Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Indien. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde trupper i stort antal (200,000 till
jan. 1915) sändas till olika krigsskådeplatser;
t. o. m. nationalisternas officiella språkrör,
indiska nationalkongressen, fann sig 1915 föranlåten
till en lojalitetsbetygelse. De radikalaste
nationalisterna underhöllo emellertid förbindelser
med tyska uppviglingsagenter, och brittiska
rikets deltagande i ett krig mot sultanen-kalifen
framkallade flerstädes på muhammedanskt håll en dof
jäsning, som beredde jordmånen för agitatorerna. En
sammansvärjning i febr. 1915, åsyftande samtidig
resning på en mängd ställen, upptäcktes i god tid
och afvärjdes genom masshäktning af ledarna kort
före den för resningens utbrott bestämda dagen. Den
energiske och för det brittiska väldets stärkande
i I. taktfullt verksamme lord Hardinge efterträddes
april 1916 af lord Chelmsford (se Thesiger 3, äfven
i Suppl.). Under hans ämbetstid växte af många skäl
nationaliströrelsen och beredde regeringen år efter
år stegrade svårigheter. I. började kännbarare än
förut få erfara Världskrigets återverkningar. För
alla brittiska undersåtar af europeisk (i viss
utsträckning äfven af blandad, "eurasisk")
härkomst stadgades febr. 1917 värnplikt i syfte
att med dem aflösa trupper i garnisonstjänst, som
behöfdes vid fronterna. De indiska truppernas
aktiva deltagande i kriget blef allt större:
t. o. m. 30 sept. 1918 hade i I. rekryterats
1,161,789 man, hvaraf 757,747 kombattanter och
återstoden militärarbetare af skilda slag, och från
I. hade till fronterna i Frankrike, Mesopotamien,
Öst-Afrika, Egypten o. s. v. utsändts 219,534 man
brittiska och 942,374 man indiska soldater. Indirekt
medförde kriget i I. som annorstädes dyrtid och
restriktioner. En af lord Chelmsford april 1918
sammankallad krigskonferens i Delhi (af infödda
furstar, valda rådsmedlemmar, representanter för
provinsregeringarna o. s. v.) uttalade sig för de
yttersta ansträngningar och bidrog väsentligt att
öka den frivilliga rekryteringen under de sista
krigsmånaderna. Dessa krigsuppoffringar alstrade
emellertid stegrad och alltmer utbredd önskan
om vidgad själfstyrelse, hvartill äfven bidrogo
proklamerandet af nationell själfbestämmanderätt
som de allierades krigsmål samt återverkan af den
ryska revolutionen. Redan hösten 1916 hade flertalet
valda ledamöter i generalguvernörens lagstiftande råd
uttalat sig för, att I. skulle inom riket få samma
ställning som de själfstyrande dominions med full
finansiell autonomi och väsentligt ökad befogenhet
för provinsstyrelserna. Själfstyrelsekrafven
upprepades med än mer vidtgående syftning 1917 af
nationalkongressens representantskap i förening
med styrelsen för den inflytelserika muhammedanska
sammanslutningen Moslem league, och de fingo genom
denna organiserade samverkan mellan hinduer och
muhammedaner (dessa hade förut i viss mån motvägt
hvarandra) ökad betydelse. Brittiska regeringen
började också under förhållandenas tryck alltmer
beakta dem. Till krigskonferensen kallades äfven
ombud för I., och 7 sept. 1917 bebådade lord
Chelmsford i ett tal en omfattande plan till vidgad
själfstyrelse. För planens utarbetande vistades
ministern för I., Montagu, nov. 1917–april 1918 i I.,
och 6 juli 1918 publicerades hans och Chelmsfords
gemensamma
betänkande af 22 april s. å. i ämnet ("The
Montagu-Chelmsford report"). Detta aktstycke,
hvars ledande grundsats var uppfostran till
själfstyrelse genom småningom ökadt folkligt
inflytande, främst i provinsiella angelägenheter,
blef sedan föremål för kommittéutarbetning både
i I. och England, och på dess grundval antogs
af brittiska parlamentet och sanktionerades 23
dec. 1919 af monarken en Government of India act,
som rätt grundligt omgestaltade I:s förvaltning
(se närmare här ofvan sp. 603–604). Sålunda införde
den en betydande decentralisation, särskildt på det
finansiella området, afgränsade "centrala" ärenden
från provinsiella (den s. k. "dyarkien"), stärkte
provinsrådens ställning, ökade de valde medlemmarnas
antal och inflytande, ställde vid provinsguvernörernas
sida "ministärer", som dock blefvo ansvariga ej
inför provinsens lagstiftande råd, utan inför
guvernören, och upprättade en rikslegislatur,
fördelad på 2 kamrar och utrustad med (visserligen
mycket noga begränsad) lagstiftningsrätt. Äfven
bemyndigades ministern för I. att till I:s regering
inom vissa gränser öfverlåta delar af sin förut
nästan oinskränkta uppsikts- och kontrollmyndighet,
hvarigenom indirekt äfven brittiska parlamentets
kontrollbefogenheter i indiska ärenden afsevärdt
minskades. I själfva lagen stadgades om en revision
af den nya förvaltningsordningen efter 10 år,
hvarvid hänsyn skulle tagas till under tiden vunnen
erfarenhet af representationssystemets utveckling,
folkbildningens tillväxt m. m. Lagen började tillämpas
1920, och i febr. 1921 öppnade hertigen af Connaught
i Delhi den nya rikslegislaturens första session.
De indiske nationalisterna, hvilkas ledning
efter den mot Brittiska riket lojale Gokhales (se
d. o. Suppl.) död, 1915, alltmer radikaliserats
under påverkan af Tilak och Annie Besant, mottogo
i stor utsträckning förvaltningsreformerna med
misstro. Nationella kongressen i Bombay (aug. 1918)
ställde mot Montagu-Chelmsford-betänkandet sitt kraf
på fullständig själfstyrelse åt provinserna efter 6
och åt hela I. efter 15 år. De moderate bröto sig nu
ut ur kongressrörelsen, bildade egen organisation
och samverkade alltmer med regeringen. (Lord
Sinha t. ex. var en tid understatssekreterare
för I. och senare, 1920–21 i Behar, I:s förste
infödde provinsguvernör.) Mot den växande, med
tyska och sovjetryska agenter i förbindelse stående
terroriströrelsen, hvars omfattning och våldsmetoder
1918 utredts genom en af domaren Rowlatt verkställd
undersökning, riktade regeringen 1919 en sträng
upprorslag (the Rowlatt act). Som protest mot denna
proklamerade den som "mahatma" vördade idealistiske
folkledaren M. K. Gandhi (se d. o. Suppl.) en allmän
strejkdemonstration (hartal; se d. o. Suppl.), och
i samband därmed utbröto svåra oroligheter i Punjab,
hvilka i sin tur ledde till general Dyers brutala
anfall med kulsprutor mot en värnlös folkmassa i
Amritsar 13 april (se Amritsar 2. Suppl.). Jäsningen
växte under intrycket af denna våldshandling, och
emiren af Afganistan trodde sig genom ett infall på
indiskt område kunna begagna sig däraf i
eröfringssyfte, men tvangs i juni till stillestånd och i
aug. till fred (se därom Afganistan. Suppl.). I
I. tillkom på sommaren ännu en oroshärd, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
