Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Indien. 2. - Indigen - *Indigenat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu i full styrka framträdande "kalifatrörelsen"
(The Khilafat movement), en sympatirörelse för den i
I. som kalif högt vördade turkiske sultanen. Denna
rörelse tog fart under intrycket af de allierades
hårda kraf mot Turkiet under fredsunderhandlingarna,
och på en "kalifatkongress" i Delhi (nov.) ingicks
förbund mellan Gandhi och kalifatrörelsens ledare,
bröderna Ali. När Sèvresfredens villkor 1920
blefvo bekanta i Indien, stegrades ytterligare
de muhammedanske ytterlighetsmännens förbittring,
och Gandhi framslungade lösensordet "icke-samverkan"
med regeringen (non-coopera-tion): alla inder borde
afsäga sig från regeringen erhållna utmärkelser,
domare och parter skulle öfverge dess domstolar,
regeringens skolor skulle ej besökas, inderna
skulle bojkotta de nya förvaltningsreformerna, ej
mottaga några civila eller militära befattningar samt
ifrigt verka för swadeshi, d. v. s. för bojkottning
af alla europeiska varor, särskildt tyger, och
för uppmuntran af den gammalindiska hemslöjden
(spånad och väfning). Nationella kongressen, där
Gandhi efter Tilaks död s. å. var obestridd ledare,
anslöt sig till det nya programmet och proklamerade
som slutmålet själfstyrelse, svaraj, ett tänjbart
begrepp, som tolkades olika i fråga om det framtida
förhållandet till Brittiska riket. Gandhis kampanj
vann under år 1921 rätt stor anslutning, dels
af uppriktiga lärjungar, dels af mera världsliga
revolutionärer, som för egna syften drogo fördel
af den stora auktoritet mahatman åtnjöt bland
folket. Kalifatkongressen i Karachi (juli 1921)
förbjöd alla muhammedaner att tjäna i armén eller
medverka vid dess rekrytering och hotade regeringen
med allmän "civil olydnad", om England ingrep
mot Angoraregeringen. Denna utmaning besvarades af
regeringen, där lord Reading april 1921 aflöst
lord Chelmsford som vice-konung, med åtal mot bröderna
Ali, som ådömdes fängelsestraff. Gandhi förberedde nu
"den civila olydnadens" början (den skulle innefatta
skattestrejk, ignorerande af lagarna o. s. v., dock
samtidigt sträng afhållsamhet från våldshandlingar),
men våldsamma excesser i Bombay i samband med
prinsens af Wales ankomst dit (nov.) förmådde honom
att genomdrifva uppskof med den nya stridsmetodens
proklamering. Nationella kongressen i Ahmedabad
(dec. s. å.) bekräftade öfvergången till den civila
olydnadens taktik och bemyndigade Gandhi att intill
nästa kongress ensam bestämma om tid och plats för
beslutets förverkligande. I ett ultimatum till lord
Reading bebådade nu Gandhi definitivt (9 febr. 1922)
begynnelsen af civil olydnad, till en början inom
ett begränsadt område, om ej regeringen inom 7
dagar ändrade sin politik. En brutal våldshandling
i Chauri-Chaura af fanatiska nationalister mot
infödda polismän förmådde honom en vecka senare
att än en gång aflysa striden, hvilket beslut han
endast med svårighet kunde truga nationalkongressens
representantskap att godtaga. Kort därpå åtalades han
(mars) för att ha uppeggat till hat och förakt mot den
lagliga regeringen och dömdes till 6 års fängelse;
han frigafs i jan. 1924. Nationaliströrelsen har i
någon mån afmattats genom inre söndring, och trots
principbeslut om "icke-samverkan" deltaga dess
anhängare i stor utsträckning i valen till provinsråd
och rikslegislatur. I den sistnämnda ha de (mars 1924)
genomdrifvit anlitande
af en "parlamentarisk" demonstrationstaktik med
budgetvägran o. s. v. – Själfstyrelsekrafvet i sina
olika gradationer har under det senaste årtiondet
i förut oanad omfattning vunnit anslutning bland de
tongifvande bildade infödda samhällslagren i I., ej
minst under återverkan af de djupgående ekonomiska
förskjutningar Världskriget äfven där medfört, och
indiska regeringen har under inverkan häraf röjt
ansatser till en i förhållande till den brittiska
relativt fristående politiken, särskildt på det
ekonomiska området. Under kalifatrörelsens tryck
påyrkade indiska regeringen 1922 energiskt en mot
Turkiet välvilligare brittisk politik. Turkiska
nationalförsamlingens åtgärd att (mars 1924)
förklara kalifatet afskaffadt har vållat en viss
förvirring inom den indiska kalifatrörelsen, men
dess samverkan med de hinduiske nationalisterna för
vidgad själfstyrelse fortgår. Ministern för Indien
i ministären Macdonald, lord Olivier, har liksom
premiärministern uttalat sig mot eftergifvenhet
för olagliga påtryckningar, men samtidigt starkt
understrukit den fulla själfstyrelsen inom riket som
slutmålet för 1919 års förvaltningsreform. Redan nu
företrädes I. vid rikskonferenserna vid sidan af de
själfstyrande dominions och är liksom dessa medlem
af Nationernas förbund.
Litt.: Lord Morley, "Indian speeches" (1909) och
"Recollections" (1917), V. Chirol, "Indian unrest"
(1910) och "India, old and new" (1921), L. Frazer,
"India under Curzon and after" (1912), Aga khan,
"India in transition" (1918), J. Ramsay Macdonald,
"The government of India" (1919), V. A. Smith,
"The Oxford history of India" (s. å.) och "Indian
constitutional reform" (s. å.), V. Lovett, "A history
of the indian nationalist movement" (1920), lord
Meston, "India at the crossways" (s. å.), Mahâtmâ
Gandhi, "Young India, 1919–1922" (Madras, 1922)
och "Speeches and writings, 1896–1922" (Madras,
s. å.; med biografisk inledning af C. F. Andrews),
Manabendra Nath Roy och Evelyn Roy, "One year
of non-cooperation" (1923), och Romarn Rolland,
"Mahatma Gandhi" (8:e uppl. 1924; sv. öfv. s. å.).
V. S-g.
Indigen, bot., inhemsk.
* Indigenat. Från grundsatsen, att prästman, som
vunnit inträde i ett visst stift, sedan är bunden
vid detta i fråga om befordringsrätt, äro undantagen
nu flera än de i hufvudarbetet nämnda. Den gäller
sålunda ej domprostbefattning eller prästerlig tjänst
i Stockholm, hvartill befordringsrätt skall stå öppen
för hela rikets prästerskap (domprostbefattningarna
i Uppsala och Lund äro dock från 1923 som prebenden
förenade med professurerna i praktisk teologi). Vidare
eger präst tillhörande Härnösands eller Luleå stift
befordringsrätt inom båda dessa stift. Undantagen
gälla äfven präst, som vederbörligen af församling
i annat stift kallats till fjärde profpredikant,
prof-predikanter vid privilegierade pastorat,
sådan prästerlig lägenhet, till hvilken ansökning
ej sker hos domkapitel och ej heller förslag af
domkapitel upprättas, samt de fall, då präst eger
extra ansökningsrätt hos konungen. Vidare rubbas
indi-genatsrätten, när till prästerlig befattning
ej 3 behöriga sökande anmält sig (ansökningsrätten
skall då stå öppen för hela rikets prästerskap)
samt vid förutvarande patronella pastorat och, så
36 b., S. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
