommissionen, bestående af direktorn, geodeterna och en konsultativ led. O. B--n. Geodetiska kommissionen. Se Geodetiska institutet i Finland. Suppl. Geodetisk cirkel, mat., på en yta hvilken som helst, är den kroklinje, till hvars alla punkter den geodetiska linjen från en gifven punkt (medelpunkten) är lika stor. E. J. Geodetisk linje, mat. o. geod., har (af Soldner) definierats såsom "en geodetiskt rak linje" och kan tänkas uppkomma genom en bruten linjemätning (d. v. s. uppmätning på jordytan af längder och vinklar uti ett "linjetåg" -- till hvarandra anslutna räta linjer), där man tänker sig alla brytningsvinklar lika med 180° och alla räta linjer gå mot noll. Den geodetiska linjen, som kan dras på hvilket slags yta som helst, är alltid den kortaste vägen emellan två punkter på ytan. På en plan yta (liksom på hvarje yta, som kan utvecklas till ett plan) är den geodetiska linjen en rät linje, på en sfär en storcirkel. En geodetisk linje på ytan af en rotationsellipsoid har den märkliga egenskapen att, för hvilken punkt som helst på den geodetiska linjen, produkten af radien i parallellcirkeln med sinus för asimuten (d. v. s. den geodetiska linjens vinkel med meridianen) är en konstant och lika med radien i den parallellcirkel, uti hvilken den geodetiska linjen från att ha haft ett nordligt öfvergår till ett sydligt förlopp, eller tvärtom. Tillämpad på sfären, där denna sats naturligtvis äfven är giltig, har den till följd den sfäriska trigonometriens bekanta sinusteorem. På sfären, där den geodetiska linjen, som sagdt, är en storcirkel, är den en hopgående kurva. På rotationsellipsoiden däremot är den i allmänhet icke en sluten linje, utan vindlar sig om ellipsoiden hvarf efter hvarf, hvilka slingor alla tangera de båda ofvan antydda gränsparallellerna. Beträffande den geodetiska linjens väg öfver jordytan må till förtydligande följande anföras. Om vid geodetisk horisontalvinkelmätning instrumentet (en teodolit eller ett universalinstrument; se Astronomiska instrument, sp 292) är uppställdt öfver en punkt A och en signal öfver en annan punkt B, mot hvilken instrumentets tub inriktas, och om efter markering från tuben andra signaler utsättas längs efter linjen från B till A, så projicierar tuben i ett vertikalplan, så att den utsatta linjen blir ett normalsnitt från A till B (ett snitt mellan jordytan och normalen, lodlinjen, i A; se art. Normal 1). Flyttas sedan instrumentet till B och en linje utstakas mellan A och B (ett normalsnitt från B till A), så sammanfalla dessa bägge linjer icke med hvarandra, ty normalen i A och normalen i B ligga icke (annat än undantagsvis) i samma plan (se Lodlinje. Suppl.). Det snitt, som utstakas från den nordligare af de båda punkterna, går nordligare än det andra, som utgår från den sydligare. Emellan dessa båda linjer har den geodetiska linjen sin väg, i det allra närmaste midt emellan. På grund däraf att jordens afplattning är mycket liten, skilja sig de båda normalsnitten från hvarandra (och från den geodetiska linjen) helt obetydligt, endast i ytterliga fall mera än högst ett fåtal mm. vid midten. Ehuru den geodetiska linjen har stort teoretiskt intresse, har den däremot ringa betydelse i praktiken, och det är endast i sällsynta fall hänsyn tages till densamma vid beräkningarna. Med den stora afplattning, som förefinnes hos t. ex. planeten Juppiter, skulle den praktiska betydelsen vara ansenlig. E. J. Geodetisk parallell, mat., är den linje, som sammanbinder ändpunkterna af alla de lika stora geodetiska linjer, som äro dragna vinkelrätt mot en gifven linje på en yta, hvilken som helst, åt samma sida om denna linje. En geodetisk cirkel är ett specialfall af den geodetiska parallellen, nämligen det fall, då den gifna linjens längd är lika med noll. Jordens parallellcirklar äro äfven geodetiska paralleller, och de äro alla geodetiska cirklar med någon af polerna till medelpunkt. E. J. *Geofagi. Förtärandet af jord, mest något slag af lera, förekommer af olika orsaker hos alla raser och är säkerligen urgammalt. Mest anträffas denna folksed hos vildar och mindre civiliserade folk. Ej sällan har jordätandet haft sin orsak i brist på verklig, närande föda, och detta utan att den förtärda "jorden" (leran) innehållit ett spår af verklig näring. Man har velat dryga ut kosten för att ernå en viss känsla af mättnad. Under Trettioåriga kriget och äfven senare under belägringar har af sådan anledning jord inbakats i brödet. På sina ställen har därtill användts "bergmjöl", en mjuk infusoriejord, eller "stensmör", en fin lera, som arbetare vid sandstensgrufvorna i Kyffhäuser plägade smeta på bröd. Enligt Berzelius och Retzius brukade svenska lappar inbaka "bergmjöl" i bröd, likaså folk i norra Finland och på Kolahalfön. På sina håll, t. ex. i Steiermark, Nord-Italien, på Sardinien m. fl. trakter, har leran en fin smak eller göras tillsatser så, att de däraf bakade små bröden eller kakorna, som ibland rostas, förtäras som "konfekt". I Persien utbjudes, trots förbud, lera i basarerna och förtäres, rå eller rostad, blandad med välluktande kryddor. Persiska gurmander skilja olika sorter lera på smaken. På ostindiska öarna är geofagi mycket spridd. På Borneo förtäres ett slags kolskiffer, bl. a. innehållande svafvelkis och "stenkolsharts", som verkar giftigt och efter längre tids bruk dödar. F. d. opiumätare i dessa trakter förfalla ibland till jordätning. Äfven i Kina förekommer sådan i stor utsträckning. Kvinnorna äta lera för att få blek hy. Ainofolket på Yezo förtär lera tills. med örter och rötter såsom näring. Tunguser och kamtjadaler äta "jordgrädde", ett slags slammad lera, som liknar vispad grädde, men smakar illa och verkar adstringerande. I Afrika förtära många folkstammar lera, likaså i Australien i växlande former och sammansättningar. Kanakerna på Nya Kaledonien inmundiga, för att stilla sin hunger, näfvestora stycken af en grön, spröd späcksten (kopparhaltig steatit). Maorierna på Nya Zeeland åter använda ett slags grågult vulkaniskt slam, af de europeiske nybyggarna kalladt native porridge ("inhemsk hirsgröt"), till föda. -- Äfven på amerikanska kontinenten är geofagien starkt spridd. Högst uppe i Norden, vid Mackenzie-floden, äta indianerna ibland piplera i brist på bättre kost. Vid midten af 1700-talet förtärde vildarna i Florida