1307 Glasgow-Glaziou 1308 ningen i förfarna händer, med god påföljd. Å vid-stående pl. I-IV visas prof på nyaste svenska konst-industriella glas. H- N- l jan. 1923 voro i Sverige 49 fabriker för tillverkning af glas och glasvaror i verksamhet, med sammanlagdt 4,826 arbetare och 17,735,586 kr. tillverkningsvärde. *Glasgow, som 1921 hade 1,034,069 inv., utvidgades 1912 genom inkorporering af förstäder från en areal af 52,5 kvkm. till 77,e kvkm. Mit-chell library fick 1911 en ny byggnad. Flera nya parker ha tillkommit såsom Loch Lomond park (80 har), Linn park, Ruchazie and Frankfield park (120 har) m. fl. I Kelvingrove park ha statyer af lord Kelvin, lord Roberts och Carlyle rests. Omfattande arbeten ha företagits för att trygga vattentillgången. Glaskörsbär. Se Körsbär. Glasmeteoriter 1. T e k 111 e r (af grek. tektofs, smält), geol., petrogr., äro stenar af en helt glas-artig, oftast svartgrön och genomskinlig bergart, ganska mycket påminnande om obsidian, i regel af ringa storlek, sällan större än ett hönsägg. De äro vanligen rundade, lins- eller skifformade, stundom med gropig och ojämn yta, som i någon mån kan jämföras med stenmeteoriternas smältformer (se fig.). Man har funnit dylika i jordytan på olika ställen i sammansvämmade bildningar af kvartar eller yngre tertiär ålder, och efter fyndorterna har man gett dem namn. Fyndorterna äro Böhmen och Mähren för de s. k. m o l d a v i t e r n a (se d. o. Suppl.), Australien, där man funnit sådana dels spridda öfver hela södra delen af Australlandet (a u s t r a l i t e r), dels på Tasmanien (q u e e n s-towniter), samt Bortre Indien, Borneo, Malakka-halfön och Sundaöarna (billitoniter efter ön Billiton bland Sundaöarna). Ett fynd från Starby, Kallna socken, Skåne (Ängelholmstrakten), har fått namnet s c h o n i t. Dessa tektiter stå hvarandra så nära, om också de olika typerna förete vissa olikheter såväl i form och utseende som i kemisk sammansättning, att man för dem måste söka ett gemensamt ursprung. Flertalet af de forskare, som egnat dem undersökning, har velat tyda dem som härrörande från världsrymden, såsom meteoriter, fastän man ej genom fallobservationer kunnat oemotsägligt bevisa det. Namnet glasmeteorit antyder också den från alla öfriga meteoriter skilda beskaffenheten (se Meteorsten, äfven i Suppl.), liksom namnet tektit åsyftar, att den helt igenom har en struktur, som visar, att den varit smält. Redan i slutet af 1700-talet iakttog man dylika stenar i Böhmen och Mähren, där man fann dem hufvudsakligen på åkrar och i sand- och grus-aflagringar. Man beskref dem under namnet b u-teljstenar 1. m o l d a v i t e r (se d. o. Suppl.) och inrangerade dem bland konstprodukter som glas och slagg. En bestämmande grund härför var, att moldaviterna företedde vissa väsentliga olikheter emot de vulkaniska glasen, hvilka de i öfrigt mycket likna, nämligen dels saknaden af vattenhalt, dels frånvaron af kristalliniskt utbildade mineral i mikroskopiska dimensioner, s. k. mikroliter, men framför allt afgörande var, att dessa föremål ej funnits i fast klyft och alltid förekommo utan ringaste samband med vulkaner. Emellertid vann åsikten om deras härledande från mänsklig kultur ingen anslutning från kemisk och teknisk sida, företrädesvis på den grund, att den kemiska sammansättningen af moldaviterna fullkomligt afviker från alla konstgjorda glas och slagger, hufvudsakligen genom hög halt af lerjord och kalk samt ringa halt af alkalier. Den svåraste stöten fick dock teorien om deras natur af konstprodukter därigenom, att fynd af mycket liknande glas gjordes i trakter fjärran från kultur både i Asien och i Australien. Genom noggranna undersökningar på senare tider, hufvudsakligen af Fr. E. Suess i Wien, ha ytterligare skäl förebragts för tektiter-nas meteoritnatur, och särskildt har man i några fall, däribland för schoniten, konstaterat en säker smältskorpa. De olika typerna af glasmeteoriter förklaras som svärmar af meteoriter, hvilka uppkommit genom söndersprängning af en större meteoritmassa. (Se M e t e o r s t e n. Suppl.). K. A. G. Glasmälningspapper. Se M i k a g r a f i. *Glass, L. Kr. A., fick 1917 det mimiska dramat Artemis uppfördt på k. teatern. Han var 1915-18 konsertdirigent i Dansk koncertforening. P- E-t. Glassvampar, zool. Se S v a m p d j u r, sp. 820. Glasål, zool. Se Ål, sp, 982. Glattvatten. Se öl, sp. 94. *Glauberit är ett dubbelsalt af natriumsulfat och kalciumsulfat. K. A. V-g. Gläuche^sis, konstnärsnamn för H. N ii t z e l (se denne). Glauci^ium, zool. Se Ugglor, sp. 852. Glauconiidae, zool. Se Ormarna, sp. 919, Glaukofyllin, kem. Se Klorofyll, sp. 337. *Glaukonit bildas på hafsbottnen och förekommer uteslutande i terrigena aflagringar; de moderna djuphafsforskningarna ha om mineralet framskaffat många upplysningar, som ge glaukoniten betydelse för bedömande af de förhållanden, under hvilka glaukonitförande sediment äro aflagrade. Glaukonit bildas på måttligt djupt vatten, där de submarina sluttningarna äro ganska branta och där kusten består af kristalliniska bergarter. I många fall torde glaukonitiska sandlager vara bildade på grundt vatten med stark ström. Challen-ger-expeditionen fann glaukonit på alla djup mellan 60 och 550 m. Glaukoniten förekommer nästan alltid tills, med fosfatkonkretioner. Vissa författare anse, att bakterier medverka vid glaukoni-tens bildning, och framhålla, att den bildas, där bottenslammet är reducerande, d. v. s. innehåller förmultnande organiska ämnen. K. A. G. Glaziou [glasiö], Auguste Francois Marie, fransk botanist, f. 25 aug. 1833 i Lannion i Bretagne, d. 1907 i Le Bouscat i Gironde, var landtmätare och utvandrade 1857 till Brasilien, hvarifrån han återvände hem 1897. Han blef föreståndare för den kejserliga trädgården vid S. Chri-stoväo i Rio de Janeiro och sedermera äfven för